Skriva av sig-tråden

Gör det ändå!! ni verkar ju inte ses så ofta? så om han är upptagen eller nått behöver du inte se honom igen. Lova mig att du frågar, bra, tack!

xD

Jag är fan rädd för att lägga undan telefonen just nu, jag tror på fullaste allvar att om jag gör det kommer jag gråta mig sjölv till sömns för första gången på typ ett år vilket vi vill undvika, men samtidigt så behöver jag sova eftersom jag jobbar imorgon och alltså ush på livet och ush på att tänka för mycket.

Jag har alltid haft en bästa vän, så långt jag kan minnas.. med kortare uppehåll, eller flera nära vänner. Men sen jag lämnade mitt barndomsställe och flyttade till Stockholm så förändrades det. Jag har bestämt för sommaren att jag skall tacka ja till allt, inom rimliga gränser såklart..men om någon vill umgås skall jag haka på. Allt känns bara svårare nu, jag har hållit mig undan för länge. Min sociala fobi har blivit svårare. Folk har så mycket för sig. Jag vet knappt hur jag är mig själv längre. Å sen så fort någon gammal vän hälsar på så påmins jag om hur det brukade vara. Nästa helg kommer min bästa kompis förbi (vi ses typ 1-2 ggr per år) och så två andra kompisar. Då påminns jag om hur enkelt det var. Jag har ingen nu som jag gör allt med och pratar med jämt. Jag saknar fan det. Jag vet att jag inte kan skylla allt på mitt ex och hur han alltid ville att vi skulle umgås bara vi och inga andra, för jag gick själv med på det och jag trivdes. Men det gjorde att jag kom ifrån allt verkligen. Och efter att ha umgåts med honom konstant i flera år så står jag ensam nu och är helt förvirrad. Fri men förvirrad.

Ibland har min syster sitt huvud so far up in her ass att det är helt otroligt.

Äta

Vi har alltid haft som tradition att måla varje sommar med ett tema. Innan jag kom hit hade jag en "bra idé" men jag glömde visst en sak när jag tänkte på det:
Jag. Målar. Fult.
Och:
Jag. Har. Ingen. Inspiration.
Alls.
Det kommer aldrig att gå. Jag tycker inte att det är roligt. Jag kommer inte kunna ha något vernissage. Jag suger.
Fan.

Blir så sakens arg på er när ni int tänker efter! Hur sku de kännas om jag äger att man int fattar vad ni säger? Och ni pratar REN svenska just då? OCH FÖRSÖKER VARA SNÄLLA?

Jag önskar det fanns någon, som ville ta emot orden. Låta mig spurta ut känslorna, prata med den och få ut allt som legat innburet inom mig.

För några dagar sedan försvann mitt lillasysters marsvin. Buren (en utebur som var ute) stod på glänt. Jag trodde att han var död, tagen av något rovdjur. Han kunde väl inte ha någon chans med sina förlamade bakben och livserfarenhet av små burar i fångenskap. Vi kunde inte hitta honom, här bor vi nämligen i princip i skogen där växterna är överallt.

Men nu, tre dygn senare, hittade jag honom. Jag plockade upp honom och satte honom i sin bur. Jag blev nästan chockad. Han har larver i rumpan, annars verkar han oskadd. Men samvetet gnager i mig. De där tre dygnen var säkert de bästa i hans liv. Nu kommer han behöva bo i den där jävla buren igen, om han inte dör av larverna. Jag mår så dåligt. Det är så elakt att sätta oskyldiga djur bakom galler. Jag visste inte vad jag skulle göra. Fan. Fan. Jag mår asdåligt.
Fan.

Förstår dig, jag själv hade låtit marsvinet vara ute från buren så mycket som möjligt och låtit den leka runt under min syn. ( fast det kanske är farligt för marsvinen, ingen aning, är inte någon expert på detta.)
Jag själv förstår att du mår dåligt över att marsvinet måste spendera sin tid i en bur, vi vet ju knappast hur den känner angående det ♥