Hemligheter kan inte gömmas för alltid

Så awesome att jag grät ♥

Tack så jätte mycket

Jätteglad att Will dog x) känner mig ond men aja. Draco å Ella ska få leva lyckliga i alla sina dagar nu. End of storyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyy!

ALLA HAR SNOTT MINA ORD! D:

Superbt. ^^

Superbra!!!! MERA!

Hallå -.-

Folk tar mina ord.

AMAZINIGT!

AAARGHHH!! det är så spännande! du skriver så bra och med mycket dramatik! keep up the good work

Cassia Lestrange

Det spelade ingen roll att jag hade tagit på mig en tjock vinterjacka och handskar. Jag frös ändå. Det var visserligen sent i november men jag tror inte att det spelade någon roll vilken månad det var. Jag hade nog frusit ändå. Will. Jag kunde inte sluta att tänka på honom. Men träden runt omkring mig fortsatte att påminna mig om vår tid tillsammans när vi brukade träna. Det var han som hade lärt mig allting. Han hade lärt mig att acceptera att jag var en varulv. Han fick mig att till och med älska min varulvs del. Jag var stolt över att vara en del av en flock. Jag huttrade och satte mig ner på den frosttäckta marken. Innan jag lämnade London hade jag frågat de på trolldomsministeriet vad som hade hänt med alla de döda varulvarnas kroppar. De hade berättat att kropparna hade försvunnit med en gång. De sa att de misstänkte att varulvarna hade tagit hand om kropparna. Sen frågade de vem jag var och då var jag tvungen att skynda mig därifrån. Vingslag fick mig att titta upp. En mörkbrun uggla kom flygandes mot mig och släppte ned ett brev i mitt knä. Cassia Lestrange Malfoy, orden på kuvertet fick raseriet att blossa upp som en låga inom mig. Jag skulle aldrig kunna erkänna mig själv som dotter till Draco Malfoy. Det gick inte. Jag öppnade kuvertet och tog fram brevet.

Jag ångar att jag inte kunde vara den pappan som du förtjänar.

Jag rev sönder brevet och slängde det på marken. Även fast att jag inte kunde se orden så brände de fortfarande inom mig. Ugglan flög iväg igen och jag följde den med blicken tills jag inte kunde se den längre pågrund av tårarna i mina ögon. Jag reste mig upp och torkade bort tårarna från mina kinder. Jag började beslutsamt gå framåt. Även om inte Will längre fanns kvar i flocken så var det fortfarande min flock. Det var där jag hörde hemma. Det tog mig flera timmar att komma fram till lägerplatsen. Men till min besvikelse var tälten borta och det såg inte ut att finnas en enda människa i närheten. Jag satte mig ner på en stock och tog upp en kniv som någon måste ha glömt.
”Vart är ni?” mumlade jag och drog ena fingret längs med spetsen på kniven. Kniven rispade min hud så att några droppar blod trängde fram. Jag tittade fascinerat på hur blodet droppade ner på marken och sögs upp av jorden. Jag insåg att det fanns en annan möjlighet än att tillbringa mitt liv med flocken. Det var att avsluta mitt liv med en gång. Jag tog ett grepp om kniven och vände den mot mitt bröst. Jag tog några djupa andetag och förberedde mig på smärtan. Jag slöt ögonen och skulle precis stöta in kniven när jag hörde en välbekant röst.
”Cassia, herregud stop!” skrek rösten. Jag öppnade ögonen och släppte kniven så att den föll ner på marken. Jag satt helt orörlig alldeles för chockad för att göra någonting. Ett par armar höll om mig och läppar kysste min panna men jag förstod inte vad som hände. Drömde jag? Eller var jag redan död. För jag visste vem den rösten och det vackra ansiktet tillhörde. Men den personen var död.
”Cassia, det är jag. Will.” sa rösten. Men när jag hörde hans namn så var det som om någonting hände inom mig. Jag darrade till och lutade mig mot hans bröst och grät.
”Du är död.” sa jag. Men rösten lät inte som min.
”Nej, det är jag inte. Men jag har varit så orolig för dig.” sa Will och kysste min panna igen.
”Du var död. Jag såg dig. Jag såg dig, Will.” viskade jag. Will tittade sorgset på mig.
”Jag är ledsen att du trodde det. Men vad var det där du försökte göra med kniven?” frågade han och lät nästan arg.
”Jag kände inte riktigt för att leva utan dig.” sa jag och kysste honom. Han kysste mig tillbaka. Men han drog sig undan alldeles för snabbt.
”Jag älskar dig, Cassia.” sa han.
”Jag älskar dig med, Will.”

The End

AAAAAAAAAWWWW!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! kommer antagligen dö av lycka!!!!
Will♥Cassia

Underbart, fullkomligt underbart. Helt fanatastiskt. *skriker av lycka* Will är inte död!