Skriva av sig-tråden

Jag är oerhört nervös inför min gymnasietid. Jag vet seriöst inte om jag kommer att klara av den, men mamma säger att jag måste för annars får jag inget jobb, och ändå är alla på en om att det är frivilligt och därmed ska man lägga all kraft på det. Jag orkar verkligen inte..

Kram!..

Kram själv ugglekatt. x)

Jag har så jävla ont i huvudet och har haft det i snart två veckor och jag är hur trött som helst så jag orkar inget. Jag fattar inte vad det är för fel på mig. Jag kommer inte klara att vara i skolan och hålla mig koncentrerad när jag har så ont och är så trött hela tiden.

Alltså har precis haft min första gymnasiedag. Allt med själva skolan känns bra, det är med det här med vänner...Alla mins vännrr går på andra skolor. Hittade en tjej att prata lite med.

Ååh, jag blir galen över mina tics. Jag blir galen över att jag "härmar" andras tics. (Det är som om min kropp vill prova och se om det är något tics som den vill ha också) Sen hjälper det inte att två killar i klassen har precis samma nacktics som mig.

Jäkla ticsstörning. 11 år har det gått nu.

Det känns okej med själva skolan, som jag tidigare skrev. Det är en nära busshållplats, alla lärare verkar jätte trevliga och bra, och sådana saker verkar bra. Men det är just det sociala. Jag känner några människor, men de mesta av dem är personer jag inte umgås med och inte gillar, och en är till och med en som jag hatar så mycket som har mobbat mig förut. Jag hittade en att prata med idag, men hon hade en del andra vänner med. Men är så jäkla rädd att hamna utanför, bli tredje hjulet. Men bara jag har någon jag kan sitta med, arbeta lite med på lektioner och prata lite smått med, är jag glad, vi behöver inte bli bästa vänner men bara jag inte är utanför, inte sitter ensam. Snälla. Och det är svårt att prata med nya människor, de flesta hade kanske en-två de kände och så pratade de och hängde med dem idag, och då blir det jobbigt för mig i alla fall att bara komma fram och störa.

Kan någon skriva något uppmuntrande? Jag behöver det.

När väckarklockan ringde idag, så låg dottern och stirrade på mig. Länge. Sen log hon ett knappt märkbart leende och sa:

"Älskelej pappa".

♥

Jag började lipa.