Skriva av sig-tråden

Kattuggla

Efter alla dessa dagar fick jag igång internet. Det är galet vad mycket internet kan göra när man mår dåligt. Fy, jag fick sådan panik... för såklart..när det kändes som allra värst så dör internet både här och i min telefon, och man kan inte fylla på nytt surf om man inte har internet i telefonen. Jag ringde till kundtjänst helt desperat i lördags och får höra en telefonsvarare som säger "besök oss online för support" xD

I morse var jag tvungen att cykla på möte tidigt på morgonen, det kändes knappt som att mina ben bar mig. På två dygn hade jag fått i mig en morot, lite kaffe och snus..typ och knappast sovit en blund, bara gråtit ögonen ur mig. Jag grät tills jag var nära att spy och hade sådan spänningshuvudvärk dagen efter att allt kändes som en overklig dröm. Efter att jag varit vid socialen i dag tog det tre timmar, sen fick jag ett sms skickad om att pengarna blir insatta direkt. Dom betalar alla läkarbesök, medicinkostnaderna, psykologbesöken.. och bäst av allt var väl att dom verkade ta allt seriöst, och det kunde jag inte förlita mig på innan. Så nu är den bördan borta. Jag kunde däcka på sängen och sova i flera timmar, och sen fick jag i mig en tallrik soppa och njudlar.

Och mitt ex föräldrar skickar mail och ringer hela tiden för att kolla att allt är bra, vad jag gör osv osv. Jag tycker att det är jättejobbigt. Tänk om min pappa höll på att ringa honom hela tiden ;s men jag har svårt att berätta för dom att det är jobbigt och att jag behöver distans nu. Dom erbjöd mig till och med att bo hemma vid dem. YAY, sova i hans gamla rum, hans gamla säng, sitta vid hans dator. Det är snällt och så men om dom är så fruktansvärt måna om att både han och jag skall gå vidare så kanske inte den bästa lösningen är att flytta in i hans gamla rum!?

Dilemmat med könsidentitet är extremt intressant men väldigt sorgligt och jag ska försöka göra mitt bästa för att dra mitt strå i stacken. Det leder mig till frågor som "vad är en man?" och "vad är en kvinna?" "Hur är man en man respektive kvinna?" Är det en omedveten tanke som blir medveten? Någonting som bara är. "Jag bara är en man/kvinna". Vad är egentligen skillnaden? Finns det någon karaktäristisk skillnad i själen eller är det sociala normer som bestämmer vad respektive kön är? Existerar alls karaktäristiska drag mer än i filosofiska termer?

Jag vill inte påstå att det du upplever är en fix-idé, oavsett upplevelse av vad man och kvinna, ihållande och hur man kommit fram till sin könsidentitet ska det tas på största allvar. Jag tror just att när man nystar i begreppen blir allting mycket lättare att ta i, det blir mer greppbart och förståeligt.

När jag gick mitt första år på gymnasiet började jag misstänka att jag var en "man". Att ta på mig herrkläder gjorde att jag kände mig mycket starkare, mycket mer hemma på något vis. De täckte kvinnliga former som jag inte var nöjd med. Vi kan ha helt olika grad av skam och missnöje över kvinnokroppen. Moderna skönhetsideal spelar en avgörande roll i sammanhanget, jag ville bara vara en lyckad kvinna enligt normen men lyckades inte.
Men det maskulina var så nytt. Jag vågade börja äta mer igen från att ha en ganska avhållsam inställning till mat och saker och ting blev gradvis lättare.

Däremot fick jag höra så mycket klagomål om min klädsel att jag lämnade den efter, låt oss säga ett halvår. Jag stod inte ut längre. Det blev helt enkelt för jobbigt. Men mitt försök att närma mig det maskulina var för mig ett sätt att försöka vinna makt över mitt eget liv, att övervinna kvinnans sköra maktställning i det sociala livet. Kläderna och attityden blev ett uttryck för hur jag kände mig i hjärtat som misslyckad ung kvinna. Idag har jag sedan länge gått tillbaka till det kvinnliga. Jag är som ett klippblock. Det är väldigt svårt att förflytta mig när jag har en uppfattning om någonting. Ibland blir jag less på kraven som tillkommer det kvinnliga men jag har lärt mig leva med det.
Kontentan är att jag saknar min tid i herrarnas garderob, hur det kändes att bli mer maskulin.
Man kan diskutera om det var "rätt" det jag gjorde, att lämna alla de där nya, sköna idealen för att min omgivning tryckte på det. Är jag en "man" eller en "kvinna" och återigen - vad betyder det?

Försök att nysta i dig själv utifrån de inledande frågorna, ta reda på mer om dig själv och vem du är. Endast du kan avgöra vilket svar som passar in på dig. Vad är att vara en man och så vidare?
Kan du på något sätt hitta svar i det sociala livet? Även om man inte tänker på det, behöver man begrunda det. Då blir det förhoppningsvis lättare att klara av övergången till det maskulina, att överleva tiden däremellan. Det måste ges tid och tålamod. Var ärlig och öppen mot dig själv, älska dig själv som människan och vägen till ett lyckligt liv blir mer uppenbar för dig. ♥ ♥ ♥


Har jag uttryckt mig på ett olämpligt sätt vill jag på förhand be om ursäkt. Jag har gjort mitt bästa och jag hoppas det i alla fall kan väcka någonting positivt.
Kram

Kram!! ♥ Kan inte föreställa mig vad jag skulle göra om folk ständigt gav mig fel pronomen/behandlade mig som ett kön jag inte är, bara för att ens yttre inte "stämmer överens" med det man känner på insidan.

Det enda man kan göra är väl att hålla ut.. det är såklart svinjobbigt, det förstår jag, men du är så sjukt stark och har tagit dig igenom massor redan så du kommer ta dig igenom det här med. Snart kommer du kunna börja en utredning, och då är du ett steg på vägen mot att bli den du verkligen är helt och hållet.

Jag förstår precis hur det känns Det var mitt liv i många år. Så jävla mycket ångest. Jag är fri från det nu men det känns ändå som det fortfarande ligger nära mig... som de tillfällen jag gick ut i skogsdungen bakom "min" universitetsbyggnad i Karlstad och grät och slog/sparkade på träd för att få ut frustrationen att bli felkönad. Just det har satt sig djupt.

Men det kommer bli bättre ♥ Förhoppningsvis kommer det även bli helt fantastiskt!! Du har så mycket segrar att se fram emot. Bara att börja utredningen på allvar kommer göra mycket!

Ser på en dokumentär på tv om OCD!

Alltså fyfan vilket helvette de går igenom D: Att inte ens kunna umgås med sina föräldrar eller familj, knappt kan gå ut eller fastnar i timmar i badrummet! För att de är så otroligt rädda för tex smuts!
Känner igen mig i det helvettet! Inte för att jag har OCD utan för att jag också har andra saker som hindrar mig från så mycket!

Nu fick jag lite ont i själen D:

Önskar att förståelsen för olika diagnoser/funktionsnedsättningar kunde vara bättre hos "normala" folk Alltså som aldrig haft några som helst problem med sådant (vilket de ska va lyckliga för, men önskar fler kunde acceptera och förstå på det sättet som man som utomstående kan göra)

Jag får extrem ångest av finskalektionerna, så jag vet inte hur jag ska klara den här kursen... Hur ska jag kunna lära mig något, när det enda jag kan fokusera på är att inte få en full-blown ångestattack?

Så nu har begravningen varit i all fall. Ganska skönt att det är över. Jag var för ledsen för tillfället då kistan sänktes ner för att säga några ord, men jag ska gå till graven senare då jag är ensam och säga något istället.

Funderar på att stanna hemma imorgon med, är så jäkla trött ni bara.