Skriva av sig-tråden

Den där killen måste vara jätte dum.
Men jag är lite orolig själv.
Jag började i en musik skola för ungeför någon månad sedan och har blivit jättebra vän med alla i klassen (killarna är lika jobbiga som i min förra klass) och en av mina vänner som är lite lik mig blir jämförd med mig ibland och nu blir jag lite orolig att hon kanske känner samma sak som du.

Luna 1: Jag känner igen mig i den situation, för jag har själv suttit där många gånger om genom de sista fem åren. Jag vet hur jobbigt det är, hur fel det känns när alla andra verkat ingå i någon sorts maskopi mot dig. Jag vet hut du känner dig. Men du, kära vännen, du kan ta dig igenom det. Det är möjligt. Det går. Ta det lugnt, ta en dag i taget, försök hitta nya vänner på annat håll. Ibland måste man ta ett nytt steg. jag gjorde det, efter fyra och ett halvt år, och vips så blev saker och ting lite lättare. Men ge inte upp än, inte om det abslout inte behövs. Ibland går det faktikt att vinna tillbaka allt. Jag vet att det är svårt att inte känna sig lite uppskattad och inte lika högt värderad av sina vänner som de värderar sina andra vänner. Men ta det lugnt. Om det inte har gått så länge (länge definieras typ ett-två år) så stanna kvar hos dina vänner, och försök visa dem att du vill att de ska bry sig. Gör det bara på ett klokare sätt än jag. Prata med dem, berätta för dem. Ibland är det det ända som krävs och när det känns fel, så bara tänkt, att det finns andra, med liknande historier, som inte alls är svåra att få tag på. Find somebody. Som en del vuxna säger (som jag nu själv måste säga....) Don't do the mistakes I did.

^
Känns som det bara finns ni mugglisar och en annan super awesome tjej som fattar (Elin, you know it's you). Tack! ♥

ÅH, jag vet inte. Jag har otroligt mycket i skolan just nu, och kan inte jobba på lektionerna eftersom att det låter så otroligt mycket. Det leder till att jag får massa hemartbete, som jag verkligen inte orkar med. Jag klarar inte av att tänka "Okej, nu tar jag en sak i taget" utan känner ett behov av att göra allt på en gång. Anstränger jag mig lite mer på en sak får jag fort dåligt samvete för att jag struntar i att göra allt annat. Igår löste jag det genom att, efter tappra försök, strunta i allt, gråta ett tag, läsa Harry Potter och dricka te tills jag somnade vid åtta ungefär. Det har alltid gått bra för mig i skolan, men nu går det bara sämre och sämre. Jag orkar knappt någonting längre, och sure, skolkar lite. Det värsta är väl att när jag skolkar får jag mer gjort än när jag är i skolan, på grund av att lektionerna är så stökiga. Jag känner att jag är på gränsen till en viss berömd vägg, och OiwegUIGFUOGBFGYU. Får ont i magen när jag tänker på betyg, känner mig pressad, och vill inget hellre än att lägga mig och sova ca en vecka. Åh.

Jag måste bara, läs min forumsignatur

Ida S, jag vet hur du känner dig, om det kan vara någon tröst.

Precis som Kintsugi sa, går du och din hälsa i första hand. Alltid.

Ta det lugnt. Andas. Gör en sak i taget.

Ta en paus från dina ff, skriv bara att du tar en paus och att du ska fortsätta med den, men senare. Gör det, det kommer förmodligen sänka din stress nivå.

Be strong, be safe. ♥

Jag är redo att berätta det här nu. Det är ett stort steg för mig med tanke på att det har varit min djupaste hemlighet så länge. Det har tagit upp hela mitt liv, varje vaken sekund. Jag blottar mig för er för att jag litar på er! Ni är fantastiska, mina fina Mugglis-vänner! ♥
____________________________________________
För ungefär sju veckor sedan fick jag en diagnos. Jag blev diagnostiserad med anorexia av min reumatismläkare. Vad jag trodde var ett vanligt rutinbesök hos honom blev en helvetesdag. Jag kom dit på morgonen och blev som vanligt inkallad till honom. Efter ca 10-15 minuters prat om mediciner och smärtor hit och dit berättade han att min mamma skulle gå ut därifrån så att vi kunde prata ostört, för det handlade om någonting känsligt, som han så fint sa. Han tog upp min vikt och BMI-kurva på datorskärmen gång på gång, påpekade hur fel den var och hur förvrängd verklighetsbild jag hade. Han sa åt mig att jag var sjuk. Han sa att det var okej att jag hatade honom just där och då eftersom att han hade kommit på mig och var tvungen att avslöja min största hemlighet. Jag bara grät, sa ingenting, nickade lite då och då, ruskade på huvudet och vägrade ta emot näsdukar. Jag använde ärmen på tröjan till att torka tårarna, det gör jag alltid.

Efter det besöket fick jag träffa en dietist, omgående, i ett litet och relativt mörkt rum. Jag visste vem hon var, hennes son och jag har orienterat i många år tillsammans och hon var en enorm stöttning till oss ungdomar i klubben. Det var jobbigt att sitta där framför henne, så jävla svag och hjälplös, blottad och naken. Jag blev ordinerad massor av näringsdrycker och samtal med henne en gång i veckan. Sedan fick jag ta ett EKG, för att se så att min låga vikt inte var alltför skadlig. Det var den inte, inte då, jag är stark ska ni veta, min kropp tål massor. Efter den dagen har jag inte ens smakat på en enda näringsdryck och det vet hon, jag är misslyckad.

Jag träffade henne en gång i veckan efter detta första möte och min vikt pekade nedåt varje gång, jag mådde sämre för varje möte och jag frös mer och mer. Jag kände mig otroligt låg. Hon var stenhård mot mig, men otroligt förstående. Hon förstod och det gjorde mig lite hoppfull. Nu har jag dock inte träffat henne på två veckor och kommer inte göra det mer heller eftersom att jag är remitterad till Dala ABC, en ätstörningsklinik där jag har fått en egen behandlare. Vi har haft tre möten hittills, där jag faktiskt har pratat och berättat lite hur jag känner. Jag är stolt, över att jag har gått dit och öppnat mig. Någon behandlingsplan har jag inte ännu, men det kommer nog. Det jag är rädd för just nu är att jag ska bli inlagd, med tvångsmatning och sond. Min vikt sjunker fortfarande och är dödlig. Jag själv tycker självklart att det är bra, eftersom att jag ser mig som en tjockis. Det hör till sjukdomen. Jag är inte puckad, jag vet att det är farligt, men känslorna tar över.

Idag har jag än en gång släpat mig till ABC för det tredje mötet. Jag har misslyckats med uppgiften jag fick förra veckan. Jag är värdelös och otillräcklig som inte ens kan klara en sådan enkel sak. Varje dag är ett misslyckande... Idag fick jag dock lite mer information än tidigare. Nästa vecka sätter jag igång med bildterapi 2 timmar i veckan utöver mina enskilda möten och sedan ska jag troligtvis få ta en promenad upp till labbet med min behandlare för att ta massor av blodprover för att se så att min kropp fortfarande orkar hålla ihop bara för att jag är så underviktig och förstörd. Allt mitt hår lossnar, jag har inte haft min mens på två-tre månader tack vare undervikten, jag är blek och min hud är sårig. Jag blir fulare och äckligare för var dag som går och ändå stoppar det mig inte. Vad får jag ut av all denna ångest och alla dessa äckelkänslor? Varför är jag så besatt av siffrorna? Varför kan jag inte bara äta som en normal människa utan att ha ångest? Varför tänker jag på mat hela dagarna och varför utför jag tvångsmässig träning? Jag vill bara vara normal, men det är inte så jävla lätt när man redan sitter i skiten.

Min behandlare sa en fin sak till mig idag. "Jag vet att du har ångest just nu, massor av ångest. Men vet du? Du är inte värdelös, det är ett jävla helvete du sitter i just nu och det kommer att bli bättre, det kommer faktiskt att bli det en vacker dag. Idag har du ångest över att du äter för mycket, en vacker dag kommer du ha ångest över att du inte har ätit tillräckligt."

Jag har fortfarande inte förstått att jag har den här sjukdomen. Jag är för fet, jag är för dålig, jag är för dum och för odisciplinerad för att ha denna sjukdom. Jag äter för mycket, jag tränar för lite, jag kan inte ha anorexia. Bara sjukligt smala människor har anorexia, inte jag.

Ibland har jag bara ingen lust att leva. Jag vill bara somna och aldrig vakna. Jag vill att jag ska försvinna och att alla andra kan fortsätta leva som vanligt och inte märka någonting. Jag är bara i vägen.

Ha musik/ljud i örinen på lektionen, om du har en iphone(kanske finns till android) så finns det en jättebra app som heter white noise som jag brukar jobba till, det finns ljud som i ett flygplan, tåg, syrsor osvosvosv.

Alltså.

Häromveckan berättade jag om min vän som var reallyfuckingshittyclose att ta ett permanent steg till döden. Jag och några andra, som vi alla är gemensamma vänner, har tagit "pass" att "hålla koll" på honom, vilket innebär att jag, ibland, stannar uppe till le trois kanske, på natten, kanske ända tills jag måste hem & hämta böcker innan jag drar till skolan.

Jag har även läxor som jag måste göra, och grym press på mig. Hittills har jag inte gjort det bästa ifrån mig, och det får mig att känna mig riktigt jäkla helvetes kass. Jag vet att jag kan nå högre i matten än ett E - jag vet det eftersom jag har kunnat nå ett MVG förrut. Jag kan nå C-B om jag anstränger mig. Gör jag det? Nej.

Jag har stor press på mig i övriga saker. Träning, till exempel. Jag måste hinna springa en runda varje dag. Hinner jag? Nej. Varför inte? Jag vet inte. Jag sätter mig vid datorn för att arbeta med annat, och det blir till slut för kallt & för mörkt för mitt tycke att dra ut.

Stor press på att skriva fanfictions, tumblra, och annat. Ni kanske har märkt att jag försvunnit lite härifrån? A. Jag är för stressad. Nu ska jag dessutom lära mig en monolog utantill samt hjälpa andra vänner med diverse saker.

Jag måste hinna umgås med en specifik vän minst en gång i veckan, annars får jag ångest. Inte för att jag är beroende av henne, men för att visa att jag inte glömmer bort henne.

En annan vän har inte hört av sig till mig, men andra gemensamma vänner. Jag har varit sjukligt orolig för henne, efter att ha fått höra om vad hon var med om tidigare i höst. Jag spydde för att jag var orolig, frustrerad och att jag kände igen mig så jäkla hårt. Hon vet om detta. Hon pratar inte med mig. Jag undrar vad fan jag gjort för fel.

En tredje vän, som jag träffade för första - och ur pessimistiskt perspektiv kanske även sista - gången i London nu i somras. Underbar brud som jag "känt" via internet i nåt år eller två. Eller tre. Och nu kan jag inte nå henne på samma sätt som förr för att det är en jävla sjukdom i vägen.

Jag blir irriterad och frustrerad och halvt som halvt även deprimerad, när jag hör om hur barn tar sina liv, har grova komplex även när de är så unga, eller faktiskt dör på grund av obotlig sjukdom. Jag vill införa rättvisa för att de som "inte har råd att leva i dagens samhälle" ska kunna leva bland oss, utan att behöva sluta äta i slutet på månaden för att lönen inte räcker, eller familjer i u-länder, och kanske även i i-länder, som faktiskt inte har råd till mat.

Jag blir frustrerad när jag hör om klimatförändringarna.

Men allt detta hinner jag inte tänka på mer än någon gång om dagen, eftersom resten överlappas av konstant munterhet som jag klistrar på mig själv, även fast jag bara vill hemhemhem och gömma mig från omvärlden. Eller nej, inte omvärlden. Bara den där personen, som delar förflutet med mig, som för med sig alla dessa dåliga saker, och som gör så att jag inte kan sova ordentligt när jag väl hinner, för att mardrömmar bara återkommer gång på gång.

Och jag tyckte så mycket om mitt liv, just för någon månad sedan. Nu känner jag mig som ett vrak som inte tar sig upp.