Skriva av sig-tråden

Mmmmmm kul att jag försökte få A på mina skrivuppgifter i geografi men ORKAR INTE och hinner inte göra något bättre än vad lär räcka till E på de sista.......... Då var det i onödan ok kul.

Jag vet inte hur jag ska klara detta.

Min älskade katt är svårt sjuk. Vet inte vad det är för fel med henne. Hon kräks mycket och hela tiden och blir allt magrare, fräser åt allt och har börjat kännas som en helt annan individ.. Vi har provat allt för att hon ska bli bättre och veterinärerna hittar ingenting.
Jag är så jävla rädd. Jag är så in i helvetes jävla rädd.. Hon är min lilla följeslagare och bandet jag har till henne går inte att ersätta med något. Hon brukar följa med mig ut till skogs under månritualerna, sitter alltid med mig i cirkeln - har aldrig brutit den och vi har gått igenom så väldigt mycket tillsammans, så många märkliga och oförklarliga ting ingen annan känner till och vi har våra egna, förtäckta namn för varandra, ett förtroende som bara finns mellan oss två..

Jag vågar inte ens tänka på.. att hon skulle tas ifrån mig.
Ta ifrån mig mitt hem och allt jag äger, men ta inte henne ifrån mig. Inte henne..

Du får inte ta henne ifrån mig.
Du får inte.
Du får inte.

Du får inte..

Ångest...

Har ångest inför morgondagen. Har en muntligpresentation i svenska och min grupp håller på att ändra saker i sista sekund och det stressar mig så sjukt mycket och det verkar även som om mina och min väns reseplaner på onsdag och torsdag inte går som de ska med skjutsar etc. och jag har panik över detta.

Har verkligen ett allvarligt problem vilket gör mig så upprörd hela tiden. Alla tycker jag låter så himla fånig och är dum i huvudet över att det påverkar mig så himla mycket men jag kan inte sluta för DET ÄR SÅ JÄVLA JOBBIGT. Det är verkligen jättejobbigt. Det går inte att "sluta", jag har försökt att inte bry mig men det känns som att någon bitchslappar mig varje gång jag får utstå "utmaningen".

Alltså...
JAG KAN INTE ÄTA MED ANDRA. Det har inte med att jag är rädd vad andra ska tycka om hur jag äter osv... Det är att jag klarar inte av hur andra äter. Jag mår jättedåligt över HUR andra äter. När de låter en massa/smaskar/jag vetefan vad min mamma gör men det låter som hon gurglar soppa varje gång hon äter flingor/osv... = Jag sätter på högsta volym i hörlurarna och vill gråta, eller så måste jag skynda mig ut ur rummet för jag klarar verkligen inte av ljudet för det ljudet LÅTER JU GENOM MUSIKEN!!!! GAAAAAAAAAAH :''''''''''''''CCCCC

Också när de äter "aggressivt" och/eller snabbt = jag blir JÄTTESTRESSAD och "härmar" dem och blir frustrerad på mig själv att jag gör samma sak men jag gör det typ för att de ska fatta att det är skitjobbigt men det lägger ju ingen märke till det och jag vill nästan gråta för det är så himla jobbigt att se andra göra det. Det värsta är att varje gång pappa äter så ser det ut som han vill mörda en när han äter så himla aggressivt.

Det är jättejobbigt, jag blir verkligen jätteupprörd över det. Men ingen jag har stött på kan relatera till hur jag känner.

Sedan hjälper det inte att jag blir så lätt påverkad av andras grimaser och det slutar med att jag "härmar" dem. (Vet inte om det är tics eller tvångstankar eller något annat, för jag gör det inte med mening men samtidigt ändå eftersom jag vill "visa" vad fan de håller på med som en hämnd eller något. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Och jag kommer direkt på mig själv efteråt för varför håller jag på så?) Men det går INTE att sluta. Andras humör speglas av sig direkt, går någon och suckar och råkar slänga en sur blick på mig blir jag direkt likadan. Vilket är super jobbigt för jag är inte arg men ser "skitförbannad" ut. Och så slutar de med att de blir ännu surare för att jag ser sur ut och och så ser jag ännu mer skitförbannad ut eftersom de såg ut att vara det mer. GAAAAAAH. Detta händer dock bara när det är negativa känslor som att man är arg/förbannad/sur osv... Inte ledsen eller glad för jag kan konstigt nog inte relatera och vara glad/tycka synd och trösta andra för jag inte vad jag ska göra.

Jag har även stora problem över att jag härmar andras beteende som jag finner väldigt irriterande, för att typ känna hur dem känns men också för att försöka få personen att fatta hur irriterande det är att se och höra.

(Detta gäller inte tics/tvångstankar eller liknande eftersom där har jag en förståelse för varför de gör det men när en människa grimaserar som en jävla idiot med mening för att de tycker att man själv är konstigt eller något går mig på nerverna)

ett asylboende har bränts ner här... hoppas verkligen polisen har rätt i att det kanske inte var anlagt, vill verkligen inte tro att någon skulle ha tänt på en byggnad full med sovande människor. samtidigt vet jag att den sortens människor finns & med stor sannolikhet även här. är orolig för alla som kommit & kommer komma hits skull, att nåt mer sånt här kommer hända
önskar också folk kunde fatta att sd inte har nån lösning & att det inte ger nån förbättring att bara stänga ute människor

Jag vill ha ett hem.
I helgen skall jag kolla på ett rum och det känns bara unsafe och läskigt. Och då är det ändå en kvinna som hyr ut.

Att vara rädd börjar bli en permanent känsla hos mig. Och att vara rädd för att vara rädd.

Alla hatar mig lol

b]TW: Självmord
.