Skriva av sig-tråden

-_-'
Fan vad frustrerande.. Jag hatar såna där gruppintervjuer.. Och det är fan att det ska vara så förbannat svårt att få jobb. Det var därför jag öppnade eget, men det lilla jag säljer för täcker inte ens företagsförsäkringen, hahaha..

Ha..
T_T

Vi får starta ett mangacafé någonstans! ;P
Vet inte om det skulle bli ett helt och hållet nytt koncept i Sverige men i Stockholm finns det inte mer än ett litet rum i en butik som har andra grejer. x) Och manga/anime är ändå något som växer sig allt större i Sverige och världen. ^^

Nä, usch.. läste det där du skrev igår om kyrkan -,- Shit, fick du stöd när du öppnade eget eller hur gjorde du? : O

Det är faktiskt något jag har funderat jättemycket på! Men då måste man nästan bo i en storstad, skulle aldrig funka typ här. Visserligen skulle man säkert få några stammisar, men inget som skulle kunna få det att gå runt.

Fick hjälp av arbetsförmedlingen, fick gå nån kurs och sådär, sen fick man skriva en affärsplan och budgetkalkyl och skicka in för att se om planen håller. Gör det det, så får man ett s.k Starta eget-bidrag en gång i månaden i ett halvår. Minns inte riktigt hur mycket det var, 5000/6000 kanske..

..Och eftersom jag har en kronisk sjukdom så kunde jag ansöka om "särskilt stöd till näringsverksamhet" eller vad det hette - då kan man få en summa på 60.000 som ska täcka uppstarten och så. Så den summan fick jag! Är nog fan det enda min sjukdom varit bra till, haha.. Fast då krävs det att man har kvar företaget i åtminstone tre år, annars får man betala tillbaka.

Har min första tent (ekonomisk matematik) på lördag. Har inte pluggat. Eftersom jag jobbar idag kommer jag ha ca. 2,5 timmar på mig att läsa. Shit.
Som tur är så får vi ha en "fusklapp" med formler till tenten.

Hoppas jag inte börjar mina universitetsstudier med att få underkänt i första tenten...

läser om ulcerös colit. Funderar på o testa alla husmansråd folk har ang den sjukdomen. Har precis kommit ur ett skov för några dagar sen o funderar på om det kan ligga nått i alla kostråd o tips andra drabbade har..

Funderar.

Jag hatar att vara övergiven, nobbad, jätteledsen och ensam, försöker distrahera tankarna, försöker söka någon att prata med men ingen har tid, ingen svarar, ingen bryr sig. Det gör så ont, jag mår så dåligt, allt känns hopplöst och meningslöst och jag blir mer och mer övertygad om att det är seriöst fel på mig, att ingen någonsin kommer vilja ha mig, inte ens när allt stämmer och vi har trevligt och roligt tillsammans duger jag till annat än ett tillfälligt ligg som sedan bara kan kastats åt sidan som om ingenting betydde någonting.

Idag frågade två personer om jag ville hänga på dem ikväll. Blev faktiskt jätteglad att bli inkluderad för det har verkligen inte varit självklart. Å sen har jag sugit på att bjuda in mig själv också. Och jag får väl skylla mig själv lite också som dragit mig undan men panik är aldrig enkelt

Å jag är rädd för att min kropp tagit fysisk skada och slutat ta upp näring som förut. Är så trött, seg och blodsockret är så lågt trots att jag druckig dl med socker. Hjälp

Det känns som att jag bara börjar peta i såren när jag försöker hjälpa dig, men det gör så ont i mig av att se hur du mår och tänker. Du förtjänar så mycket kärlek och gott i det liv, det gör du verkligen.

Men jag har känt som du, så jag vet hur det är. Att det inte hjälper när folk försäkrar en om att de trodde samma sak tills de hittade någon, då det påminner ännu mer om det man inte har. Jag vill bara öppna en liten lucka till din framtid så att du kan tro på det som jag är övertygad om att du kommer att få till slut.

Du är den mest genuina människa jag någonsin fått nöjet att stifta bekantskap med och du är så älskvärd.

Ska prata med min pojkvän på måndag. Har inte nämnt något för honom ännu. Men kommunikationen mellan oss måste bli bättre, jag oroar mig ständigt över att han inte längre har samma känslor för mig längre. Vi messar aldrig (vilket vi aldrig har gjort för den delen), och skickar jag ett långt meddelande får jag ett kort svar tillbaka, vi frågar aldrig hur den andre mår och vad den gör. Han skulle inte ens märka om jag var borta från skolan och inte heller skicka "krya på dig" om jag var sjuk. I verkligheten känns han lugn, men på det sättet att det känns som han är aldrig glad att se mig.

Jag hoppas verkligen att det blir bättre för annars är jag tvungen att göra slut. För jag mår dåligt psykiskt nu och han gör det bara värre annars om han inte stöttar mig. Speciellt om han inte har samma känslor för mig, och jag älskar honom mycket.

Jag kommer vara så förkrossad om det slutar illa. Det är bara en månad kvar tills vi har varit tillsammans i ett år.

kan inte sluta gråta

Det är precis så det känns när folk säger så, det är ingen tröst alls. Sen har jag själv sagt så till andra när jag i min naivitet och dumhet inbillat mig att en ny bekantskap kommer leda till något (vilket det hittills inte gjort). Men bara för att andra hittar någon är det ingen garanti för att alla kommer göra det.

Jag är lite känslig nu för jag är trött på att gå från jättelycklig och förväntansfull till att bli riktigt hårt rejected. Jag fattar fortfarande inte vad som blev fel eller vad som hände. Alla mina vänner och bekanta säger att jag är så bra och fin men när det kommer till love interests är jag inte ens värd att ge en chans. Det går inte ihop för mig.

Tack ♥