Life - Lupple & Medi PRS

Han såg trött ut och han lutade sig mot henne.
"Kan vi fika först? jag är så trött." Hankved lite och rättade till jackan.
"Jag behöver en bulle eller saft eller bara något som får mig piggare. Jag ska aldrig säga sådana saker igen. Jag lovar." Han njöt av kyssen.

Mi höll om honom och nickade. " Vi fikar, kanske en matbit till och med. "Log han och kysste honom igen. "Bra. "Viskade hon och ledde ut honom från affären med ett stadigt grepp om honom. Ledde honom till ett trevligt café och letade upp en avskild plats och satte sig ned bredvid honom i soffan och lät honom luta sig mot henne. "Vad ska du ha?" Frågade hon mjukt och smekte hans kind.

Han var trött, blek och utmattad.
"Jag vill hellre ha lunch. Med mycket järn och så." Han såg på henne.
"En stor blodig köttbit skulle vara bra." Han suckade.
"Jag blev rädd att du tog för mycket men jag får ta mitt kast nu eller hur?

Mi smekte hans kind och såg på honom. Nog hade hon tagit mer än hon avsett. Försiktigt så knäppte hon upp hans jacka och drog av den och sedan vantarna och halsduken och la bort dem. Tog av sina egna ytterkläder och nickade. "Köttbit, och dricka till?" Frågade hon leendes och sökte hans blick. " Jag tror jag har druckit lite för ofta de senaste dagarna. "Viskade hon och smekte hans kind. "Förlåt, jag får avstå den närmaste veckan. "Log hon.

"Kanske en läsk eller så? För att få upp blodsockret bättre." Han såg upp på henne och tog hennes hand.
"Det är inte ditt fel. Jag vill ju att du dricker från mig. Det är så.... Vackert."

"En läsk, absolut. "Log hon och nickade åt kvinnan som följt med som gick fram för att beställa det han ville ha. " Vackert? Det är intressant att höra dig säga det. "Viskade hon och kramade hans hand. " Men jag bestämmer att jag ska låta dig vara en stund. Så att du får chans att återhämta dig. "Viskade hon.

Han såg upp, nickade och såg på sin hand där det blåa plåstret satt.
"Men jag hoppas att det kommer att gå bra sen. Jag kommer sakna att ha dig så nära." Viskade han lite surt och tog henne och drog henne mot sig.

Mi följde med mot honom och skrattade till. "Tjura inte älskling. "Viskade hon och smekte hans hand där plåstret satt. "Du har i alla fall två bitmärken, det kanske gör att du saknar det lite mindre. "Viskade hon leendes.

Han skakade på huvudet.
"De är vackra. De kommer att försvinna men jag vill att du är nära mig när jag äter." Han såg upp.
"Får du det?"

Mistril flinade till och nickade. "Det tycker jag också att dem är. "Viskade hon och nickade. "En dag ja, men inte direkt. " Log hon för att sedan skratta mjukt. "Varför skulle jag inte få det?" Frågade hon och smekte hans hand. "Jag stannar precis här. "Log hon.