prs yehet & kkaebsong

Sextonåringen kan inte undgå att blänga på Zihao som ligger lagom roat på bädden.
"Vad är det som är så roligt?" muttrar Joshua och lägger armarna i kors. "Jag kan köpa en ny chokladkaka till honom, jag har ingen lust att dö riktigt än." Nej, om Anthony är såpass förälskad i choklad har han nog gjort ett stort misstag, Joshua som redan är rädd för Zihaos sjuttonåriga kompis. Usch och fy, nej honom vill han inte ha hack i häl. Dock smyger ett litet leende upp över kinderna av den andres ord, och armarna slingrar sig om Zihao. "Bra, för jag har ingen annanstans att sova.."

Sjuttonåringen skrockade lågt och gömde ansiktet i den andres hår, drog nöjt in doften som han älskade så förfärligt mycket.
”Han kommer inte döda dig, möjligen ge dig ett blåmärke. Kommer inte låta honom göra någonting dumt dock, så du behöver inte vara orolig”, försäkrade Zihao först, innan han lutade sig bakåt en aning med blicken fäst på Joshua. ”Du kommer att kunna sova i din egen sovsal igen, det kan jag lova dig..ska allt se till att Julian aldrig försöker sig på något opassande igen.”

"I mina ögon är att ge någon ett blåmärke någonting dumt." påpekar Joshua med rynkade ögonbryn, låter ögonen vila på det så bekanta ansiktet framför sig. Anthony har han absolut ingen lust att vara med, men det är ett bättre val än Julian just nu. "Jag har helt ärligt ingenting emot att sova här, förutom den eviga rädslan för en speciell vän av dina. Men annars är allt helt perfekt." Joshua ler upp mot den äldre, låter fingrarna vila på Zihaos markerade kindben. "Jag tror han redan vet det själv."

”Skulle såklart inte låta honom ge dig ett blåmärke heller för den delen”, sade Zihao och slöt ögonlocken när den yngres fingrar befann sig vid sjuttonåringens kinder. Bara den lilla beröringen fick hjärtat att hoppa hejvilt inne i bröstkorgen på honom. Långsamt öppnade han ett öga och betraktade Joshua, med ett blekt leende dansandes på de smala, bleka läpparna. ”Vi kan alltid hoppas att han gör det”, mumlade han och började putta sextonåringen tillbaka mot sängen. ”Förresten, stannar du med mig imorgon kväll eller tänker du lämna den uppgiften till någon av mina kära vänner. Vet inte ens vart jag ska hålla hus än.”

Med ett leende över läpparna granskar sextonåringen Zihao som sluter sina ögonlock av beröringen på kinderna.
"Hur mår du?" frågar Joshua genuint, tar in de bleka dragen och mörka ögonen, den äldre ser riktigt trött och nästintill livlös ut. Någonting som oroar gryffindoreleven något hemskt mycket. Ryggen kommer i kontakt med madrassen än en gång, och kroppen slappnar försiktigt av. "Jag kan stanna med mig om du vill, det är du som bestämmer det Zihao."

Hur mådde sjuttonåringen egentligen? Inte vidare värst om sanningen skulle fram. Men då han inte ville oroa sin älskade pojkvän, som redan hade tillräckligt mycket att tänka på, bestämde han sig för att tala osanning.
”Jag mår tipp topp, alldeles prima”, sade han och drog på munnen, satte sig i grensle över Joshuas ben. ”Vill att du ska stanna, men vill defintivt inte vara härinne igen. Har redan förstört rummet typ tre gånger vid det här laget”, fortsatte han sedan och fingrade förstrött över sextonåringens skjorta.

"Du har redan påpekat det här förut Zihao, vi båda är rätt urusla på att ljuga." viskar Joshua med ett svagt, uppmuntrande leende. Självklart behöver Zihao inte berätta allt för honom, men sextonåringen bryr sig extremt mycket om dennes välmående. "Du behöver inte berätta för mig, men du vet, jag vill alltid veta hur det är med dig." Gryffindoreleven nickar lätt åt den andres ord, låter ögonen vila på sjuttonåringens händer som pillar med skjortan. "Då stannar jag. Vad säger du om att vara utomhus? Eller prefekternas badrum, det kanske är skönt för all päls."

Varför hade han ens försökt sig på att ljuga för den andre? Precis som Joshua precis påpekat, så var de båda två alldeles värdelösa när det till till att ljuga.
”Vill du veta sanningen? Det känns som om hela min kropp försöker ta kål på sig själv”, mumlade han och vände de mörka, trötta ögonen mot sextonåringen. Han drog lite på munnen och skakade på huvudet. ”Kommer säkert drunkna om jag försöker mig på att simma och du kommer frysa ihjäl om du ska vara ute hela natten”, påpekade han och föll ner bredvid Joshua, på den mjuka madrassen.

Joshua följer den äldre eleven med blicken när han faller ner på madrassen bredvid honom. Armarna slingrar sig runt Zihao, håller om honom hårt och stryker händerna försiktigt över dennes rygg, låter fingrarna röra sig i små cirklar. Cirklar som sedan blir till små hjärtan.
"Det tänker jag inte låta den göra." nej, faktumet att Zihao mår så pass dåligt får paniken att svälla upp i sextonåringen, och får tankarna att koka över av oro. Faktumet att han inte kan göra något, sårar mest. "Okej.. då stryker vi över de alternativen."

”Rätta mig om jag har fel, men ritar du hjärtan över min rygg just nu?” Frågade Zihao med ett höjt ögonbryn och log snett. Den yngre såg lätt besvärad ut, kanske han inte borde ha sagt någonting om hur han egentligen mådde? ”Jag går dit du går, så enkelt är det”, mumlade han efter en stunds tystnad och lät leendet på läpparna växa sig större. ”Du är mitt ankare, mitt hem..och jag älskar dig”, fortsatte han sedan viskandes och grävde ner ansiktet i sextonåringens bröst.