☰

Välkommen till eEn gratis, svensk Harry Potter-community

F5

Skriva av sig-tråden

Forum > Off Topic > Skriva av sig-tråden

1 2 3 ... 1746 1747 1748 ... 2301 2302 2303
Användare Inlägg
Borttagen

Avatar


är så jävla nere och ledsen idag. alla mina vänner mår typ skit och allt som händer är så skit. vill bara ut i regnet igen men det regnar inte (( hur känns det ens att vara lycklig

20 sep, 2015 11:09
Chaemy
Elev

Avatar


Dumma dumma dumma dig. Dumma er. Jag tror inte att ni anar hur mycket ni förstör för mig.
https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fcdn3.cdnme.se%2F4452636%2F8-3%2F2015-04-13-2056_552c11619606ee5f71929eee.jpg

20 sep, 2015 12:33
Borttagen

Avatar


Spoiler:
Tryck här för att visa!
Ibland undrar jag om den här låten är baserad på mig eller något. Jag har inget att leva för längre, har ingen jävla aning om vad jag ska göra med mitt liv. Det är bara så tröttsamt att vakna upp på morgonen, veta att folk tycker att jag är galen och fortsätta att gå.
Och jag tror knappast att någon verkligen kommer att sakna mig.

20 sep, 2015 16:09
Chaemy
Elev

Avatar


Jävla dumma äckliga dåliga skitdag. Jag hoppas verkligen att morgondagen blir bättre.
https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fcdn3.cdnme.se%2F4452636%2F8-3%2F2015-04-13-2056_552c11619606ee5f71929eee.jpg

20 sep, 2015 16:14
Archarec
Elev

Avatar


Fy fan vilken dålig dag jag har idag. Checkar ut.
https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=http%3A%2F%2F66.media.tumblr.com%2F661ab7372f48ba7100c297425f04b1b1%2Ftumblr_o7a8r9c1e91uqs4fgo5_400.gif https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=http%3A%2F%2F24.media.tumblr.com%2F3ecfe2ccf502d27494412cb4a3c4e7b6%2Ftumblr_mymyazAtU01scwli8o1_250.gif

20 sep, 2015 16:19
Borttagen

Avatar


Har otur i alla "stora" frågor.

Men.det är väl bara rätt åt en patetisk ful liten tönt som jag.

20 sep, 2015 17:36
regn
Elev

Avatar


Jag vet inte vad jag ska göra. Ända sedan i somras har jag varit nere men trodde alltid att de skulle gå "över" ( mår ofta ganska dåligt, men har sämre/bättre perioder) eftersom att somrarna alltid är ganska jobbiga men det har bara blivit värre.
Jag har ingen ork eller lust att göra något, skolan ger mig ångest, jag mår mycket illa/ har ingen stor lust eller ork att äta, vill bara ligga i min säng och har inga riktiga kompisar längre. Känner mig så jävla jobbig, men jag är verkligen rädd för att jag drabbas av en depression. Jag har liksom länge funderat men har aldrig känt att det varit så "illa" men nu har jag liksom ingen lust för att göra det jag älskar, att plugga vidare nästa år känns jätte jobbigt och få min nästan tårögd och det har varit min största dröm i år!
Jag vet att jag borde gå och prata med någon men jag orkar inte. Orkar inte öppna upp mig, förklara något jag inte kan förklara.
Orkar inte ta upp det med min mamma. Jag bara orkar inte.
https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=http%3A%2F%2F38.media.tumblr.com%2Ftumblr_me25oajaUS1rbrhnko1_500.gifhttps://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=http%3A%2F%2F38.media.tumblr.com%2F7715042b96480ae789b7cb882037ca9e%2Ftumblr_mxc9mdFedI1rhpe85o1_400.gifhttps://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=http%3A%2F%2F33.media.tumblr.com%2Ftumblr_mdp6rx4VW11qh7gfao1_400.gif

20 sep, 2015 18:48
Borttagen

Avatar


Skrivet av Borttagen:
Skrivet av Borttagen:
Spoiler - (före detta) självmordstankar.

Spoiler:
Tryck här för att visa!
Spoiler:
Tryck här för att visa!Mitt problem med psykologer och annat har alltid varit faktumet att jag inte är särskilt verbal. Jag har alltid föredragit att kommunicera i skrift. Psykiatern/överläkaren bad mig därför om att få läsa några av mina journaler. De flesta har jag grävt ner, men hon fick läsa de jag hade kvar.

Så efter att ha lånat och läst dem, och fått en redogörelse över mitt liv i övrigt, så satt hon med flätade fingrar och tittade på mig. Länge. Försökte få min ögonkontakt, men det fick hon inte. Hon vet att jag inte ser vem som helst i ögonen.

"Jag förstår inte hur du har kunnat hålla dig tillräknelig och stabil," sade hon till slut. "Jag förstår det verkligen inte. En fjärdedel av allt hade varit tillräckligt för att fälla vem som helst så att de fick spendera resten av livet antingen med full medicinering eller med kontinuerlig psykvård - eller bådadera. Att du dessutom klarade dig igenom både graviditeten och amningen med allt som rör sig i ditt huvud? Det är ett under att du inte blev psykotisk. Om sanningen ska fram så fascinerar det mig. DU fascinerar mig."

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Fick känslan av att hon tycker jag är otäck som alltid bär ett "pokerface". Det är otroligt sällan jag öppet visar vad jag känner och de gångerna jag väl gör det, är när jag är så psykiskt jävla utmattad att jag inte orkar anstränga mig längre.
..Dessutom hatar jag att hon jämför olika människors psykiska styrka. Det vet hon också.

Spoiler:
Tryck här för att visa!Men jag berättade aldrig att jag har suttit med plastfarsans gevärsmynning i käften med fingret på avtryckaren, eller att jag faktiskt, en gång för länge sedan, har tagit steget över klippkanten. Och fallit. Så jag är nog inte så stark som hon tror.


Jag vill bli oövervinnlig.


Du är starkare än du tror. Men du är också svag, precis som alla är svaga och det är okej att vara svag. Och när du är svag så är det vår uppgift, vi som finns omkring dig och som älskar dig så, att vara starka åt dig och bära dig tills styrkan återvänder till dig igen.

Du är aldrig ensam.
Du är alltid älskad.

Jag är så outsägligt tacksam att du finns och lever.
Nu när allt är som mörkast så tänker jag så ofta på dina ögon och sättet du håller om mig på och klöser över min rygg, och genast återfinner jag lite trygghet och ro. Jag tänker på hur du virvlat in i mitt liv och lyst upp det så klart med dina blixtar mot mina åskmoln och hur ditt sällsynta leende gör stormen vacker.
Och jag tänker att du är för god för den här världen, och att vi inte förtjänar dig här, medan jag intensivt önskar att aldrig behöva förlora dig. Du påverkar allting mer än du kan ana. Du betyder så mycket att det sjunger i varje ben i kroppen. Du är oövervinnlig, för du lever kvar i allting. För evigt och för alltid, just du.



Efter att ha läst det där kände jag verkligen ett jättestort behov av att gå ut och bort till skogen. Bearbeta allt.. och jag behövde verkligen det.

Spoiler:
Tryck här för att visa!Det är så många som låtit mig veta att de ser upp till mig, vilket gör mig så obeskrivligt glad (för jag önskar att jag också hade haft någon att se upp till när jag var yngre) - samtidigt känner jag ett otroligt stort ansvar för att vara en så bra förebild som möjligt. Vill inte göra några snedsteg, även om jag vet att det hör till att göra det.. och att gråta eller visa mig svag är en otroligt stor skräck jag har. Det är så blottande. Känns som om min hud vittrar sönder och luften i mina lungor tar slut om någon ertappar mig med skakiga ben.
Jag önskar att jag kunde få försvinna bort någonstans, bara för en liten stund, och få ur mig allt - utan publik, men ändå med känslan av att jag inte är ensam.

Det betyder allt för mig att få veta att jag inte är just det.. ensam.
Tack.. ♥

20 sep, 2015 21:43
Borttagen

Avatar


Skrivet av Borttagen:
Skrivet av Borttagen:
Skrivet av Borttagen:
Spoiler - (före detta) självmordstankar.

Spoiler:
Tryck här för att visa!
Spoiler:
Tryck här för att visa!Mitt problem med psykologer och annat har alltid varit faktumet att jag inte är särskilt verbal. Jag har alltid föredragit att kommunicera i skrift. Psykiatern/överläkaren bad mig därför om att få läsa några av mina journaler. De flesta har jag grävt ner, men hon fick läsa de jag hade kvar.

Så efter att ha lånat och läst dem, och fått en redogörelse över mitt liv i övrigt, så satt hon med flätade fingrar och tittade på mig. Länge. Försökte få min ögonkontakt, men det fick hon inte. Hon vet att jag inte ser vem som helst i ögonen.

"Jag förstår inte hur du har kunnat hålla dig tillräknelig och stabil," sade hon till slut. "Jag förstår det verkligen inte. En fjärdedel av allt hade varit tillräckligt för att fälla vem som helst så att de fick spendera resten av livet antingen med full medicinering eller med kontinuerlig psykvård - eller bådadera. Att du dessutom klarade dig igenom både graviditeten och amningen med allt som rör sig i ditt huvud? Det är ett under att du inte blev psykotisk. Om sanningen ska fram så fascinerar det mig. DU fascinerar mig."

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Fick känslan av att hon tycker jag är otäck som alltid bär ett "pokerface". Det är otroligt sällan jag öppet visar vad jag känner och de gångerna jag väl gör det, är när jag är så psykiskt jävla utmattad att jag inte orkar anstränga mig längre.
..Dessutom hatar jag att hon jämför olika människors psykiska styrka. Det vet hon också.

Spoiler:
Tryck här för att visa!Men jag berättade aldrig att jag har suttit med plastfarsans gevärsmynning i käften med fingret på avtryckaren, eller att jag faktiskt, en gång för länge sedan, har tagit steget över klippkanten. Och fallit. Så jag är nog inte så stark som hon tror.


Jag vill bli oövervinnlig.


Du är starkare än du tror. Men du är också svag, precis som alla är svaga och det är okej att vara svag. Och när du är svag så är det vår uppgift, vi som finns omkring dig och som älskar dig så, att vara starka åt dig och bära dig tills styrkan återvänder till dig igen.

Du är aldrig ensam.
Du är alltid älskad.

Jag är så outsägligt tacksam att du finns och lever.
Nu när allt är som mörkast så tänker jag så ofta på dina ögon och sättet du håller om mig på och klöser över min rygg, och genast återfinner jag lite trygghet och ro. Jag tänker på hur du virvlat in i mitt liv och lyst upp det så klart med dina blixtar mot mina åskmoln och hur ditt sällsynta leende gör stormen vacker.
Och jag tänker att du är för god för den här världen, och att vi inte förtjänar dig här, medan jag intensivt önskar att aldrig behöva förlora dig. Du påverkar allting mer än du kan ana. Du betyder så mycket att det sjunger i varje ben i kroppen. Du är oövervinnlig, för du lever kvar i allting. För evigt och för alltid, just du.



Efter att ha läst det där kände jag verkligen ett jättestort behov av att gå ut och bort till skogen. Bearbeta allt.. och jag behövde verkligen det.

Spoiler:
Tryck här för att visa!Det är så många som låtit mig veta att de ser upp till mig, vilket gör mig så obeskrivligt glad (för jag önskar att jag också hade haft någon att se upp till när jag var yngre) - samtidigt känner jag ett otroligt stort ansvar för att vara en så bra förebild som möjligt. Vill inte göra några snedsteg, även om jag vet att det hör till att göra det.. och att gråta eller visa mig svag är en otroligt stor skräck jag har. Det är så blottande. Känns som om min hud vittrar sönder och luften i mina lungor tar slut om någon ertappar mig med skakiga ben.
Jag önskar att jag kunde få försvinna bort någonstans, bara för en liten stund, och få ur mig allt - utan publik, men ändå med känslan av att jag inte är ensam.

Det betyder allt för mig att få veta att jag inte är just det.. ensam.
Tack.. ♥


Tristan, du behöver inte vara någons superhjälte, någons ikon, någons räddare i nöden eller någons personliga Jesus.
Allt du behöver vara är dig själv, på gott och på ont, precis den du är. Vi som älskar dig gör det för din egen skull. Det är därför människor ser upp till dig - inte för några fasader utan för vad som finns innanför dem.
Kom ihåg det. Och kom ihåg att den du först och främst har ansvar att vara en stolthet inför är dig själv. Allt annat kommer i efterhand.
Jag älskar dig.

20 sep, 2015 21:56
Borttagen

Avatar




Känner mig inte deprimerad längre, kanske lite låg typ förväntansfull och samtidigt lite "hur ska det gå?" men verkligen inte deprimerad som jag har varit. Jag tror mycket var för att jag levde i en destruktiv relation där jag kände mig fruktansvärt ensam och frustrerad. Okej, det var ingen relation senaste året men känslor fanns det ju. Nu känns allt mycket bättre. :3

21 sep, 2015 17:36
1 2 3 ... 1746 1747 1748 ... 2301 2302 2303

Forum > Off Topic > Skriva av sig-tråden

Du får inte svara på den här tråden.