Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Det gick sakta, men det var bättre än att stå kvar på samma ställe. "Jag lovar, när vi kommer fram ska du få så bra vård du kan få i sjuan", mumlade Johanna till henne.
Efter ett tag så kom hon fram till stängslet. En arbetare stod där. Tydligen var det inte sent nog för att de flitigaste arbetarna skulle ha slutat.
"Mason? Är det du?", frågade han. Johanna nickade, och det räckte för honom att öppna staketet.
"Tack så mycket. Skulle du kunna kalla efter en läkare?", frågade hon honom och gjorde en ytterst liten gest emot Thalia.

Thalia höll sig nätt och jämt på fötter men rätade sig åter när de kom fram. Mannen nickade åt Johannas begäran och de kom in, tydligen hade de släppt in Finnick och Cato innan. Säkert tog de hand någonstans då egentligen ingen av dem var i toppform och de alla var hungriga och utmattade.

En läkare kommer dit och presenterar sig som Mrs Fairchild. Hon är ingen riktig läkare, men den närmsta distrikt 7 kunde komma. De gick bort till hennes lilla hus, som inte var mer än kanske 50 meter bort från stängslet.
"Dina vänner är hänvisade till ditt hem, Mason", sade mrs Fairchild och Johanna log tacksamt. "Jag antar att du är Greenlaw, från de senaste spelen. Kan du vara snäll och följa med mig in till extrarummet?", sade mrs Fairchild, till Thalia. Trots att hon antagligen visste att Johanna inte skulle släppa henne ur sin syn.

Thalia nickar, "Ja, vem skulle jag annars vara?" sa Thalia i ett skämtsamt tonfall och med ett litet flin, som att det inte alls var något fel med henne. Men vem försökte hon egentligen lura? Men det skulle vara ett nederlag för Thalia att erkänna något annat. Liksom att erkänna att hon sörjde sin bror och de andra, nej hon bar det inom sig fastnade i hemska minnen och väckte sig genom att riva sig, inte bra kanske.
Thalia ser frågande på Johanna, extrarummet?

Johanna gör som Fairchild sade istället för att tveka. Inne i extrarummet får hon sedan lägga ner Thalia på mage, så att Fairchild kunde inspektera bakhuvudet.
Medan Fairchild kollade, så satt Johanna i en stol som stod vid fönstret mitt emot den sängen hon fått lägga ner Thalia på. Nu när hon såg den på långt håll såg den lite ut som en sjukhussäng ändå.

Fairchild undersöker hennes bakhuvud medans Thalia blundar och försöker fokusera på annat. Hon hade fortfarande svårt med läkare och sjukhusmiljöer, det framkallade panik. Även om läkarna i huvudstaden försökt att bota henne hade det hela blivit bara värre och hon fått allt mer panikattacker. Dock var Johannas närvaro lugnande och med enorm ansträngning klarade hon hålla sig i skinnet.
Hon undersökte Thalia och kom fram till en lätt hjärnskakning.

Fairchild sade att Thalia borde ta det lugnt, vara i ett ganska mörkt rum och ifall huvudvärken blev värre från dag till dag skulle hon komma tillbaka. Johanna var ärligt talat förvånad att det bara var en lätt hjärnskakning. Men också att Thalia varit så lugn. Hon fick ingen panikattack, så som hon fått nästan varje gång läkarna i Huvudstaden kommit nära henne.

"Okej." sa Thalia och satte sig försiktigt upp för att inte allt skulle snurra. Thalia visste inte vad det berodde på men det kanske var att det inte var som i sjukhuset i huvudstaden och att Fairchild saknade den obligatoriska vita rocken som gjorde att hon klarade av det hela. Visst kände hon att hon fick panik men hon kunde mota undan de och Johanna var där.
Thalia ställde sig försiktigt upp och såg på Johanna, "Ska vi gå?" sade hon då Thalia inte ville stanna här en minut längre än nödvändigt.

Johanna nickade och gick bort mot Thalia, ifall hon ville ha stöd. "Finnick och Cato kommer undra var vi var, när vi kommer tillbaka" mumlade Johanna, så att Fairchild, som fixade med en väska i andra delen av rummet, inte skulle höra. Hon behövde inte veta vad Johanna hade att säga.

Thalia ser på Johanna och tar hennes hand, varför vet hon inte, det kändes bra. Hon suckar dock när hon får höra Johannas ord.
"Måste vi får de väl höra sanningen då, men inte att jag är dålig eller så." sa hon med allvar, att inte visa sig svag var som något livsviktigt för henne, kanske dumt men viktig.
"Vi kan gå nu." sa Thalia och började gå, ansträngt för att inte vackla inför yrseln.