Skriva av sig-tråden

Nu när jag såg det här blev jag ännu argare! Bara för att man tror att någon är lesbisk ska man inte göra saker som kan skada den som kanske är lesbisk! Arrrg, jag HATAR personer som dömer och diskriminerar personer!!!

tack ska komma ihåg det

det gör dom nog tyvärr inte, dom går i nian och leker med pappersflygplan, brottas i korridorerna, kastar suddin, bryr sej inte om sitt betyg
är det normalt för personer som går i nian?

Japp, den beskrivningen passar in på de flesta i min klass, så tyvärr är det "normalt"

^Hm, det betyder att vissa killar inte mognar med åren... Jag som trodde att jag hade någonting att se fram emot!

Men de blir snyggare!! hahah, nemen att tex kasta pappersflygplan behöver ju inte vara omoget direkt enligt mig. Och det där med suddigum... Ber man dem att sluta så gör de det. Seriöst, de mognar faktiskt. Lovar!

Phu, då har jag något att se fram emot i alla fall!

Ohyes!

Jag orkar inte, orkar inte, orkar inte. Min livsgnista har liksom slocknat. Jag har så mycket jag vill göra och måste få gjort som hänger över mig varje dag och det suger musten ur mig totalt.

Jag har skolan. Jag siktar på MVG i alla kurser, för det är det enda betyg jag kan vara glad över. Allt under det är en allvarlig besvikelse, vilket förstås sätter krav på att jag jobbar hårt.
Och tro mig när jag säger att jag jobbar hårt, jag går snart in i väggen. Eller rättare sagt, jag GICK in i väggen för en vecka sen och bröt ihop, men sen lyckades jag ta mig samman och kämpa på igen. Nu känner jag att det där sammanbrottet är på väg igen, och jag orkar. Inte. Med. Det. Jag hinner inte bryta ihop. Jag har franskaprov i morgon och ett stort tyskaläxförhör. Jag måste läsa tvåhundra sidor i min engelskabok som tyvärr inte är särskilt bra. Och jag har en stor naturkunskapshemtenta att oroa mig över som jag inte ens börjat på, som ska vara inne nästa fredag.

Sen är det skrivskolan. Ja, jag erkänner här inför er att jag stressas av den. Det ÄR kul och jag vill INTE sluta, det är bara det att jag känner att andra blir lidande på grund av mig och på grund av att jag inte hinner rätta så fort som jag önskar att jag kunde. Jag vill göra ett bra jobb, det är allt! Jag vill vara rättvis och faktiskt kunna hjälpa, och då tar det lite längre tid.

Och mina fanfictions, mina pet projects, Falsk Romans och ESFD. Jag älskar dem, de har båda varit med mig ett år nu för jag började skriva på dem ungefär samtidigt och båda betyder något speciellt för mig. Framgångarna ESFD har haft har stärkt mitt självförtroende när det kommer till skrivandet tusen gånger om, och jag är så stolt över att kunna säga att jag har hållit den vid liv regelbundet i över ett år och att den närmar sig 400 reviews på fanfiction.net. Jag har en nära kompis som berättade för mig att en av hennes vänner skickade länken till ESFD till henne och skrev att ”hon måste läsa den för halva hennes klass följer den och väntar alltid på nya kapitel och den är så HIMLA rolig.” Det gjorde mig så otroligt glad att höra, men samtidigt- PRESSURE! Jag vill göra bra ifrån mig! Jag vill toppa mig, komma med något bättre varje gång, och det är inte lätt. Jag vet inte hur jag lyckats hittills… ESFD är min stolthet, men jag är livrädd för att förstöra den genom att sluta göra den rättvisa. Och jag vill inte pausa från den, för truth to be told, den måste avslutas innan november månad. I dagsläget känns det omöjligt, men det MÅSTE bli så. Samma sak med älskade Falsk Romans, även den måste få sitt slut innan november detta år. För sen blir det NaNoWriMo.

Jag älskade NaNo så mycket förra året att jag måste vara med i år också, även om jag har små tvivel om storyn och knappt någon tid att planera den på. Det känns som om jag hade hela förra årets berättelse, karaktärer, omgivningar och intriger färdigplanerat låångt innan november och förmodligen hade jag det. Nu har jag knappt skrivit ner en kapitelplan.
Jösses, jag känner mig deprimerad. Eller är det depression när man har en ständig klump i halsen, vill inget hellre än att sluta bry sig och har oseriösa självmordstankar fem gånger om dagen?
Idag funderade jag för första gången i hela mitt liv på vad konsekvenserna skulle bli om jag bara hoppade av skolan. Slutade bry mig. Slapp all press, och kunde ägna mig åt det jag ville. Inte för att det är något alternativ, men man kan ju alltid drömma...

Och en av mina systrar ska genomgå en ganska stor ryggoperation om två veckor. Och vi… vi står väl varandra nära, men vi förstår oss inte på varandra och är sällan sams på det sättet att det råder harmoni mellan oss. Vi har alltid varit de som bråkat/grälat/gnabbats/argumenterat mest i familjen, vi är så fruktansvärt olika. Mina andra familjemedlemmar kramar jag dagligen, men jag skulle aldrig få för mig att gå fram till henne och ge henne en kram och det är samma sak för henne med mig. Trots det älskar jag henne så klart lika mycket som jag älskar resten av min familj. Men detta faktum, att vår relation är som katt och råttas, gör mig orolig över hur jag ska agera mot henne i samband med den här operationen. Det låter hemskt, men jag är inte van vid att bry mig om henne så som jag bryr mig om mina andra småsyskon. Jag har aldrig tröstat henne när hon har varit ledsen, för hon har alltid varit för stolt för att visa sig svag inför mig. Åh, trassel.

Och trots allt detta... så finns det folk som har det mycket, mycket värre och tar det bättre än jag. Det får mig att känna mig otroligt svag och klen. Nog borde väl jag kunna tackla några små vardagsbekymmer? Men nej, jag orkar inte. Och detta gör inte gott för min självbild, att se svart på vitt hur inte-stark jag är. Att vara stark har alltid varit något jag strävat efter, det tillhör mitt ideal. Jag vill lyckas med det jag tar mig för, gå ur skolan med toppbetyg, vara någon som folk uppskattar.

Success is my only mother*cking option, failure’s not.

Jag vill bli accepterad för den jag är. Jag vill kunna klä mig hur jag vill utan att folk kollar snett på mig (because BELIEVE ME, THEY DO! Jag vet inte hur jag ska beskriva min klädstil men den är absolut inte alltför udda eller utmanande, men jag lovar, jag har fått riktiga hatblickar av folk jag inte känner.) Så nu, eftersom jag inte pallar ännu en tegelsten att bära på, anstränger jag mig nu för att smälta in. Inte för att jag gillar det, utan för att det är lättare. Jag vill vara stark. Om jag var stark, hade jag orkat vara mig själv och stå för det, men... just nu fixar jag inte det.
Om någon nu läste... grattis, du har nu en inblick i mitt patetiska liv.

Ida S, jag vet inte vad jag ska säga. Även om jag kommer på något bra kommer det inte hjälpa dig i din situation. Men det kanske får dig att bli lite gladare.

Skrivskolan är något som ska vara kul, så du behöver absolut inte känna en sån stor press! Det är klart att man vill ha ett betyg, men tänk hur många som skickar in sent. Blir du arg på dem? Nej. Man måste få ha ett liv utanför skrivskolan. Och den riktiga skolan går såklart före!

Dina fanfictions är grymma!! Men jag tänker aldrig "vad lång tid det tar" eller "det här var inte lika roligt som vanligt"! Läsarna blir glada när du lägger ut och skrattar lika mycket varje gång. Ida, du är hur duktig som helst!

Kram!

förklara detta då
jag har bet dem snällt att sluta kasta suddgummin minst 200 gånger dom senaste åren
dom har inte slutat och det är bara på 5 år