Ante tempus absumitur [PRL] Lupe - Medi

"Bra att det händer något iallafall." Han lutade sig tillbaka och suckade.
"Det här startade inte bra. Vi får fixa vårat extra rum bara."

Charles tittade på honom och nickade. " Ja det kan vi göra men tro mig. Saker och ting kommer bara bli än mer komplexa då. " Sa han ärligt.

"Tror du inte jag vet om det? Folk kommer prata. Förstaårs eleven bor med andra årseleven. Och skolans mest framgångsrika familjer dessutom."

Han nickade sakta. " Bara vi alla är beredda på det. Speciellt när hon spårlöst försvinner. " Sa han torrt.

"Aj det hade jag nästan glömt. " Han såg på honom och suckade.
"Ja hon kanske skulle hem den kvällen? Det är ju vid lovet antar jag?"

Han flinade roat. " Den biten är den mest viktiga att komma ihåg. Vad spelar rykten för roll så länge hon är vid livet? Det farliga är rykten om hennes försvinnande förknippade med våra namn. " Sa han.

Han nickade och åt upp innan han såg på honom.
"Jag går och lägger mig. Godnatt." Sa han och försvann till sitt rum. Han hade ringt sin far.
"Kan du sluta vara så hård? Mot dina patienter?"

Charles nickade sakta och åt vidare. " Ska du också dra dig tillbaka Caleb?" Undrade han lugnt.

"Jag är inte hård mot mina patienter." Svarade hans far samlat.

Han nickade och såg på Charles.
"Det tänker jag. Jag är helt slut." Han gäspade och reste sig. Började sedan att gå mot sitt rum.

Vincent suckade och skakade på huvudet.
"Så du ska prata med henne imorgon? Behandla henne som hon är viktig?" Frågade han.

Charles nickade sakta och följde honom med blicken. Han lät en timme, två timmar gå innan han gick ut ur lägenheten och fann Xaden sittande utanför sin fars kontor. Han var illa skadad. Charles hjälpte honom upp och in i lägenheten och in i hans rum och såg över hans skador innan han bäddade ned honom.


Han suckade tungt. " Jag ska behandla henne som en helt vanlig patient. Du är spritt språngande galen om du tror att jag kan behandla henne annorlunda. " Sa han skarpt.