Johanna and Thalia back in the Hunger Games

"Vem gör det egentligen?", sade Cato och flinade han också. "Förutom Finnick då, det vill säga", fortsatte han sedan medan Johanna stoppade ena handen in under sin tröja och började röra vid ett av de största ärren från hennes tid i arenorna.
"Distrikt sju är väldigt tråkigt om man inte intresserar sig för att hugga ner träd", sade Johanna och ryckte på axlarna.

"Inte ens jag lärde mig snabbt bara som väldigt liten." skrattade Finnick och la en arm om Johanna som han visste vad Johanna tänkte och Thalias ögon blixtra ofrivilligt till, men hon visste långt inne att de bara var vänner och inget mer.
"Snarare klättra i dem, att göra det då de hugger ner dem ger lite mer spänningåt tillvaron." flinar Thalia till men med en glimt i de mörka ögonen som sa att hon skulle prova på det.

Johanna såg tacksamt upp på Finnick. Han brukade alltid veta när hon kom in på dåliga tankar. Inte för att det brukade vara nog med att han lade sin arm om henne, men den här gången drog det upp henne ur den hemska spiralen av onda tankar. Hon höll fortfarande ett finger på vänster sida av hennes mage, där ärret fanns.
Hon såg upp på Thalia, som för en stund såg avundsjuk ut. Det fick henne att vilja kasta av sig Finnicks arm, något som hon aldrig velat innan. Men när Thalia återgår till det normala igen så gör hon det inte ändå.
"Ja, så kan man också göra", sade Johanna och log.

"Du är inte klok, det låter ju livsfarligt." reflekterar Cato.
"Bara för att du inte kan klättra i träd." flinar Thalia åter och kommer snabbt upp ur fåtöljen då Cato riktar ett skämtslag mot henne. Det snurrar lätt till men inget som Thalia just nu bryr sig om. Hon ville inte vara någon dålig vilket hon på alla sätt var i detta gäng, visst Johanna var inte karriärist men Thalia räkna henne till en. Hon kommer även hon fram till Johanna och med en road glimt i de mörka ögonen placerar hon en kyss på Johannas läppar, hon ville se killarnas reaktion.

Johanna blir förvånad, minst sagt. Men hon gillar det. Hon gillar att ha Thalias läppar pressade mot sina egna. Johanna brydde sig inte om vad Finnick och Cato tyckte när hon kysste Thalia tillbaka.
När hon väl drar bort huvudet, för hon ville gärna se deras reaktioner, så var det första hon gjorde att le. Sedan såg hon på Finnick. Han såg smått chockad ut trots hans lilla leende. Men Cato däremot, såg ut som om han just sett ett spöke.
"Vad är det?", sade hon med ett flin på läpparna.

Ett belåtet leende spred sig över Thalias läppar då de släpptes från Johannas. Hon la en arm om henne och såg på killarna.
"Det ser ut som om du sett ett spöke." skrattade Thalia åt Cato men besvarade Finnicks leende. Hon hoppades att de inte skulle ha något emot det, misstycka.

Cato fick inte fram några ord. Utan det var först några pinsamma sekunder senare som han fick fram:
"Jag trodde det var något på gång mellan Finnick och Johanna." Inte direkt det svaret Johanna hade förväntat sig men okej då. Hon skrattade åt det löjliga förslaget, precis som Finnick gjorde. Dem två tillsammans? Aldrig. De var vänner. De hade alltid varit där för varandra. Även om de delat säng om nätterna, även om de desperat försökt lugna ner den andra efter en hemsk natt så hade de alltid varit vänner. Mestadels för att hans hjärta tillhörde Annie och hennes eget hade varit fast beslutet att aldrig älska någon igen. Fast det löftet var brutet. Hon älskade Thalia, mer än någon annan som hon lät sig själv komma ihåg. Thalia var den lilla solstrålen som trängt sig igenom de regnmolnen som var hennes hemska liv. Hon ville aldrig förlora henne.

Thalia nickade åt det Cato sa, och skrattade inte med de andra.
"Det trodde jag med. Ni är väldigt nära, har varit nära varandra." sa Thalia med allvar i rösten. Hon liksom Cato hade märkt det, hade undrat och tvivlat. Tvivlat på hon och Johanna, Johannas känslor. Det verkade dock inte vara så, det var inte så. Troligen riktigt bra vänner, eller hade det varit mer? En oro glimmade till i Thalias ögon, den oron hon hade att bli övergiven, utan Johanna hade hon ingen längre. Hon hade gett sig till att älska Johanna, aldrig mer skulle hon kunna det.

"Vi är bara bra vänner. Hon är som min väldigt aggressiva lillasyster", sade Finnick, fortfarande med en ganska glad röst. Han visste, liksom Johanna, att de var oroliga men han tyckte inte att de hade någon speciellt bra anledning. De visste ju att Finnick fortfarande älskade Annie. Annie var hans stora kärlek. Han skulle aldrig få för sig att älska Johanna på det sättet. Johanna var ju inte som Annie. Inte det minsta.

Thalia nickade sakta men log sedan.
"Jag gillar det väldigt aggressiva hos henne, som en vildkatta att tämja." skrattade hon lätt. Thalia var väl lika fast på olika plan och ibland var hon mild som en ängel till och med rädd, fast vem var inte det? Hon var rebellisk till ett visst plan men mycket hade hon förlorat med bortgången av sin bror.
Spontan som hon är kramar hon om Finnick, "Tack för att du har hållit Johanna vid liv under alla dessa år." sa hon uppriktigt och varmt.