Skriva av sig-tråden

Savi ~ Be safe, be strong.
Du har bara varit i USA i 1½ månad och det är starkt gjort av dig att det ändå går såpass bra. Jag är otroligt imponerad för jag vet att jag verkligen inte hade klarat av det. Jag tror/vet att du verkligen inte är feg och idiotisk. Du har förtusan åkt helt ensam till USA bruden, hur modigt och starkt är inte det!? Jag ser verkligen upp till dig.

Du och utbytesstudenterna du känner kanske tillsammans kan börja umgås med några amerikanare, i grupp? Sedan kommer det säkert bli att ni delas upp och du får en fin amerikansk vän för livet. Då behöver du ändå inte ta första steget själv.

Du kommer att klara det här, för du är så satans duktig och stark. Du kommer inte misslyckas, det lovar jag! Hoppas allting ordnar sig och du får en grym tid där borta på andra sidan jordklotet! ♥ Kom ihåg att vi svenska människor alltid finns här för dig.

Jag borde inte ta åt mig av skiten jag ständigt hör, jag borde inte vara så svag.
Det går bara inte, jag kan inte låta bli att ta åt mig. Han hade kunnat kalla mig vad som helst, förutom det. Det är det just det jag känner mig mest osäker över. Som om jag inte redan ser mina skavanker? Det värsta är att jag inte kan ändra på det, det är så jag ser ut. Det är det första folk tänker på när de ser mig första gången, grisnäsa.

Jag ser det varje gång jag kollar på mig själv i spegeln, jag är aldrig nöjd med hur jag ser ut när jag lämnar hemmet för skolan. Jag vågade inte le förut, då jag tyckte att mina tänder var för gula.
Jag känner mig verkligen aldrig fin, usch, aldrig. Finns alltid något jag märker, eller någon annan märker.

Mina vänner får alltid komplimanger när de kommer till skolan i sina fina kläder och perfekta ansikten, jag får inte den typen av komplimanger, vilket tynger ner mig något så enormt.
Alltså, det känns ego, men jag vill va finast eller bäst på något åtminstone, men det finns ALLTID någon som är bättre. Jag står inte ut, vill inte gå upp på morgonen längre, skäms över att visa mig själv öppet.

^ Du ska absolut inte känna så, sweetie. Du är en helt underbar människa, you really is. Och vad man ser på din profilbild är du vacker, så otroligt vacker. Jag vågade heller inte le förut, för att jag hade glugg, men nu vet redan hela skolan om det, så då var det bara, "Ehg, they know it" och så log jag på skolfotot, och jag fick komplimanger för att jag log mitt verkliga leende. Folk med perfekta ansikten blir kanske fotomodeller, men vi normala personer, vi blir stora saker. Såklart kan vi som inte har perfekta ansikten bli modeller och dem med perfekta ansikten stora, men you know what I mean.
Du ska inte känna så, snälla du!
Jag har själv precis slutat känna så (Okej, jag har inte slutat) så jag vet hur det känns, man måste alltid dubbelkolla sig för att man ska se om det döljer det där tillräckligt, osv.

Men du är vacker på insidan, och säkert på utsidan. Skönhet på insidan, vinner alltid loppet. Och du är vacker innom dig, det vet jag.

BE the one you are, and don't let anyone say something else.

Tack så otroligt mycket söta du, du är så otroligt klok och mogen för din ålder. Världen hade varit toppen om fler hade varit som du.

Alltså, jag är okej med hur jag ser ut egentligen, så länge jag inte blir förolämpad. Jag försöker verkligen stå emot sådant, borde inte bry mig överhuvudtaget, men på något sätt letar det sig ändå in och jag kan bara inte släppa det.
Jag är bara trött på att vara den som bara smälter in, inte sticker ut på något positivt sätt.

Du är väldigt vacker tjejen och världens superkompis.

^
Att smälta in är så mycket bättre än att sticka ut på ett dåligt sätt, alla märker mig för att jag är så lång först och är helt: "ÄR DU ELVA? :O" och man är helt "Uhm, ja, ja jag är lång, LEV MED DET!".

Du med! Du med ♥

Längd är ju något att vara glad över, det är fint att vara lång. ♥
tacktack!

^ Jag är typ 1,60, och alla andra är typ 1,50 eller 1,40, man ser lite rolig ut.. Men en tjej är 1,70, så det är inte SÅ hemskt! ♥

Jag gillar inte mig själv nu som inte har övat på NOn innan.
Och jag gillar inte min lärare som inte har sagt vad vi ska öva på förens idag.
Och jag gillar inte min kropp som tydligen har bestämt sig för att jävlas lite med mig så jag får host-attacker hela tiden.

Åhhh.....

ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest



vill så jävla gärna prata med honom men mina jävla sociala problem hindrar mig från att våga ta kontakt själv & snart lär han väl liksom tröttna på att alltid vara den som hör av sig och snart kommer väl allt gå åt helvete igen på samma sätt som det gjorde med E. som jag var så jävlajävla kär i men som jag aldrig klarade av att ta kontakt med och som hade känslor för mig också men som tröttnade när jag aldrig hörde av mig själv och som hittade en annan, bättre tjej som han fortfarande är tillsammans med och nu pratar han inte med mig längre. ffffffuuuuuuu varför kan jag aldrig lära mig att våga ta kontakt med folk? mina sociala problem förstör mitt liv. osv.

............snygg timing, fick sms från R precis när jag satt och skrev detta.

Varning för hejdlöst babbel!

Förändringar. I hate them all! Så mycket har förändrats sedan två år tbx. Då allt var på topp. Nu vill jag bara börja om, känns det som. Skippa all denna frustration av att jag inte vet vad andra människor tycker, känner, vill - jag är för feg för att fråga! Rädd att såra känslor, rädd att förstöra något. Rädd för andras och mitt egna bästa.

Jag och min bästis (kallar henne för E) har haft det bra. Men min syn på ''bra'' förändrades när E sa att hennes gamla bästis (kallar henne N) skulle börja i vår klass. Sedan den dagen har mitt liv varit rena rama tortyren! E och N hänger bara med varandra och E har börjat förändra sig efter N. Jag gillar det inte alls. Jag vet inte äns vem den 'nya' E är och hur jag ska prata med henne. Jag gav dem en månad-en månad var förlänge. Ingenting har förbättrats. E har sagt att hon märker hur arg och ledsen jag blir att hon knappast umgås med mig längre, men hon är tydligen rädd att förlora N. Jag känner till Es rädsla för att bli ensam, men att vara rädd att förlora personen som övergav en och kallade en för idiotisk och dum..? Jag fanns där för E 24/7 och stöttade henne, övergav henne aldrig.

Men visst, jag har också förändrats, vem har det inte? Menar på det att jag märker så tydligt av förändringen av att jag inte äns kan vara säker på om Es ord bara är tomma och helt utan betydelse? E kanske gillar den hon är nu? Men vågar som sagt inte säga något, vill inte förstöra ifall det hela bara är jag som upplever det så.

Men känner mig så otroligt ensam varje dag i skolan nu mera, trots att jag är omgiven av massviss med folk. Vet seriöst inte vad jag ska göra utan E längre, hon var min motivation till i princip allt. Och mest utav allt, jag saknar den 'riktiga' E något otroligt.