Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna ser dem gå iväg in till centrum och trots att hon är nöjd för att hon får stanna hos Thalia, så känner hon ändå att hon borde följt med dem. Det var ju ändå hennes distrikt. Men hon tryckte tillbaka dem för varje steg i trappan hon tar och ersätter dem med minnen från innan hon och Thalia varit vänner, och hon insåg att hon inte hade tyckt om någon på det här sättet sedan efter hennes spel. Johanna hade trotsat Huvudstaden, och de hade mördat inte bara hennes familj utan också den hon älskade mest utanför den. Genom att bara få den tanken i huvudet fick henne att vilja stoppa undan Thalia i en garderob någonstans för att hålla henne borta från Huvudstaden. Sedan kom hon ihåg att de inte kunde göra något längre. De var krossade, rent ut sagt. Hela dess regim skulle ändras. Eller den kanske redan ändrats. Johanna går fram till hennes vita trädörr, och öppnar den försiktigt. Thalia ligger i hennes säng, precis som när hon lämnade henne. Med ett svagt leende på läpparna så stänger hon dörren och lägger sig sedan jämte Thalia.

Thalia sluter ögonen då ljuset strömmar in du Johanna anländer. Men hon öppnar dem igen då hon känner Johannas kropp intill sin i sängen.
"Hej." sa Thalia mjukt och vänder sig sakta mot henne. Varenda por i hennes kropp verkade vara medveten om Johannas närvaro och det enda hon ville var att ha henne nära, väldigt nära. Thalia är en aningen förvirrad av sina känslor och vet inte alls hur hon skall hantera dem.
Sakta lyfter hon handen för att stryka bort en hårslinga ur Johannas ansikte och sätter den bakom hennes öra.
"Du är vacker, vet du det?" säger hon med en röst som är full med känslor men även rädsla hon ville inte förstöra något.

När Thalia stryker bort hårslingan koncentrerar sig hela Johannas kropp på beröringen från Thalia. Det var främmande att någon sade så till henne, någon som hon verkligen brydde sig om. Men det kändes ändå så rätt.
"Du är vacker du också", sade Johanna med en sorts röst hon inte ens visste hon fortfarande kunde använda. Mjukt och känslosamt på ett positivt sätt. Det var inte riktigt hur Johanna brukade låta. Men i det här sammanhanget var hon helt okej med det. Hennes känslor var förvirrande. Hon tyckte så mycket om Thalia så att hela hon bara ville vara nära henne hela tiden. Men samtidigt ville hon inte förstöra deras vänskap. Vad skulle hända ifall hon sade något alldeles för uppenbart? Skulle det bli konstigt mellan dem? Och värst av allt: tänk om det inte höll?

Thalia ler åt rösten Johanna använder, den var så mjuk ovanlig när det gällde Johanna. Sedan sa Thalia inget mer utan bara såg in i Johannas ögon tills huvudvärken åter gjorde sig påmind och hon slöt ögonen tungt.
"Johanna......" sa Thalia tvekande, men hon visste inte hur hon skulle säga det.
"Jag." hon bet sig i läppen.
"Du är underbar, vacker, mer än en vän, jag......" hon sa allt snabbt, rädd för att deras vänskap var slut nu med dessa ord.

Johanna hänger nästan inte med i det Thalia säger utan blir tyst ett tag medan hon upprepar orden i huvudet om och om igen. Det var så ovanligt att Thalia avbröt sig mitt i en mening att hon nästan väntade på en fortsättning. Men det kom ingen. Istället bestämde sig Johanna snabbt för att säga något mer. Hon sade alltså det första hon kom att tänka på:
"Jag tycker om dig mer än som en vän. Jag skulle nog kunna säga att jag älskar dig", sade hon med en mjuk ton i rösten och ett leende på läpparna. Hon oroade sig inte över svaret utan var mer eller mindre bara glad att hon själv insett det och sagt det till Thalia.

Thalia slår upp ögonen och möter Johannas.
"Menar du det?" säger hon med förvåning och hopp. Sakta sträcker hon fram sin hand och fattar om Johannas.
"Och jag dig, mer än en vän, jag älskar dig." säger Thalia mjukt och varmt. Den rösten som försvunnit då Thresh och Clem dött och som hon åter kunde bruka. Hennes ögon glittrar och nu kunde ingen yrsel i världen hindra henne göra det hon nu gjorde.
Sakta böjer sig Thalia fram och placerar sina läppar mot Johannas, mjukt och försiktigt så Johanna kunde dra sig undan om hon ville även om det skulle krossat Thalias hjärta.

Johanna kunde inte få sig till att nicka, utan bara log. Hon höll fast i Thalias hand, så som hon gjort förut. Och när deras läppar möts drar hon sig inte tillbaka utan hon kysste Thalia tillbaka. Det var en sådan härlig känsla att hela hennes kropp kände för att smälta och senare dunsta bort. Men lyckligtvis gjorde hennes kropp inte det utan hon förblev i fast form. Den glädje och lycka och allt vad det var som infann sig i just det ögonblicket var obeskrivlig. Det kändes som att hon för första gången på flera år var riktigt lycklig.

Thalia log mjukt, "Bra?" säger hon med ett litet flin och tindrande ögon. Johanna hade inte dragit sig undan, Johanna älskade henne. Hon älskade henne Thalia, den stora Johanna Mason älskade henne. Thalia såg fortfarande både Johanna och Finnick som storheter och det skulle hon väl alltid göra även nu. Sig själv fattade hon inte ens att hon var berömd trots arenan och revolutionen.
Men hon hade Johanna och hon var så lycklig i detta nu, trots att det kändes som ett svek mot Clem.

Johanna skrattade. Hon hade saknat den gamla Thalia, den Thalia som låg bredvid henne nu. Hon hade blivit som en annan person efter Clem och Thresh' död.
"Såklart", svarar hon och försöker imitera det lilla flinet Thalia använde. Det kändes så ofattbart att Johanna fick fråga sig själv om det ens hade hänt. Thalia älskade henne. Thalia som fortfarande var så oskyldig i Johannas ögon älskade henne, den som alltid beskrivits som känslokall och elak. Hon älskade Johanna, som hade gett upp hoppet om att någonsin kunna älska någon på det här sättet igen.

Thalia skrattade lätt, det var längesedan hon skrattat, länge sedan hon ens lett naturligt. Den Thalia som fanns innan spelen skulle aldrig komma åter. Spelen och huvudstaden hade förstört henne. Men allt var inte så hopplöst längre, kanske de skulle tillsammans kunna återskapa det de förlorat.
"Du är så söt så." sa Thalia och pussar lätt Johanna på nästippen innan hon sjunker tillbaka bland kuddarna för att vila.