Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna blev minst sagt förvånad när Thalia tog hennes hand, men det var en sorts glad förvånad känsla. Johanna höll därför kvar handen i Thalias, och sedan började de gå, sakta men säkert. Så fort de kom ut, så började Johanna fokusera mer på omgivningen. Hon såg ut över husen. Det var många som hade rasat, många hade allvarliga skador. Nästan hela distriktet såg ut som ett enda ruckel. Och människorna såg inte bättre ut. Men de var glada, och det var ju åtminstone något.

Sakta tog de sig fram, en konstig värme spred sig inom Thalia då hon kände Johannas hand i sin, ja nästan som......Nej, så kunde det inte vara Johanna var hennes vän.
Thalia ser sig om, på husen och på människorna. "Liknar 11an, trodde ni var ett rikare distrikt." sa Thalia förvånat och tänkte inte på bombningarna och så som även dem varit utsatta för.

"Vi är lite rikare än er, antar jag. Bara att vår fattigdom inte syns lika tydligt som eran", sade Johanna och ryckte på axlarna. "Det var finare innan revolutionen", sade hon sedan. Snart såg hon de vita segrarhusen, och bland dem hennes eget, och irriterande nog var de hela och fina. Husen såg ut som om inget hänt.

Thalia nickade fundersamt, men slutade genast då både yrseln och huvudvärken gjorde sig påmind. Thalia stönar lätt men säger inget om det.
"Tänkte inte på att det bombats, då det gjort det ser det ut som 11an i vanliga fall." sa hon men slutade prata, Johanna hade ju varit där på sin segerturné och sett.
"Wow" var det enda Thalia fick fram då hon såg segrarhusen, i 11an var inte ens de husen såhär fina, och helt orörda med.
"Var bor du?" frågar Thalia men behöver inte svar på detta då en dörr öppnas och Finnick och Cato kommer ut för att möta dem.

Johanna pekar på det fjärde huset till vänster, men precis när hon ska säga det så får hon se att Finnick öppnar dörren, med Cato bakom sig. Hon vinkar en snabb vi-är-här-vink och ler mot dem. De ler tillbaka.
Efter en kort stund kom de tillräckligt nära varandra för att faktiskt inleda ett samtal. Vilket Johanna helst hade velat hoppa över för tillfället.
"Varför dröjde ni så länge?", frågade Cato. Johanna visste inte om han frågade för att han varit orolig för dem eller bara för att han absolut ville veta. Johanna bestämde sig för det sistnämnda och snäste: "För att du ska ha något att fråga om", innan hon gick förbi honom med Thalias hand i sin. Johanna ville av någon anledning inte släppa taget. Så varför skulle hon?

Thalia log halvt mot dem men det kändes mer som en grimas, men hon följde efter Johanna. Egentligen hade hon inget val då Johanna gick in och hon ville inte släppa hennes hand. De kom in i en hall som ledde vidare till olika rum, kök, sovrum, vardagsrum och liknande. "Det är fint." log Thalia svagt mot henne och hörde killarnas steg bakom dem. Då Thalia ville sitta i deras närhet nickade hon mot vardagsrummet och tog Johanna dit. Hon hoppades att hon inte misstyckte och drog dem båda ner i en soffa och suckade ut lätt. Hon slöt ögonen för att tränga tillbaka yrseln.

Johanna log och tackade. Huset var fint, det kunde hon hålla med om. Men hon försökte att inte tänka på dess historia. En annan segrare hade ju nämligen bott i det här huset innan hon. Och han hade blivit mördad, av Huvudstaden efter att han trotsat dem. Visserligen hade ingen sagt att det var mord, utan att det var en olyckshändelse. Men Johanna vägrade tro på det.
Johanna och Thalia slog sig ned i soffan. Hon såg på oroligt då Thalia slöt ögonen för en kort stund. Johanna oroade sig kanske lite för mycket för henne, men det gick inte att hindra. Hon ville att Thalia skulle ha det bra och vara glad. Men det är för mycket att fråga om egentligen, det visste Johanna. Att vara glad var ju inte riktigt en grej segrare var kända för.

Finnick såg på Thalia.
"Hur är det?" sa han trevande och utbytte en blick med Cato.
"Det är bra." sa Thalia och satte sig bättre upp i soffan och slog upp ögonen. Konstigt nog höll hon fortfarande Johanna i hand, men det var ingen obehaglig känsla, snarare härlig.
Hon suckade lätt och lutade sig mot Johanna som för att få stöd.
"Är lite trött bara." ljög hon, de trodde henne inte säkert men hon ville lika lite som de visa sig svag.
Thalia visste att hon var förändrad, att de märkt det. Sen hon varit i spelen och huvudstaden var hon inte den glada Thalia längre, den som skrattade ofta och var glad.

Johanna märkte hur Finnick började titta från Johanna till Thalia. Vad var det han tänkte på? Men hennes tankar sköts åt sidan när hon hörde att hennes mage kurrade.
"Ja, jag är hungrig. Någon annan som är det?", frågade Johanna och såg på dem andra. Men hon visste att hon inte skulle ha något i kylen som inte skulle vara äckligt och oätbart. Men det var knappt dammigt härinne. Det förvånade Johanna. Hade folk från Huvudstaden varit härinne? Eller hade folk från sjuan gömt sig här och sedan städat upp efter sig? Hon föredrog faktiskt det sistnämnda.

Thalia skakade på huvudet och stönade till, det skulle hon inte gjort. Hon slöt ögonen för att få bort yrseln, helvette skulle det vara såhär?
"Nej, men jag borde vara hungrig." sa Thalia, det var längesedan de ätit.
"Vad har miss Mason att bjuda på?" sa Cato med ett lätt flin för att lätta upp stämningen.