Skriva av sig-tråden

♥!!

♥ ♥ ♥

Jag hatar verkligen att bo med min familj. De är inte dåliga människor och jag hatar dem inte, men jag står verkligen inte ut med dem. Jag känner mig konstant övervakad och tvungen att hela tiden visa enbart mina brister. Just nu är jag extra sur eftersom jag varit tvungen att spendera hela helgen hemma med dem, och på sommarlovet glömde jag nästan bort vem jag var för att jag var omkring dem så mycket. Samtidigt är jag för introvert för att ens lämna huset. Inte för att jag ens vill det, för då måste de hela tiden veta vart jag är.

Och folk undrar varför jag planerar att flytta hemifrån så fort jag går ut gymnasiet... om 4 år... helvete.

Det ska kännas rätt att komma hem efter att ha varit iväg i nästan en vecka.
Men idag har ändå till och med varit värre än vanligt.
Det ska kännas mer som hemma att vara där man bor än i skolan.
Man ska inte efter att ha varit hemma ett knappt dygn känna att man måste någon annanstans.
Om man nästan aldrig är hemma borde man inte bestämma sig för att gå på en frivillig lektion under en i övrigt ledig dag bara för att få komma hemifrån.
Min bror har slutat fråga på dagarna om jag kommer hem snart, och frågar istället "När kommer Ebba hem nästa gång?"
För det kan gå lång tid mellan gångerna.
Ändå vill jag iväg de få dagar jag är här.
Det borde bara inte vara så.

Jag tror på riktigt att jag har panikångeest för alltså helvete det här är inte kul.

Har lust att bara storböla.

Mensen fick all ångest att komma tillbaka, jag hatar att det ska va så bökigt med den! Ett par dagar innan och ett par dagar efter - man mår så sjukt dåligt ;O Fy!


Ska välkomna klimakteriet med öppna armar. Fast då får man väl andra besvär haha

Tomrummet där det känns som att någon ska sätta in en kniv i min ryggrad är tillbaka. Härlig känsla alltså.

Nu har allt löst sig med hyran och ekonomin i alla fall, big relief! =D nu är jag nervös inför intervjun på onsdag istället. :O