Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna ville inte låta Thalia diska, men när hon inte ville låta sig övertalas så ställde sig Johanna en bit ifrån. Hon skulle inte lämna henne ensam. Johanna ville inte riskera att höra hur Thalia träffar golvet ifall hon inte klarade av det. Finnick stod bredvid henne och då lutade hon sitt huvud mot hans axel medan hon såg på när Thalia diskade. Ingen av de fyra i rummet sade något. Johanna tyckte faktiskt om tystnaden mellan dem. Det gav dem tid att tänka men ändå vara tillsammans.

Thalia sa inget, hon visste mycket väl varför de stod där och såg på henne. Men hon var ändå glad över deras sätt att hantera det hela på. En nerv av avundsjuka kommer dock när hon ser Johanna och Finnick stå där tillsammans, hon visste dock att de bara var vänner men det kändes ändå. Hon fortsatte att diska upp allt medan Cato torkade. Disken blev mindre och mindre och Thalias ansikte vitare och vitare. Hon kände sig svimfärdig men gav inte upp envis som hon var försen sista tallriken var diskad. Det var då, då när hon skulle vända sig om hennes ben vek sig under henne och för ett ögonblick svartnade det för hennes sinne.

Johanna hann inte reagera, och det hatade hon sig själv för. Utan det var Finnick som sett henne svaja till först och hade åtminstone hunnit dämpa hennes fall. Johanna kollade frenetiskt efter någon sorts skada efter fallet, men som tur var hittade hon inga. Hon fick bita ihop för att inte få panik när hon strök bort hår från Thalias färglösa ansikte. Sedan tog hon bort handen då Finnick skvätte kallt vatten i Thalias ansikte, för det var tydligen vad de gjort i distrikt 4 när någon var medvetslös.

Thalia hostade till och skakade på ansiktet. Hon låg ner på golvet och tre oroliga människor såg ner på henne.
"Ska du dränka mig?" sa hon och Finnick skrattade lätt och hjälpte henne upp på fötter.
"Ska du sluta vara envis?" sa han tillbaka och satte Thalia ner i en fåtölj. Thalia svarande inte utan sökte sig till Johanna med blicken som såg hemskt orolig ut, Thalia log svagt mot henne.
"Tack ska nia ha." log hon mot dem, det var självklart de skulle göra det, men ett tack var artigt. Thalia sluter ögonen, för att få yrseln att dämpas.
"Fast du lovade att lära mig simma Finnick, men nu vet jag inte." flinade hon lätt och såg sedan ursäktande på Johanna då hon kom på vad hon sagt.
"Förlåt." mumlade hon fram.

"Äsch då, jag lovar att vatten inte är så hemskt som det låter", sade Finnick med ett leende. Han kanske inte tänkte på det förlåt hon just mumlade, Johanna var inte ens säker på vem Thalia sade förlåt till.
"Vad ursäktar du dig för?", frågade Johanna med en liten ton av oro i rösten. "Du har inget att säga förlåt för", sade hon och försökte le. Det kanske inte lyckades så bra, men hon hoppades det såg åtminstone lite trovärdigt ut.

"Vet inte det ja....." sa Thalia tveksamt, vatten var förvisso inte farligt. Men att kunna lita på vattnet som skulle bära henne det var en annan fråga. Att släppa taget om den trygga botten för att flyta, nej Thalia var rädd inte något hon sa, men hon var det.
Thalia studerar Johanna och nickar sedan, "Du vet för vad och det var inte genomtänkt av mig att säga det." sa hon bara. Finnick visste säkert om han tänkte efter men inte Cato, men han behövde inte få veta allt heller.

"Jag såg inget fel i det", sade Johanna. Det enda hon kunde komma på som skulle kunna låta fel med det var att Johanna var rädd för vatten. Men det hindrade ändå inte Thalia från att lära sig simma. Det var ju bara Johanna som knappt kunde röra det. Dricka det från en flaska eller ett glas var inte svårt, men att röra vid det var problemet.

Thalia svarade inte men nickade bara och log svagt.
"Jag får väl lära mig det då. Det verkar ju vara användbart." skrattade Thalia lätt.
"Jag kan ju tacka min lyckliga stjärna att jag inte var inne på samma arena som dig Finnick." flinade hon mest för att komma in på ett annat samtalsämne.
"Jo, den var inte den lättaste om man inte kunde simma." sa Finnick och Tahlia såg mot Johanna.
"Nog för att jag vet att du hade hjälpt mig ändå." log hon, utan Johanna hade hon nog inte klarat arenan. Eller inte på samma sätt, då hade hon mer fått hålla sig undan även om hon var en okej kämpe.

Johanna sade inget, utan lät Finnick och Thalia prata om sin simning. Hon ansåg att det var deras ensak, och Johanna ville ändå inte bli inblandad i det. De kanske skulle vilja få med henne, men hon hoppades att de inte ens skulle fråga. Hon ville inte känna stötarna i alla de ärren hon hade på kroppen. Hon ville inte ens tänka på det.
"Tror det finns en sjö någonstans i skogen. Om ni någon gång kommer försöka anordna en simlektion eller två", sade Johanna och försökte le så övertygande som möjligt.

"Eller tiotusen." skrattade Thalia.
"För jag lär nog inte lära mig med en gång." flinade hon, men leendet dog ut då hon såg på Johanna. Hon visste hennes rädsla, Thalia hade hört skriken. Då när de torterade henne, hennes älskade Johanna, hon ville aldrig mer vara med om det. Att höra skriken utan att göra något, ett enkelt sätt för Snow att utnyttja dem. Liksom att använda Finnick och Johanna som sexslavar. Cato hade varit den som kommit lindrigt undan, men även han hade förlorat de han älskade.
Thalia mumlar något hon ville inte tänka på det.
"Finns det inget att göra här?" säger Thalia, något som hon med kunde göra.