Skriva av sig-tråden

Jag har varit ihop med min kille i över ett år. Vi var så lyckliga tillsammans..trodde jag. Men han har massa ångest och depressioner som jag inte alltid förstår mig på. Han har varit en hon förut och vill bli kille till 100%. Därför mår han dåligt över sin nuvarande kropp. Han säger att jag inte förstår honom alls. Så plötsligt dumpade han mig. Utan att ens prata ut om det ordentligt först. Jag känner mig så sviken. Älskade han ens mig nångång? Jag känner ingen livslust längre. Känner att allt jag vill just nu är att försvinna..slippa all smärta. Jag ÄLSKAR verkligen honom...men han älskar inte mig...

Ja, visst. Dumma jag, vad har jag gjort? Nu är jag ju f*cking ensam! Varför kan inte någon märka lilla opopulära fula jag? Jag är så bajsig! Bara släpp in mig i ett gäng!

Tror att en panikanfall kan vara på väg. Hatar känslan

Trodde aldrig att det skulle hända mig. Men jag är skoltrött. Eller rättare sagt, "gymnasietrött". Jag vill skippa trean och flytta till Lund och börja universitet nu och ha ämnen som jag är intresserad i. Denna terminen har redan haft en jävligt dålig start och min motivation blir bara sämre eftersom att jag vet att jag kommer sänka mina betyg. Jag kan heller inte plugga, jag kan inte koncentrera mig.

Jag kan aldrig andas ut, jag kommer på mig själv att jag måste andas. (Håller andan av en konstig anledning??) Jag har glömt hur det är att ta det lungt. Det enda jag tänker är på vad jag ska göra härnäst. Och nästa vecka kommer att ta livet av mig, jag har massa saker planerat varje dag. Jag måste öva gitarr för att jag ska spela upp, jag måste läsa och fylla i en bok pågrund av riskettan, jag måste plugga till högskoleprovet, jag ska jobba, mitt i allt ska jag ha körlektion, orkester och så ska vi ha universitetsdag och vi måste besöka Linné universitet, jag måste packa inför spelläger och för att jag ska sova över hos min pojkvän.

Jag blir stressad över en sak på en vecka, DETTA KOMMER ATT TA KOL PÅ MIG.

Detta hjälper inte med att jag hela tiden oroar över mitt utseende, har jag gått upp i vikt? Jag är hela tiden avundsjuk på alla, varför kan jag inte vara en lika bra person som dem? Varför kan jag inte vara lika förstående och smart och de bra ut och vara omtyckt. Jag känner mig som en enda stor börda som irriterar sig på allt och alla. Varenda sak gör mig irriterad.

Jag orkar inte med mig själv. Varför kan jag inte vara lugn som alla andra? När jag bläddrar igenom Instagram önskar jag så himla mycket att jag var lugn och sansad, var duktig på yoga, vig, stark och hälsosam och vegan. Att jag rör på mig mer. Och kunna förbättra min intuition och fantasi och allt det där perfekta beteendet. Jag kan må bra en sekund men så fort jag ser min spegelbild kommer jag bara på mig själv eftersom det är inte sådan jag är.

Såklart måste mitt ärende omprövas varje månad. Socialen är verkligen bra på skrämseltaktik, man skall aldrig få en lugn stund. Dom tänker inte att hotelser om att göra mig hemlös har motsatt effekt, att jag blir MINDE produktiv. Fast jag sitter i båten tillsammans med andra i alla fall.


Har börjat titta på snickarutbildningar nu, arbetsprover kan man skaffa sig om man tar någon kurs innan. Om det behövs. Så jag tänker söka i alla jävla kommuner eller vänta tills våren, men jag skall fan gå den. :3

Har kämpat bort tio kg från min vikt. Vad händer? Jag får ett skov. Jag måste börja äta kortison. 40 mg per dag. Kortison gör att jag inte kan vara mätt. Jag kan bokstavligen äta hur mkt som helst, jag blir aldrig, aldrig någonsin mätt. FAN då.

Innan kunde jag klaga på att jag inte hade några vänner...
numera vet jag inte vad fan det är jag mår så dåligt över