Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna vänder på huvudet flera gånger för att försäkra sig om att de inte gått ifrån henne, då det kändes som om hon var helt borta i tankarna då och då.

De gick i flera dagar, och stannade endast för att äta, dricka och sova. De fick flera gånger gå in i skogen för att hitta mat och vatten.
Men på kvällen efter många dagars färd till fots ser Johanna äntligen en välkomnande syn. Hon såg hustak uppifrån kullen hon stod på.

De stod alla vid henne och en känsla av lättnad infann sig i dem alla. De var framme och skulle äntligen få vila och kanske kunna ta hand om sig själv och sina egna problem. De var alla dystra, deprimerade mer eller mindre och Thalia försvann ofta in i en annan värld full av hemska minnen och mardrömmar, där endast ett sätt fick henne att komma därifrån.
"Vad fint det är." ler Thalia mot Johanna och de börjar sedan gå ner för kullen mot distriktet.

Johanna log. Det såg mer eller mindre ut som det brukade göra. Det saknade några hus som hon visste hade stått där tidigare.
"Kom igen, vi går hela den sista biten idag, så kan vi sova på madrasser resten av dagen och natten", sade hon, och hörde hur hennes röst var full av längtan.

"Låter mer än underbart, du kommer få gäster." sa Thalia glatt och knuffade lätt till Johanna.
"Sist ner är en rutten sill." skrek hon glatt och sprang ner för kullen, dock tappade hon balansen och snurrade flera varv innan hon omtumlad stannade upp i slutet av kullen.

"Såklart, ni kommer ju vara tvungna att bo hos mig", sade Johanna med ett leende. Men hon springer inte ner för kullen, och det gjorde hon kanske rätt i då Thalia tappade balansen. Johanna skrattade åt henne, men räckte ut en hand åt henne när hon kom ner till det stället hon stannat på.
"Hur gick det?", frågade hon.

"Bra" sa Thalia flinande och masserade bakhuvudet och kommer upp på fötter med hjälp av Johanna. Hon vacklar till då hon känner sig konstigt yr och tar tag i Johanna.
"Blev yr." mumlade hon tyst så att bara Johanna hörde, hon ville inte erkänna för andra inte ens för Finnick och Cato hur dålig hon var.
Hon kände sig rent av illamående, hade hon slagit i huvudet hårt?

Johanna griper tag i Thalia och håller henne upprätt. En våg av oro sköljde över henne som om hon vore en av havskustens stenar.
"Slog du i huvudet i något?", mumlade hon till Thalia och viftade med händerna att Finnick och Cato skulle gå i förväg. Hon visste trots allt att Thalia hatade att visa sina svagheter för andra. Thalia var alltid tvungen att visa en sorts obrytbar tuffhet. Men Johanna kände igen det. Hos alla vinnare.

Thalia nickar men slutar tvärt då det svartnar en kort stund för ögonen när hon gör det och illamåendet åter gör sig påmind åter.
"Slog i bakhuvudet." sa hon och såg vimmelkantigt på Johanna. Hon kände sig svag och yr och benen ville knappt bära henne, hon var tacksam över att inte Cato och Finnck såg henne även om hon lyckades dölja allt mycket bra.

Johanna önskar att hon inte behövt skicka iväg Finnick och Cato. De hade kunnat bära Thalia in i distrikt 7. Men Johanna skjuter det från tankarna och försöker ta en titt på Thalias bakhuvud utan att släppa henne. Men om hon hade ett ytligt sår så täckte Thalias hår det väl.
"Tror du att du kan försöka gå medan jag stödjer dig?", frågade Johanna oroligt.

Thalia nickade och drog ett djupt andetag, hon visste att hennes stolthet hindrade henne i mycket. Eller hennes behov av att inte visa sig svag, den hade blivit värre sen efter spelen men hon visste att det var något hos andra spelare med, att aldrig visa hur dåligt man mådde.
Hon tog tag i Johanna för att få bättre stöd och sedan tog de sig fram mot distrikt 7, och hur mycket Thalia än försökte dölja det syntes det att något inte var bra med henne.