PRS Emma07 & elin-15

Läkaren log lite åt hans reaktion.

Laura hade nyss vaknat och precis fått dottern till sig, hade henne i famnen och ett lyckligt leende på läpparna åt det lilla livet.

Tony gick in i rummet. Han fick syn på Laura och dottern. Han gick snabbt fram till dem.
-Åh!,sa han lyckligt.
-Är du okej?,sa han och såg på Laura. Sen såg han ner på den nyfödda flickan. Åh.
-Hon är helt perfekt,sa han

Laura såg upp på Tony och log.
"Lite trög mest bara, men dem har proppat i mig massa saker väl så jag inte har ont", skämtade hon och såg ned på flickan med ett brett leende.
"Visst är hon", sade hon.

Tony log brett.
-Får jag hålla henne?,sa han

Laura log brett och nickade till svar.

Tony log lyckligt. Han såg ner på den lilla flickan och bar sne försiktigt upp henne i sin famn. Sen satte han sig ner på en stol med henne i famnen.
-Hon är ett mirakel,sa han

Laura log lyckligt mot honom, hon var helt slut med och än lite dåsig efter operationen men ändå helt överlycklig över den lilla flickan. Hon hade fått ganska snabbt förklarat för sig vad som hänt med inflammationen, men inte riktigt ordentligt eller vad riskerna varit.
"Mhm", höll hon genast med.

-Jag är så glad att ni lever,sa Tony. Han såg på henne.

Laura såg på honom och höjde lite på ögonebrynen.
"Var det så illa?", frågade hon.

Tony såg på Laura.
-Ja,läkaren bad mig förbereda mig på att ingen av er skulle överleva,sa han. Han tog upp sin mobil och såg på den.
-Sofie har ringt 12 gånger,sa han förvånat.