prs yehet & kkaebsong

Joshua himlar lätt med ögonen, en lapp kanske inte det bästa valet. Dock spelar det ingen roll nu, då han låter ämnet sjunka när läpparna möts.
"Ursäkter, ursäkter." Påpekar sextonåringen lite retsamt medan läpparna stryker sig över varandra.

Samtidigt som Zihao började röra benen upp för trapporna som ledde mot sovsalarna, putade han med läpparna. Ansiktet var så pass nära Joshuas att deras läppar rörde varandra när de talade, vilket måste sett extremt komiskt ut.
”Kanske, men mina ursäkter är i alla fall bra”, envisades den äldre och lirkade upp dörren till rätt sovsal. ”Du borde faktiskt tycka synd om mig, dumbom”, fortsatte han och sköt fram hakan en aning, när dörren slog igen bakom dem.

"Okej.." påbörjar Joshua och klämmer lite i Zihaos kind med ett leende. "Din ursäkt var att jag är med, vill du att jag ska hoppa av?" Frågar sextonåringen med höjda ögonbryn medan blicken rör sig över rummet.

”Klart jag inte vill”, protesterade Zihao och föll bakåt mot en av madrasserna, utan att släppa taget om den andre. Han betraktade Joshua med rynkade ögonbryn, kunde inte riktigt bestämma sig för om han skulle ta upp Julian igen eller ej. Slutligen bestämde han sig för att göra det, annars skulle han inte kunna sova under natten. ”Vad sa Julian egentligen?” Frågade han tyst och vek undan med blicken.

Hjärtat kan inte undgå att sjunka rejält av frågan sjuttonåringen ställer.
"Han sa ingenting," mumlar Joshua och pillar försiktigt med sina egna fingrar, blicken fäst på Zihaos bröstkorg istället för hans ögon. "Jag sprang iväg innan han fick chansen till det."

Varför kunde Zihao inte att förmå sig att tro på Joshua? Kanske för att den yngre inte ens kubde möta hans blick? Med en suck skakade han på huvudet och placerade några fingrar under sextonåringens haka.
”Om jag får gissa så klankade han väl ner på mig?” Undrade han och försökte fånga den andres blick. ”Berättar du inte precis vad som hände kommer jag inte kunna sova och då är det du som får dras med en gnällspik hela natten.”

Joshua tar långsamt den andres händer i sina och nickar lätt.
"Jag pratade om dig.. och han började påpeka dåliga saker," erkänner sextonåringen och pillar förstrött med Zihaos tröja, alldeles för generad och sur på sig själv för att kunna se Zihao i ögonen. "Jag fixade hans hår och vi började prata om kvällen.."

”Vet Julian ens någonting om mig förutom att jag är en mobbare?” Frågade Zihao och gnagde sig löst i läppen, med ögonen fösta på Joshuas händer. ”Eller har du skvallrat?” Han log blekt och strök en hand utmed sextonåringens kind, drog med tummen över den mjuka huden. Någonstans djupt inombords ville han egentligen vara arg och bete sig som en komplett idiot, men han visste att det inte var Joshuas fel. Det var Julian han var förbannad på och inte personen som satt och pillade med hans tröja.

"Jag har inte skvallrat.." Försäkrar Joshua i viskande ton. "Jag tror Julian inte tycker så illa om dig egentligen. Han vet att du gör mig glad.. antar att han bara förlorade det." Dock känns det inte som att Zihao genuint lirar på sextonåringen, vilket får hans hjärta att dunka hårt. "Är du arg på mig?"

Skamset slöt Zihao ögonlocken och gömde ansiktet i händerna.
”Jag vet inte”, erkände han tyst och kikade upp mot Joshua mellan fingrarna. ”Det är inte så att jag vill vara det, men av någon anledning så kan jag inte undgå att känna hur det liksom puttrar inombords...egentligen är det ju Julian jag är arg på”, förklarade han och kände skuldkänslorna svälla upp inom honom.