PRS Lupple & Medi

"Jag har bara feber Dorian." Hon såg på honom och skrattade.
"Ja måla av mig fast bortse att jag har utstående hår och röda kinder." Hon log och lade huvudet på sned.
"Varför inte använda de nya sakerna du fick idag?"

" Du är sjuk." Sa han allvarligt och puffade upp hennes kudde försiktigt.
" Ta med såna där febernedsättande tabletter. " Sa Dorian upprört mot hennes dörr.
Nickade sakta.
" Jag ska måla av dig. Med de sakerna. Men du måste bli frisk först." Sa han och tvingade upp täcket igen och bäddade om henne.
"Man ska inte bli kall." Mumlade han.
"Vatten. Du måste dricka vatten Willow." Viskade han allvarligt.

"Vad är det med dig Dorian?" Hon såg på honom och såg Tristan komma upp med en bricka med ett glas med vatten och en kopp choklad och en karta tabletter.
"Är han jobbig?" Han räckte henne kartan och såg henne ta två och räckte henne vattnet.

Dorian såg på Tristan när han kom in och svalde hårt. Hon hade bara feber. Det slog honom. Han svalde hårt och slutade att röra sina händer.
" Jag är bara orolig." Sa han tyst och knöt handen där ringen satt. Den svarta ringen.
Han reste sig från sängen och satte sig tyst på stolen och stirrade ut bland stjärnorna.

Hon drack upp vattnet innan hon bytte till chokladen och suckade.
"Ja det är feber. Jag får sådant ibland." Hon log mjukt och drack.
"Tack Tristan du gör den så god."

Dorian nickade sakta och reste sig upp för att gå och hämta grejerna han fått av henne och gick in med lådan i rummet och satte sig ned.
"Jag är ledsen Willow. " Sa han ärligt och såg på henne.

"För vadå? Att du inte fick en tröja?" Hon drack lite och lade huvudet på sned.
"Jag vet inte vad jag ska säga." Hon skrattade och lutade sig tillbaka.

Dorian såg på henne och suckade tyst.
" Att jag betedde mig så konstigt. Jag har bara en väldigt stark känsla att beskydda dig. " Sa han tyst och skrattade lågt.
" Bättre än vad jag ville göra förut i alla fall. Hoppas jag." Sa han osäkert och blängde mot Tristan. Han visste att få samtal i detta hus var privata eftersom alla kunde höra men samtidigt så kändes det väldigt jobbigt att ha någon så nära.

"Jasså det. Oroa dig inte för det. Jag tog inte illa upp." Hon såg på honom med ett varmt leende och tog av sig halsbandet och tog av ringen.
"Här du verkar vara mer lugn nu."

Han såg henne ta av halsbandet och han självklart blev han lite frestad men inte som tidigare. Han tog emot ringen och log svagt.
"Tack för att du höll den säker." Sa han och satte på sig ringen på fingret den alltid suttit på och nickade.
"Lugn på ett sätt kanske." Log han och såg på henne.