Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna ler och säger ett "du är minst lika söt du också" innan Thalia ska försöka vila. Johanna ligger då och tänker på det som hände. Det var helt sjukt att det faktiskt hade hänt.
Efter kanske en timme så hör Johanna att dörren där nere öppnas och stängs, och då hon antar att Thalia sover så tillåter hon sig att sakta resa sig upp och gå ut ur rummet. Hon gjorde ingen nytta just nu genom att ligga jämte Thalia som borde vila så mycket som möjligt. Johanna går ner till Finnick och Cato, som just nu höll på att ställa in det de köpt i kylskåpet.
"Vart var du?", frågade Cato med ett flin.
"Jag kollade till Thalia, om du är så nyfiken", svarade Johanna och den rösten som inte verkade bry sig om någon var tillbaka.

Johanna hade rätt Thalia hade somnat, vilket var vad hon behövde. Rummet var mörkt, tyst och svalt och eftersom Johanna var där fanns inte mardrömmarna. Men Johanna försvinner och det är som Thalia märker av det hennes drömmar blir allt vildare och med ett svagt skrik sätter hon sig rakt upp i sängen. Johanna var borta men hon hörde röster nere i köket. Nu ville Thalia inte sova längre och tar sig sakta upp på fötter, det kändes bättre och sakta öppnar hon dörren. Hon var blek och såg trött ut men hon kunde hålla sig på fötter. Sakta tar hon sig ner för trappan och kommer ut i köket.

Johanna, Finnick och Cato hade rätt roligt då de försökte åstadkomma en ätbar maträtt med potatis och några köttbitar. Cato skar sig flera gånger när han försökte skala potatis med en kniv, Johanna skar köttet och Finnick stekte. Det var första gången på väldigt länge som de verkligen lagat mat själva i ett vanligt kök och det gav upphov till barnsliga ageranden och mycket skratt. Johanna märkte inte ens att Thalia kom in i köket förrän Finnick frågade hur det var med henne med den där lilla tonen av oro som fick Johanna att vända sig om lika snabbt som om hon vore i spelen. Thalia var väldigt blek och såg så trött ut att Johanna tyckte det var ett under att hon fortfarande stod upp.

Thalia ler lätt åt det hela, köket såg ut att vara ett enda kaos av mat och glädje. Hon säger inget och avbryter dem inte försen Finnick ser henne och köket stannar upp, hon har tre blickar vända mot sig.
"Det är okej." sa Thalia bara, vilket var det svaret de säkert visste skulle komma även om svaret inte helt var ärligt. Men det var bättre än förr och hon tar sig försiktigt fram till en av köksstolarna och sätter sig. Den tid det tog för henne att ta sig till olika ställen fick henne yr men hon vägrade att ligga och bara vila.
"Vad blir det för mat?" frågar hon dem och ler svagt.

Johanna visste redan innan att hon skulle svara okej, men hon kunde ju alltid hoppas på att hon skulle svara något mer detaljerat. Det lättade henne att hon åtminstone satte sig ner på en av stolarna. Johanna tyckte inte Thalia borde stå upp när hon för lite mer än en timme sedan knappt kunde ställa sig upp.
"Potatis och kött. Kanske någon sås också. Skulle du kunna göra det, Cato, så skalar jag de sista potatisarna så de inte är helt blodiga när du är klar med dem?", frågade Johanna med ett leende på sina läppar.

Thalia nickade och log lätt.
"Blodpudding är ju gott så kanske blodsås gjord på Cato också är trevligt." flinade hon skämtsamt till. De kunde inte gå runt och vara allvarliga hela tiden och skämta var alltid ett sätt.
Cato morrar skämtsamt åt henne och hon höjer blicken.
"Börja duka nu lilla pojk, man hotar inte försvarslösa kvinnor." säger hon sött och fladdrar med ögonfransarna. Men hon börjar med att tvätta och plåstra om hans sår innan han får duka.
"Men kött, potatis och sås låter gott." sa hon med ett nästan ursäktande tonfall att hon inte kunde göra något. Men att bara stå framkallade yrsel och de förstod säkert även om hon personligen inte gillade det, att inte klara av.

Johanna ler medan hon tar potatisskalaren från Cato och börjar skala de återstående potatisarna. Hon, som har gjort det här många gånger fler än Cato, hittar snart en rytm att skala till och är inom loppet av några minuter klar med de återstående potatisarna. Sedan lade hon dem i det kokande vattnet på spisen. Sedan rörde hon ihop en sås som hon var lite traditionell för sjuan som hon visste att åtminstone hon tyckte om. Johanna spenderade sedan en stund genom att bara titta på Finnick och försöka bedöma hur han mådde. Hon ville inte fråga honom om Annie, för det skulle nog bara göra det hemskt för honom, men hon ville ändå veta hur han mådde innanför skalet. Hon ville vara där för honom så som han var där för henne när hon precis förlorat de sina.

Snart dukar de fram maten och sätter sig rund det avlånga bordet. Fyra stolar alldeles lagom för dem, för den lilla familj de har blivit. Hon sitter vis Cato och mittemot Johanna och möter hennes blick med ett svagt leende innan de tar för sig av maten och lastar på. Egentligen var de alla lika, hade alla sina problem och sorger och mådde dåligt. Men alla visade upp någon sorts okuvlighet och den var att aldrig visa sig svag eller visa hur man mådde. De hade alla förlorat nära och kära men visade upp något om det inte gjorde något. Thalia hade inte ens pratat om det gömde bara undan allt det jobbiga säkerligen gjorde de andra likadant även om Johanna hade år på sig att smälta det mer än dem.

Det var ingen dålig stämning vid bordet, det var det inte. Det skämtades och diskuterades så som man brukade vid ett matbord. Men Johanna kände sig lite borta. Hon hade inte kunnat släppa tankarna på Annie. Lilla, sköra Annie som vunnit på grund av en idé från spelledarna som gått snett. Annie som varit förstörd för livet. Annie som varit Finnicks flickvän, man skulle nog kunnat kalla henne hans fru. Hon ville ha tillbaka henne så mycket. Annie hade varit hennes vän också. Hon hade varit den som kunnat hjälpa Finnick mest och bäst, vilket hade varit en viktig prioritering i Johannas liv. Det var det fortfarande såklart. Men nu hade hon tre personer hon så gärna ville skulle må så bra som möjligt.

Maten gick ner genom skratt och skämt. Thalia kastade då och då blickar på Johanna som inte verkade vara riktigt med. Men hon sa inget och snart var middagen avslutad, mat var något de alla behövde resan hade tagit på deras krafter som de knappt fått tillbaka efter revolutionen. Avmagrade var det, men de alla mådde värre än vad de gav sken av.
Sedan tog de disken och Thalia envisades med att diska de andra protesterade och hon kände deras oroliga blickar. Men hon ville inte vara som hon mådde och trots yrseln började hon diska.