Pirates! PRS Medi & Vidomina

Hon log och hällde upp mat och hällde upp rom åt honom.
"Kom här älskling. Farfar John ska äta och du kan sitta vid mig." Lily såg sur ut och tog i Johns tröja.
"Du borde blivit någon som tar hand om barn. Dom avgudar dig."

"Tack, Miliah.", sa John och höjde glaset för att smaka av drycken. Han flyttade sedan sina armar så att Milah kom åt att plocka upp Lily. "Jag gillar de små, men.." Han vände bort blicken och såg ut genom fönstret där det mörka vattnet skvätte mot fönstret. Det hade börjat skymma nu. "..Jag har hjärtat på annat håll.", sa han och syftade på havet. Osäker om hon förstod. John orkade inte förklara.
Han vände sig om och smakade av maten igen. Han åt i tystnad, medan de andra runt omkring honom hade börjat surra, betedde sig mer som vanligt.

Hon lade armen om honom och kramade honom lätt.
"Jag vet kapten. Men vi kommer att få tillbaka dem och vi vet det. Sammi kommer till sin morfar och du kommer få tillbaka den starkaste kvinnan du mött." Hon log och satte si vid honom.

Det var tröstande att höra de orden. Men han ville inte visa sig sårbar för sin besättning och sträckte därför på sig och drog efter andan för att samla sig. "Seså, bäst att vi gör det bästa av situationen. Säg mig, Miliah.", han smakade av drycken igen innan han fortsatte sina ord. "..Berätta om ditt hemland, hur det varit? Jag vet ju lite om Kiliahs uppväxt där, men du har väl en annan version?"

Hon log och skumpade Lily i famnen.
"En annan version helt klart. När jag var ung fram till Kiliahs föräldrar levde var allt frid och fröjd. Men när de dog och hon såldes så blev det så mycket hhårdare på oss." hon log svagt.
"Men vi hade männ som kom och köppte våra får oc vargpälsar. De köpte mat och dryck och fick att ekonomin rullade."
Hon såg upp.
"Sen blev mitt hjärta taget och nu är jag här." Hon höjde Lily i och hon tjöt av skratt.
"Mamma är så tokig eller hur?"

"Det låter som att du har haft det tufft, Miliah. Jag hoppas att du trivs hos oss, hos Roy. Om du någonsin skulle behöva hjälp, kom till mig. Jag och besättningen är din nya familj nu. Vi tar hand om varandra."
Han såg sig om på de andra och drog lite på mungipan i ett leende. Att se de skoja, skratta och roa sig var kanske inte övertygande för Miliah, men han såg tillbaka på henne och nickade igen.
"Jag tror vi närmar oss.", sa han sedan och kikade åt Cuns håll som ännu inte gjort så mycket väsen av sig.

Hon log och nickade svagt medan hon reste sig upp.
"Men Irland kommer ta så många dagar till. Vi kommer att ha så mycklet att göra."
Cun såg upp och lade huvudet på sned.
"Va är vi framme?" Han rynkade på näsan.
Han reste sig upp.

"Du har rätt, men vi är närmare än vad vi var för en dag sedan.", sa John och tog ännu en tugga av maten för att skölja ner med drycken. "Miliah, styret som det är nu på Irland.. är vi trygga där? Kommer de ta emot oss som vänner eller fiender?"

Hon skrattade och to en tugga av gryan innan hon såg på John.
"Lande har ingen ensam mak. Vi som folket styr och eftersom vi kommer som handlare kommer vi inte att få några problem. Vi får problem ifall ni dödar folk."

John ryckte på axlarna. Han förstod då att det fanns inget att oroa sig för där. Vilket var skönt. Då skulle det bli smidigt att vara där, hämta smycket. John kikade på Cun igen och hoppades på att han kunde lita på honom. Han ville att detta helvete snart skulle vara över.

Morgonen därpå vaknade Zydar med armarna om Kiliah. Han log kärleksfullt åt hennes håll och strök bort en slinga som fallit i hennes ansikte. "Älskade. Godmorgon. Det är en vacker dag idag. Se själv."
Han nickade mot det öppna fönstret som vette ut över strand och hav, det var en vacker syn, med solen som sken på.