When the sun rise [Sv]

Alltså hon är ju dum i **.. Alltså varför stannar hon inte i gryffindors uppehållsrum istället för att gå ner och MÖTA dem? XD

jaja, skitbra skrivet iaf!

Skrivskrivskriv! Längtar ihjäl miiiig snart!

Meeer! ;D

Aah, jättebra!
Har nog missat något i detta, så läste om lite.

mina misstankar var rätt

Stackars Rose. Först Emma och nu Slytherinarna :'(

Stackars Rosie. Men det var jättebra ialfl

Ja, eller hur! :´(

Nu kommer det två kapitel på en gång, för det första är väldigt kort... xD
Enjoy!
__________________________________________


Kapitel 11 –
Hugo Weasley

Med november kom kylan. Men också Quidditch-säsongen.
Gryffindors lag bestod detta år av Fred som var slagman tillsammans med James. Louis, Roxanne och en tjej vid namn Elle var jagare. Vaktaren var Edward, som även var lagkapten. Sist men inte minst var Albus sökare. Han hade ärvt sin fars begåvning i sporten, och missade aldrig chansen att låta sin hand krama om den lilla gyllene kvicken.
Mer än halva laget består av Potters och Weasleys.

Jag fnissade åt tanken medan jag i rask takt styrde stegen mot Stora Salen, där Fredrik redan hade börjat ta för sig av dagens middag.
"Är det gott?", undrade jag när jag slagit mig ner bredvid min nyfunna vän. Han nickade med munnen proppfull av mat. Jag såg halvt roat, halvt äcklat på honom, samtidigt som jag lade upp lite korv åt mig själv.

"Första Quidditch-matchen är i morgon!", sa Fredrik när han tuggat ur. Jag nickade långsamt. Första matchen. Gryffindor mot Slytherin. Det skulle bli jättekul att se på, och jag visste att Gryffindor skulle vinna. Men ändå var det spännande. Det var ju första gången jag fick se laget spela.
__________________________________________

Kapitel 12 –
Fred Weasley

Jag visste att vi skulle klara det här. Vårt lag var väldigt starkt i år, och med Albus som sökare så kunde det helt enkelt inte gå fel. Ändå pirrade det i magen precis som alltid, när vi marscherade ut på planen och satt upp på våra kvastar.

Visselpipan ljöd, och min fokus var fullständig. Ingen dunkare skulle krossa någon av Gryffindors spelare. Jag slog iväg en av dem så långt bort det gick, och slängde sedan en snabb blick på resten av spelet.
Min syster var på väg mot Slytherins planhalva. Hon sicksackade skickligt mellan motståndarna, siktade och sköt. Yes! Den träffade. Turen var på vår sida denna klara lördagsmorgon.
Jag slog iväg en dunkare igen, och vände sedan blicken mot Albus. Han tittade koncentrerat på en punkt cirka trettio meter bort. Jag kunde inte se vad det var, men när min yngre kusin satte av i ilfart förstod jag direkt.

Hela Gryffindor-halvan av läktare skrek och hejade.
"Potter, Potter, Potter!"
Men så dök Nott upp. Han följde Albus hack i häl, försökte tränga sig förbi. Men han hann inte.
Albus rätade upp kvasten från en dykning och höll upp handen i triumf. Det exploderade av dånande applåder. Matchen hade endast pågått i femton minuter. Han hade nästan slagit sin egen fars rekord!

Jag landade på marken med alla andra, och trängde mig fram i klungan av folk.
"Snyggt jobbat, Albus!", halvt skrek jag och dunkade honom i ryggen. Han log tacksamt mot mig.
Flera ville komma fram och gratulera honom, så jag drog mig tillbaka.

"Bra spelat Roxanne!", hördes Hanna. Hon slängde sig om halsen på min syster. Flera av hennes vänner kom och ville prata med henne.

Hanna vände sig mot mig och log det där magiska leendet, som fick mig att smälta inombords varje gång.
"Du var också jätteduktig, Fred!", sa hon leende.
"Tack."
Vi såg på varandra ett tag. Jag tittade djupt in i de där underbart blåa ögonen.
Hur kunde man vara så vacker?

ÅÅÅÅH VAD BRA! MERMERMEEEEER! ♥