Johanna and Thalia back in the Hunger Games

"Finnick, kan du visa Cato kylskåpet? Jag vet inte om det finns något. Om det absolut inte finns något får väl några gå och handla", sade Johanna och ryckte på axlarna. Pengar var ju nämligen inget problem för henne, hon hade mängder sparade i en hemlig liten vrå i sin källare. Allt av det hade hon fått efter spelet. Finnick nickade och log.
När Cato och Finnick gått ut ur vardagsrummet så vände sig Johanna till Thalia.
"Vi får lägga dig inne i ett sovrum där det är så mörkt som möjligt. Du får inte anstränga dig för mycket", sade Johanna och försökte att låta så normal som möjligt. Som om det inte var något fel med henne egentligen.

Thalia ser på Johanna, sen när började Johanna bry sig så mycket? Alltså Johanna brydde sig alltid, hon var snäll men det var något annorlunda nu, som hon var mer orolig än vanligt eller?
"Mm." svarade Thalia, Johanna hade väl rätt hon kände det, men hon ville inte bara vila så. Men hon måste väl?
"Du har nog rätt." säger Thalia och reser sig försiktigt upp ur soffan, tacksam att killarna inte var där då hon vacklar till och tar tag i Johanna för att få stöd till en säng.

"Tyvärr är sovrummen på övervåningen", sade Johanna och såg tveksamt på Thalia som var tvungen att hålla i henne för att ens stå upprätt. "Inte för att vara elak eller så, men jag tror inte du klarar av att gå upp för den så som du är nu", fortsatte hon, lite tystare för att killarna ute i köket inte skulle höra dem. Fast i och för sig så skulle de nog inte höra något då de verkade rota igenom köket som vilddjur, av att döma från ljudet av när de stängde olika skåp.

Thalia stönade vid hennes ord men mest av frustation. Hon vägrade att någon bar henne, mer utsatt än så kände hon sig aldrig. Att inte kunna röra sig, vara över golvet, inte på egna fötter och inte kunna ta sig ner.
"Okej." sa Thalia och suckade, visst Johanna var stark men hon skulle knappast orka Thalia då de var i samma längd. Finnick hade ont ben så Cato återstod, vilket betydde att hon var tvungen att visa sig svag inför dem.
"Okej, säg till dem då. Men ingen utanför detta hus ska veta något, ni får inget säga." sa Thalia som det gällde liv och död för henne. Vilket det gjorde, att visa sig svag? Nej, aldrig inte i spelen, inte i huvudstaden, inte här.

Johanna nickade. Hon hade hellre burit henne uppför trappan själv, men av säkerhetsskäl så tyckte hon det nog skulle bli bättre om Cato gjorde det. Han var ju trots allt starkare än henne och skulle förhoppningsvis inte tappa henne.
"Såklart vi inte kommer säga något. Vad tror du om oss?", sade Johanna med ett svagt leende. Sedan ropade hon till killarna att de skulle komma in till vardagsrummet igen, vilket de snabbt gjorde. Plus att de konstaterade att det inte fanns någon mat. Johanna förklarade då för dem vad som hade hänt med Thalia och bad Cato att bära Thalia uppför trappan. Vilket han frivilligt gjorde. Johanna tänkte lägga Thalia inne i sitt sovrum, då hennes hus bara har tre sovrum och Cato och Finnick borde självklart ha ett eget rum dem med. Johanna kunde alltid sova i soffan, så som hon nästan alltid gjort när hon haft förfärliga mardrömmar när hon bodde ensam.

Thalia gillade inget av det även om de alla tog det hela bra. Vilket betydde att inte oja sig och tro att hon skulle gå sönder då de petade på henne. Oro kunde skymtas i deras ögon, men de sa inget vilket Thalia var tacksam över.
Cato bar upp henne vilket var det värsta, hon hade det jobbigt under den korta turen. Hon trängde undan den panik hon alltid fick av hjälplöshet och Cato ställde henne ner på golvet. Han försvann ut för att släppa in Johanna och Thalia satte sig på sängkanten, här var det mörkare.
"Är det ditt rum?" frågar hon Johanna och ler lite, det var fint.

Johanna nickade och sade att det var hennes rum. Hon såg sig runtom i rummet. Det var så längesedan hon lämnat det här bakom sig en sista gång. Det var flera år sedan nu. Kanske 3 år? Väggarna var ljust ljust blåa, på gränsen till vita, och det fanns ett stort fönster mitt emot sängen. Sängen var gjord i trä med mycket vackra detaljer i sängramen. Johanna kände den som hade gjort den här till henne, om han nu fortfarande levde det vill säga. Bredvid den högra sidan av sängen fanns ett nattduksbord där det stod en liten lampa. Utmed ena väggen fanns också en stor mahognyfärgad byrå och nedanför fönstret fanns en vit fåtölj. Johanna gick bort till fönstret och drog ner persiennen, så det blev alldeles mörkt i rummet.
"Vill du att jag ska stanna här inne eller ska jag gå?", frågade Johanna till slut.

Thalia andades ut av lättnad då mörkret blev kompakt. Hon sjönk ner bland kuddarna i sängen.
"Det är vackert även om jag för tillfället föredrar det mörkt." säger Thalia lågt. Hon ser åt Johannas håll, hon var så vacker där hon stod, visste hon om det själv?
"Stanna gärna om du vill, det blir så tråkigt här annars." säger Thalia och känner att hon vill ha Johanna vid sig.
"Det finns plats vid mig så kan du vila." sa Thalia de hade ju gått i dagar. Men det var inte just därför insåg hon, det var för hon saknade Johanna vid sin sida.

Johanna log mot Thalia, trots att hon antagligen inte kunde se det. Och hon ville stanna hos Thalia och hon ville lägga sig ner bredvid henne. Hon ville vara nära henne, trots att ingen av dem antagligen luktade så gott.
"Jag ska bara visa grabbarna hur de kommer till närmaste affären", sade hon och gjorde citattecken när hon sade affär. Det var ju inga riktiga affärer som fanns här. "Och ge dem lite pengar så de faktiskt kan köpa något. Sen lovar jag att jag kommer tillbaka", fortsatte hon med leendet kvar. Sedan gick hon motvilligt ut ur det mörka rummet. Utanför stod Finnick och Cato och väntade. Johanna gjorde en liten tummen upp gest för att signalera att hon mådde bra. Sedan fick de följa med henne ner i källaren, där hon tog fram pengar. Samtidigt gav hon dem en kort vägbeskrivning in till centrum, där de borde hitta en affär.
"Skänk gärna bort lite av det där till folk efter ni handlat", säger hon sedan bistert till dem innan dem går. Johanna ville inte verka alltför hjälpsam, men de stackarna behövde det mer än hon.

Thalia nickar bara stumt med slutna ögon. Det var skönt att vila, att ligga där det var mörkt och tyst. Men hon saknade Johannas närvaro. Vad var det med henne? Och så kom Thalia på som en ingivelse. Senast hon känt såhär var med Clem. Troligen hade hon trängt undan allt, det kändes som ett svik mot honom.
Men Johanna? Thalia log lite då hon tänkte på henne. Men Johanna hade alltid varit en vän, ja sen den gången Thalia hade dragit ut henne i skogen för att plocka blåbär. Att hon vågat? Den starka och farliga Mason hade hon Thalia mer eller mindre tvingat ut i skogen, i skogen i 14 innan allt hemskt hände. Innan Thalia visste vad huvudstaden var i stånd till innan hon visste vad det menades med att döda, och med att vara inne i arenan.