Skriva av sig-tråden

Åh, jag blir så rörd av att läsa detta. Känner verkligne hur jobbigt det måste vara att dras mot två håll. Men håll hoppet uppe, det går att adoptera barn om du någon gång vill. Jag har två fantastiska kusiner som båda är adopterade, och jag är så glad att de har fått komma till oss, till en familj som kan älska dem och som vill ha dem. Man behöver inte bli gravid om man inte vill. Det sätts så många barn till världen ändå. Jag vill inte det, jag vill ha fosterbarn och ta hand om utsatta. Det går alltid, bara man vill och orkar kämpa. Följ din egen väg och gör vad som känns bra för dig, det är alltid det viktigaste. När det är tungt för mig brukar min mamma alltid säga att jag bara ska ta en dag i taget, och inte tänka längre fram än så. Så nu säger jag det till dig. Vad framtiden har att erbjuda eller förhindra det får bli imorgon. Idag är idag och idag har Luna inget syskon. Idag kanske hon inte behöver det. Och skulle du vilja det i framtiden så lös det då. Det finns andra bra alternativ. Håll ihop och kämpa vidare, ni kommer att klara er!

Men åh, vännen. På vissa sätt påminner du så himla mycket om hur jag var i din ålder, och alltså du skulle inte kunna betala mig för att gå tillbaka i tiden och gå igenom den åldern igen. Tretton-fjorton är så jävla jobbiga tider i ens liv av en hel massa anledningar, för man börjar liksom äntligen se sig själv som typ en del av världen men man har ännu inte fattat var någonstans man själv passar in och så blir allting skitjobbigt. För att inte tala om att ALLA andra man träffar i samma ålder som en själv har det lika jävligt och inte går att prata med.

Det låter tomt som fan, men det blir bättre. En dag kommer man se tillbaka på den jobbiga tiden och tänka på hur nära det var, men det kommer ligga långt bakom en och då behöver man inte tänka på det längre. Jag är ganska stort fan av frasen "this too shall pass", för jag har märkt att det är så det är. Förr eller senare.

Jag tänker ibland att om jag kunde skulle jag åka tillbaka i tiden och träffa mitt trettonåriga jag och typ ge henne en kram och säga att om hon bara håller ut en liten stund till kommer det bli så mycket bättre, hon kommer få vara med om saker som hon inte trodde var möjliga och träffa kompisar som är skithäftiga och dessutom bli en ashäftig person själv. Nu kan jag ju inte göra det, men jag KAN säga det till dig, för jag tror du har så himla mycket att ge världen och jag tror världen har mycket att ge dig.

Det var ju meningen att jag inte skulle bli kär i honom, och ändå är det det som jag är, tror jag. Åtminstone riktigt förälskad. Allt jag vill är att se honom le, känna hans kropp mot min, falla till sömns med honom... men han bor i Finland. Jag älskar honom, på något konstigt sätt, men vill inte starta något innan jag träffat honom.
Han räddar min dag, har även räddat mitt liv några gånger, han är underbar och strålande och om jag bara kunde vara... mindre mig? Då skulle det vara bra. I miss him.

Jag blir så jävla förbannad. Det handlar om sidan ask.fm. Jag skulle kunna skriva långt om den, men har redan skrivit en hel artikel på min skolas nättidning så jag orkar inte nu. Grejen är den att folk betygsätter varandras utseenden där.
Det är så jävla sjukt. Låt det sjunka in. Betygsätta varandras utseenden. Det är helt... asså jag vet inte var jag ska börja. Jag vill inte ens gå in mer på det. Men det är fan ingen som ser det. Ingen på ask.fm tycker det är konstigt. Ingen nånstans. Jag blir helt utom mig. Hur kan alla vara blinda och korkade? Det är helt jävla sinnessjukt att folk betygsätter varandras utseenden. Men ingen ser det. Jag blir så arg på samhället. Jag känner mig så ensam, för tydligen är jag den enda förnuftiga människan kvar? Alla andra har förblindats av samhällets utseendefixering. Snälla, kan någon svara och visa att jag inte är den enda som tycker detta är sjukt. Snälla, det kan inte bara vara jag.

(Artikel om ask's nätmobbing)

Tro mig, du är inte den enda. Varenda gång jag går in på den sidan och ser "1-10 till alla som gillar" "Alla som gillar får A-F" blir jag förbannad. Men igen reagerar ju på det? Det är helt vanligt, något som alla gör. Bra artikel du skrivit förresten!

Jag tycker att ask är en så förbannat dålig sida (pardon my french)
Jag har seriöst inte hört ett enda gott ord om den. Då jag gick i nian var det mobbning som pågick på denna sida bland sjuorna. Inte bara kränkning, det var rent och skärt mobbning som pågick. Det satt sjuor var och varannan rast och gräst över saker som folk skickat till dem på den sidan, alltså fy faan, ta ner hela hemsidan!

Corazon Luna Chang Tack, båda två! Jag håller med er.

Jag har en elva år äldre halvbror som inte haft något intresse av sitt lillasyskon sedan jag var tre. I nioårsåldern pådyvlades jag en styvsyster som varit en rakt igenom giftig närvaro i mitt liv.
Trots att jag har dessa två slags syskon, så har jag vuxit upp som ensambarn.
Syskon kan vara jätteviktiga, men ibland blir det inte bra och ibland blir det inga syskon alls. Det viktigaste för mig var ändå alltid att jag kände att mina föräldrar lyssnade på mig och tog sig tid för mig, vilket min far gjorde.
Vad gäller den sociala aspekten så är syskon inte heller nödvändiga. Så länge Luna har lekkamrater och människor som vill hennes bästa omkring sig sig så är det ingen fara.

Och vet du, som förälder är man skyldig sitt barn så många saker, men att producera fram syskon åt sina redan existerande barn ingår inte i de skyldigheterna.

*kramar*

Ibland är jag väldigt confused gällande min sexualitet.

Jag har inga syskon. Det har inte skadat mig på något sätt att inte ha det, för mina föräldrar tog sig verkligen tid att finnas där för mig. På ett sätt är det skönt att inte ha behövt dela föräldrarna med någon annan. Kan inte ens minnas att jag någonsin förväntade mig att få syskon faktiskt... jag tänkte inte ens på det. Vill du ge Luna syskon senare så finns det andra alternativ, adoption t.ex. Det viktiga är att du gör vad som känns bäst för dig, du är inte skyldig henne att skaffa fler barn, hur många barn man får är upp till en själv.

Kram!