Skam

Det var ett riktigt bra kapitel! Levde mig in i det ordentligt.

De varggrå ögonen var långt borta. Uttryckslösa.

Den meningen ger mig rysningar! Kan inte förklara varför, men av någon anledning fryser jag när jag läser den. Men det är positivt menat, det betyder bara att den framkallar känslor. Vilket är bra!

Pansy, däremot, var ordentligt på hugget idag. Hon sträckte återigen upp handen med ett självsäkert grin som fick mig att vilja spy.
“Det är väl inte frågan OM vi kommer att utföra Cruciatusförbannelsen”, sa hon och såg sig omkring med viktig min, “utan NÄR, miss …” hon låtsades glömma efternamnet, “Prince?”

Har nog skrivit det förut, men det tål att upprepas. Jag avskyr Pansy! Hon är så... dryg på något sätt! Kan inte förklara bättre!

Jag orkade bara inte med den där barnrumpan som aldrig någonsin hade varit i närheten av en olovlig förbannelse. Det var bara skryt alltihop och jag önskade att Metrimona skulle trycka till henne, men tyvärr nickade hon bara åt Pansys ord.

Om du ser den understrukna delen: Hehe! Fnissar åt det! Pansy är lite som en barnrumpa1
Tycker också att Metrimona skulle ha tryckt till, eller i alla fall säga åt henne att lämna klassrummet! Det skulle jag gjort.

Superbra kapitel!

Kapitel 34
Den okände Dödsätaren

Hogwarts, måndag 26 januari 1998

Måndag morgon. Kliva upp. Klä på sig. Ner i stora salen. Äta frukost ensam. Gärna en kvart efter att de andra lämnat sina sovsalar så att jag slapp stöta ihop med någon. Så såg mina dagar ut, oavsett om det var måndag, tisdag eller onsdag. Den ende från mitt eget elevhem som pratade med mig ibland var Neville, men han var nedtyngd och ledsen över att Luna inte längre fanns kvar bland oss. Med darrande kinder och tårfyllda ögon hade Neville berättat för mig om hur hon av Dödsätare hade släpats bort från tåget, då hon skulle åka hem och fira jullov. Jag saknade hennes drömmande leende som lyst upp den allmänt dystra stämningen. Lektionerna började också ge mig mindre och mindre mening. Det var som om flera av lärarna började tappa den gnista som en gång brunnit likt en fågel fenix. Jag kom ner den här måndagsmorgonen bara för att mötas av beskedet att ännu en av lärarna hade tillfångatagits - försvunnit, precis som Miriam i våras - och ersatts av en Dödsätare. Den här gången var det professor Trelawney. Jag hade inte sett henne bli bortförd med egna ögon men nåddes av ryktet via Ginnys viskningar till sina vänner när vi passerade varandra, hon på väg ut med dem från stora salen och jag dit. Jag kunde inte hindra rysningen som spred sig genom min kropp. Jag kunde erkänna för mig själv att professor Trelawney med sitt hispiga, dramatiska sätt att vara och sherryluktande andedräkt aldrig hört till mina älsklingslärare. Ändå fick tanken på att hon var borta mig att må betydligt sämre än vad jag gjort innan budskapet nådde mina öron. Vad hade de gjort med henne? Skulle hon gå upp i rök precis som stackars Charity Burbage, läraren i mugglarstudier, för att sedan hittas mördad i någon fallfärdig stuga?
Jag svalde hårt och bad en tyst bön om att professor Trelawney, sherryluktande eller inte, skulle ha turen på sin sida.
Precis som jag fortfarande hoppades att Miriam och Luna hade haft det.

Det kändes konstigt att se Crabbe och Goyle med raka ryggar igen. Efter att mest ha liknat två slokande fläskkotletter efter att Draco lämnat skolan, levde de nu upp. Nu när de fått tillbaka sitt syfte, att följa efter Draco, var det som om det lilla självförtroende de tydligen hade förvarat någonstans innanför det ihåliga pannbenet blommade upp igen. Med ny kraft i de svängande gorillaarmarna smällde de till förstaårselever till höger och vänster. Draco, å andra sidan, verkade ha svårt att hitta tillbaka till sin gamla roll som Slytherins nummer ett.
När jag nu fick syn på honom tillsammans med Pansy, Millicent, Crabbe och Goyle verkade inget av det självbelåtna lystret han tidigare alltid haft runt omkring sig finnas kvar. Han verkade mest trött och det var uppenbart att Pansy tog tillfället i akt fullt ut. Hon klängde och kråmade sig som en fet skrumpmask framför honom, uppenbarligen mycket övertygad om att hon var helt oemotståndlig. Hennes bästa vän, Millicent, hade skaffat pojkvän. Han var så lik ett troll att jag nästan blev överväldigad. Trots att han var ett år yngre än Crabbe och Goyle var han nästan dubbelt så stor. Varje gång Millicent sade något fladdrade hans enorma näsborrar som prydde den köttiga näsan till, och med sina små vassa ögon följde han intresserat utbuktningen strax under hennes haka. Det såg ut som om han klädde av henne med blicken och jag kände en våg av illamående skölja över mig vid den obehagliga inre bilden av de två som groteskt rullade runt i en av himmelssängarna nere i fängelsehålan.
”Noel Grand, sjätte årskursen”, viskade Blaise som om han läst mina tankar. ”Förtjusande kille va?”
”Mycket”, svarade jag, fortfarande äcklad av bilden som spelades upp inuti mitt huvud.
”Men de passar väldigt bra ihop.”
Nu hade Noel lagt sin enorma arm om Millicents kraftiga axlar och hon såg så lycklig ut att jag blev full i skratt. Pansy däremot verkade inte road. Hon blängde surmulet på Millicent och tryckte sig mot Draco. För ett kort ögonblick tittade han på mig. Sedan gjorde han något som fick mig att bli ännu mer illamående. Med en snabb rörelse lade han armen om Pansy, som nu såg ut som att hon vunnit högsta vinsten.
”Ta mig i handen!” väste jag åt Blaise, som förvirrat gav mig en sidoblick.
”Men jag trodde inte du…”
”Nu!” beordrade jag, och Blaise gjorde snabbt som han blev tillsagd.
Jag kunde känna hur Dracos grå ögon svedde min ryggtavla och ett styng av skuld fyllde mig.
Jag försökte ruska av mig hans intensiva, brännande blick genom att tyst intala mig själv om att han var minst lika omogen som jag. Den lilla tanken som envist dök upp i mitt huvud gällande att jag utnyttjade Blaise bara för att trycka till Draco var desto svårare att trycka undan.


”Elever. Var goda och stig in.” Den kalla rösten dök plötsligt upp från ingenstans och väckte mig ur mina funderingar. Som om jag bränt mig släppte jag Blaises hand, och jag kunde mer känna än se en tacksam tystnad från hans sida att jag varit den som tagit initiativet att göra det. En lång, mager Dödsätare skred fram över golvet. Hans ansikte doldes av den karakteristiska masken, en grinande dödskalle. Jag kunde se hur Draco rynkade obemärkt på pannan när vi slöt efter i deras kölvatten in i klassrummet. Att inte han heller verkade förstå vem mannen var gav mig kalla kårar.
En röst inom mig skrek att jag skulle springa, fly därifrån. Att om jag skulle kliva in i klassrummet så skulle någonting mycket dåligt inträffa. Men benen fortsatte att gå vid Blaises sida efter Draco och hans kumpaner in i klassrummet. Millicents troll till pojkvän hade avvikit med sina vänner, och Nott syntes inte heller till, men vid det här laget visste jag att så var det ibland med honom. Kvar fanns bara det omtalade järngänget tillsammans med mig, Blaise och så mina två kvarvarande elevhemskamrater, Seamus och Neville, som båda två mötte min blick. Deras ögon sa det min magkänsla försökte skrika till mig. Seamus såg inte ens ilsken ut när han tittade på mig, utan bara rädd. Nevilles läpp darrade. Dödsätarens flin blev bredare. Jag svalde.
”Välkomna, kära elever. Mitt namn är Owen Lostburge. Jag är här för att lära er det som mina kära kollegor ansågs för usla för att kunna göra. Jag ska lära er försvar mot svartkonster.”
”Var är Raven?” Förvånad vände jag mig mot Draco, vars fråga nu hängde och dallrade i luften. ”Jag trodde att hon undervisade här?”
”Jessica Raven har åtagit sig andra ärenden”, svarade den maskerade Dödsätaren med en röst som inte kunde antyda annat än att hans läppar log under masken. ”Idag är det jag som håller lektionen. Det har du väl ingenting emot, Malfoy? Din första riktiga försvarslektion tillbaka i verksamheten igen, i all ära.”
Draco stirrade bara till svar, jag tyckte mig ana ett blänk av osäkerhet i hans ögon och det skrämde mig.
”Om vi nu har presenterat oss tillräckligt föreslår jag att vi börjar lektionen. Jag förstod det på Mulciber att ni redan varit och nosat lite på Cruciatusförbannelsen, inte sant?” När ingen svarade nickade Dödsätaren för sig själv.
”Toppen. Det är nämligen det som vi ska fortsätta med idag. Ni har ju haft en veckas teori med vikarien men nu, mina vänner, är det dags för praktiska övningar. Jag har tagit hit några missfoster som ni ska få träna lite på… Jag menar, ingen vet ju när ni får användning av detta, eller hur? Det vet väl du allt för väl, Draco… Se så, kom fram nu. Inte vara blygsamma. Kom och stå tillsammans, i det här klassrummet är vi alla vänner…”
Han svepte ut med handen i en befallande gest och vi flyttade oss närmare, vi tre i rött och guld blandade med en större skara grönt och silver.

En stor, brun säck svävade genom rummet. Dödsätaren sänkte försiktigt handen och säcken landade framför oss. Det kom ett obehagligt, gnyende ljud inifrån och jag kände hur det vände sig i magen.
Synen som mötte mig när innehållet ur säcken kanade ner på det hårda stengolvet etsade sig för alltid fast i mitt minne. Husalfer. En liten, skakande hög av hårlösa armar och ben, smutsiga höftskynken och hättor. Fem stycken, två av honkön och tre som var obehagligt lika Dobby, husalfen som Harry var vän med. Alla fem skakade så mycket att de hackade tänder.
Lostburge log stort mot den sorgliga högen på golvet och det kändes som att jag skulle kräkas.
”Husalfer, donerade från familjer som tröttnat på dem. Så ni behöver inte ha dåligt samvete över att ni torterar dem, de är för usla för att uppfylla sitt syfte i alla fall.”
Lugnt, som om han tillrättavisade en stökig elev, höjde han trollstaven och riktade den mot en av husalferna.
”Crucio!” En blixt sköt ut ur trollstavens spets och träffade den lilla alfen rätt i bröstet.
Under fruktansvärda skrik vred sig husalfen i plågor medan hans likasinnade pep och grät i högan sky, plötsligt fullt medvetna om vad som väntade dem härnäst.

”Ni behöver inte mer genomgång än det här.” Lostburge stoppade tillbaka staven innanför klädnaden igen och nickade uppfordrande mot oss. ”Sätt igång, para ihop er och välj ut en husalf. Vi har inte hela dagen på oss, kom ihåg att tiden går fort när man har roligt.”
Som i trans såg jag hur Draco stegade fram och utan ett ord slet upp en av husalferna från marken. När han släpade den pipande alfen förbi mig försökte jag få en glimt av hans ansikte.
Han tittade bort.
”Nej, nej, nej”, kved Neville med ansiktet dolt bakom de knubbiga fingrarna. Seamus var blekare än ett spöke och hans underläpp darrade på ett mycket neville-aktigt sätt.
”Aldrig”, sa jag, mer till mig själv än till dem. ”Jag gör det inte.”
”Du gör det inte?” Den iskalla rösten bröt oväsendet omkring mig. Likt en orm ringlade den sig runt mig, omsvepte mig med sin kyla. Jag rös, ville inte möta blicken till rösten. Visste ändå att jag var tvungen att göra det. Hans isgrå blick var stint fäst i min mörka. Läpparna log. Han såg nästan nöjd ut, som om jag inte alls trotsat hans befallning utan snarare utövat den korrekt. Jag blev tvungen att titta bort.
”Du gör det inte?” upprepade han.
”Nej.” Min röst blev till en viskning. Irriterat harklade jag mig, vände återigen upp blicken mot mannen framför mig. ”Nej sir, jag tänker inte göra det.” Jag tänkte på Metrimonas undervisning och vårt arbete med de svåra följderna av Cruciatusförbannelsen. Fullständig fysisk kollaps. Förlust av tal. Magi instabil eller omöjlig att använda.
Han skakade på huvudet, fortfarande med samma roade ansiktsuttryck.
”Ingen tvekan vem du är i alla fall, miss Jacobsson. Utlänningen som Harry Potter valde att lämna efter sig. Flickan som sägs kunna gå över vilken gräns som helst. Ryktena verkar stämma… tyvärr inte till din fördel…”
”Hon vet inte vad hon pratar om, Potter har hjärntvättat henne.”
En släpig, bekant röst dök plötsligt upp bakom mig.
Oväsendet runt oss hade tystnat. Jag vände mig om, såg Dracos bleka ansikte dyka upp i mitt synfält.
”Jag skulle kanske kunna…” Lostburge tystnade honom med en hand, lika enkelt som man stoppade en dresserad drake från att attackera.
”Jag tror inte att din hjälp skulle förändra någonting, Malfoy”, svarade han, med en ton som skvallrade om att det låg betydligt mer bakom varje stavelse än vad han uttalade. ”Men vi måste absolut få bukt med problemet…Din olydnad, Miss Jacobsson, den är inte att förneka. Jag har hört att du liksom Potter visat dig på styva linan vid flera tillfällen under din tid på Hogwarts. Du kommer från Sverige, inte sant? Magisterium… en skola så full av skam och smuts att de flesta trollkarlar med magin i behåll väljer att inte uttala dess namn…”
”Det var inget fel på min gamla skola!” Ilskan hade blossat upp inom mig som en brinnande fågel Fenix. “Magisterium var en mycket bra skola! Vår rektor…”
”… var inte särskilt mycket klyftigare än halvjätten som brölar ute i sin stuga”, avslutade Lostburge meningen åt mig.
Jag stirrade på honom, kunde inte få ur mig ett enda ord. Det var som om hans isande blick sköljde rakt igenom mig, frös mig till is från insidan.
”Nej, vi behöver göra något åt det här.” Samtidigt som han långsamt uttalade orden, på samma sätt som om han höll ett föredrag, riktade han sin trollstav mot mig.
Isen bröts och jag tog förskräckt ett steg åt sidan.
Jag hörde hur Draco flämtade till bakom mig.
”Nej!” Blaises röst bröt ut ur mängden. Jag hade inte märkt att han stod där förrän nu.
Lostburge skrattade. Det var ett hest, obehagligt skratt som fick mina knän att börja skaka.
Neville snyftade högt någonstans längst bak i klassrummet. Pansy, Alyson Umbrigde och Millicent stod tysta. Seamus var likblek i ansiktet. Dracos ögon var uppspärrade, han såg rädd ut och det både skrämde och chockade mig.
”Zabini… Ja visst ja, du har blivit svenskans lilla leksak… Det är ju en historia för sig det”, skrattade Lostburge och viftade till med staven, bara för att njuta av skräcken hans rörelse åstadkom i mitt och övriga åskådares ansikten.
”Jag tänker inte döda henne om ni trodde det, hur skulle det se ut? Sådana hemskheter har vi väl haft nog av på den här skolan, eller vad säger du Draco?”
”Kan vi fortsätta med lektionen nu? Jag kan se till att hon gör det hon blivit tillsagd att göra…”
”Å nej. Har man vägrat lyda så behöver det bli konsekvenser. Det känner du väl till allt om vid det här laget, inte sant, Draco?”
Jag kunde se i ögonvrån hur Draco sänkte blicken, bet ihop käkarna. Han vägrade att titta på mig, vilket han för övrigt inte gjort på hela tiden. Det såg ut som om han tänkte febrilt, men inte ett ord tycktes komma ut från hans hårt sammanpressade läppar.
”Cruci…”
”Nej!” Blaises röst bröt igenom ännu en gång, ännu mer desperat den här gången. Han kastade sig nästan framåt, snubblade till men lyckades hålla sig på fötter. ”Kasta den på mig istället, sir! Jag kan ta straffet i hennes ställe, jag kan…”
”Alarte Ascendare”, sa Lostburge lugnt, nu med trollstaven riktad mot Blaises skakande kropp.
Med en dov smäll flög Blaise en meter upp i luften innan han landade en meter bort. Jag kunde höra hur någon skrek till, och det tog några sekunder innan jag förstod att det var jag. Draco hade kastat sig åt sidan i samma stund som Lostburge uttalat förhäxningen. Han stod nu lite längre bort, stirrande på Blaises orörliga gestalt.
Nu var det min tur att ropa ”Nej!”, och jag kastade mig fram mot Blaise.
”Blaise!”
”Rörande”, sa Lostburge tyst, mer till sig själv än till någon annan. Sedan vände han sig mot sina elever, som visade upp blandade reaktioner. Neville grät fortfarande, och när Lostburges blick landade på honom sjönk han ihop i en liten sorglig hög på golvet. Crabbe och Goyle såg förvirrat på Draco, som fortfarande stod kvar där jag lämnat honom. I deras små hjärnor pågick det en stark aktivitet. Skulle de följa efter Draco och ställa sig bakom honom, trots att de riskerade att själva bli utsatta för Lostburges vrede? Skulle de stå kvar? Skulle de fortsätta tortera husalferna? Goyle knep ihop sina små grisliknande ögon av ansträngningen och Crabbe drog ett grymtande, ansträngt andetag. Pansy och hennes vänner förblev tysta, liksom Seamus, som såg ut som om han när som helst skulle kräkas. Husalferna hade slutat att pipa. De hade krupit tillbaka i samma liknande hög som de ankommit i. Orörliga låg de nu där, med tårar i de stora utbuktande ögonen, och betraktade scenen framför sig.
”Nu får det vara slut på leken. Jag trodde att era elevhemsföreståndare informerat er om att Cruciatusförbannelsen nu ingår i kategorin av bestraffningar som verkställs vid olydnad här på Hogwarts? Jag får ta upp detta med Horace och Minerva efter lektionen…”
Han vände sig återigen mot mig, som nu satt på knä bredvid Blaise på det kalla golvet. Blaise hade öppnat ett öga och såg nu på mig med en blick som skvallrade om både smärta och förvirring.
”Elli…” mumlade han svagt. ”Ge dig iväg härifrån…”
”Crucio!”

Så roligt med ett nytt kapitel! Riktigt spännande och jag bet naglarna på slutet! Oj, Lostburge, från Avis Fortunae's Borgen är också med även här!

Behöver jag säga att han verkar läskig och skum? Nej jag tror inte det! Avis Fortunae och jag har diskuterat, och Lostburge påminner väldigt starkt om Frollo. I alla fall till sättet.


Det såg ut som om han tänkte febrilt, men inte ett ord tycktes komma ut från hans hårt sammanpressade läppar.
”Cruci…”
”Nej!” Blaises röst bröt igenom ännu en gång, ännu mer desperat den här gången. Han kastade sig nästan framåt, snubblade till men lyckades hålla sig på fötter. ”Kasta den på mig istället, sir! Jag kan ta straffet i hennes ställe, jag kan…”
”Alarte Ascendare”, sa Lostburge lugnt, nu med trollstaven riktad mot Blaises skakande kropp.


Åh, den här biten ger mig rysningar! Blir alldeles kall i kroppen, får gåshud! Bra jobbat! Känslor i texter är bra.


Litet tips:
”Elli…” mumlade han svagt. ”Ge dig iväg härifrån…”

Även om du har tre punkter, ska du använda ett komma-tecken efteråt. Det har jag sett i några böcker.
”Elli…”, mumlade han svagt. ”Ge dig iväg härifrån…”


Ska bli spännande att läsa vidare. ♥
Bonus: Om du klickar på spoilern, förstår du varför jag tycker Lostburge påminner om Frollo.

---

Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

---

Läs gärna Tårar från himlen :D <3

Kapitel 35
Vampyrens vrede

Smärtan. Där var den igen, så mycket mer intensiv än vad jag mindes den. Det kändes som om kroppen kastades omkull, som om huden sprack upp inifrån, fick mig att kvävas… Och så plötsligt upphörde allt. Flämtande vaknade jag ur helvetet jag nyss befunnit mig i. Golvet var kallt mot min kind och jag hade blodsmak i munnen. Allting skakade, och det tog ett tag innan jag förstod att det inte var jag som gjorde det. Allting skakade faktiskt. Golvet, taket, möblerna. Blaise stönade bredvid mig, och jag kämpade mig upp i sittande ställning, lade handen på hans rygg medan jag försökte hitta källan till vad som skedde omkring oss. Det verkade jag inte vara ensam om. Lostburge snurrade runt på stället så hans prydliga mantel flaxade på ett mycket Snape-liknande vis. Han höll trollstaven höjd över huvudet och det var uppenbart att han hade lika dålig koll på vad som hände som vi andra. Draco hade pressat sig mot väggen, alldeles framför ett porträtt av en fetlagd trollkarl med ilsket röd, välkammad mustasch. Trollkarlen hytte ilsket med näven åt Draco medan han sträckte på sig för att få en skymt av synen som nu utspelade sig framför honom.

Neville satt som förstenad på golvet. Seamus hade likt Lostburge höjt sin trollstav, och jag följde hans exempel. Nu hade det börjat banka mot dörren. Det lät som om en flock hungriga vargar stod utanför, klösande och dunsande mot den starka trädörren. Plötsligt for den upp med sådan kraft att den slets loss från sina gångjärn och krossades mot väggen, en hårsmån från Crabbe och Goyle, som förvånat ryckte till.
”Det är inte möjligt…” Lostburges röst blev nästan en viskning och jag följde hans blick. När jag fick syn på skepnaden i dörren tog mitt hjärta ett skutt samtidigt som det började skena.
”Så vi möts igen, Theodore? Inte under särskilt trevliga omständigheter, eller vad säger du?” Lostburges röst var fortfarande lika lugn, lika saklig, men någonstans kunde jag svära på att den darrade. Jag förstod honom. Jag såg också Nott i dörröppningen. Han såg rasande ut. Hans ögon var svarta av hat och skuggan som kastades upp bakom honom fick honom att se mycket större ut än vad han var. Han stirrade på Lostburge utan att blinka. De kritvita, spetsiga tänderna var blottade. Han höll ingen trollstav i sina händer, och jag insåg att han måste ha flyttat dörren utan den.
”Jag trodde att klassrummet var förseglat för sådana som dig, men jag måste ha misstagit mig en smula.”
”Det verkar så”, svarade Nott. Hans röst var hård som sten och orden kom utan att han behövde röra på sina bleka läppar. ”Lika oförsiktig som då, Owen.”
En knappt märkbar rysning skar genom Lostburges kropp när Nott nämnde honom vid förnamn. Han skrattade till. Det lät inte fullt så självsäkert längre. ”Käre Theodore, det där är historia…”
”Inte för mig”, väste Nott. ”Släpp henne.”
”Henne… Ryktena är sanna? Den store Theodore Nott har präglats till en blek, försvarslös flicka. Nästan som i sagorna, bortsett från att du är så långt ifrån en prins man kan komma… Dessutom, Theodore, är du väl vegetarian nu mer? Och så vitt jag vet kommer det valet med en hel del, låt oss säga… nackdelar?”
”Det beror på vad saken gäller”, svarade Nott, fortfarande med samma hårda ton. Kring honom virvlade en svart, tjock rök.

I nästa stund, utan att jag hann blinka, hade han sträckt ut sina händer.

Med ögon fortfarande var svarta av hat riktade han dem mot Lostburge, som flög upp i luften. Där blev han hängandes, obehagligt lik en stor trasdocka.
Pansy och hennes vänner tog tillfället i akt när Nott flyttat sig från dörröppningen och flydde skrikande ut ur klassrummet. Själv kunde jag inte ens få benen att lyfta mig från marken.
”Theodore, varför hänga upp dig på gammalt? Jag tänkte aldrig skada henne, förstår du väl. Bara tillrättavisa henne lite gra…”
En smäll hördes och väggen bakom exploderade. Nu blev det för mycket även för Draco, som tog sin tillflykt ut ur klassrummet. Crabbe och Goyle joggade slött efter, föga intresserade av skådespelet som utspelade sig framför deras trötta grisögon.
”Rör henne aldrig mer igen.” Notts ton var befallande.
”Givetvis inte…”, svarade Lostburge, fortfarande med leendet fastklistrat på sina läppar trots att han hängde flera meter upp i luften. ”Vi kanske ska talas vid om det här i enrum, Theodore? Det är onödigt om någon kommer till skada…”
En till smäll och pelaren bakom mig exploderade. Jag kastade mig ner över Blaise, som hade slutit ögonen. Jag kunde inte avgöra om han hade svimmat eller om han bara blundade för att slippa se eländet. En tjock näve drog plötsligt upp mig på fötter; Neville hade på något mirakulöst sätt lyckats ta sig upp och kommit bort till mig. Seamus stod vid hans sida, dragandes i Blaises orörliga kropp.
”Vi måste ut härifrån!”
En till smäll, denna gången var det Lostburge själv som smällde in i katedern. ”Kom!”
”Men Blaise…”
”Vi får med honom också”, flämtade Seamus. ”Kom igen, hugg i här…”
Neville, som var betydligt större än vad Blaise var, åtminstone gällande bredd och muskelstyrka, lyfte upp honom utan större ansträngning. Seamus tog mig i handen och ömsom släpade, ömsom drog mig ut ur rummet. Det sista jag såg var Notts bleka ansikte, de svarta ögonen och de sammanpressade läpparna med de vita, spetsiga tänderna som tillsammans med hans hungriga, hatiska blick fick honom att likna en dementor.

Åh, vilket makalöst spännande kapitel! Läste med andan i halsen. Det pirrar i kroppen. Lostburge blir bara läskigare och läskigare för varje rad jag läser. Precis som i "Borgen" sprider han kyla, eller vad säger du, Avis Fortunae?

Neville satt som förstenad på golvet. Seamus hade likt Lostburge höjt sin trollstav, och jag följde hans exempel. Nu hade det börjat banka mot dörren. Det lät som om en flock hungriga vargar stod utanför, klösande och dunsande mot den starka trädörren. Plötsligt for den upp med sådan kraft att den slets loss från sina gångjärn och krossades mot väggen, en hårsmån från Crabbe och Goyle, som förvånat ryckte till.

Oh, den här biten ger mig rysningar. Det går inte beskriva hur spännande det är! ♥

Lostburge sprider definitivt kyla!!! Och nu fick han en hel del motstånd, av Theodore Nott...

Så glad att du läser vår berättelse i vårt gemensamma universum ♥

Måndag 26 januari 2026 publiceras kapitlet om måndag 26 januari 1998.

Kapitel 36
En trio blir kvartett

Hogwarts 26 januari 1998, vid en sen timme

Severus Snape stod tyst på kontoret och väntade på sina besökare. Ingen av dem behövde något lösenord.
När Owen Lostburge sekundsnabbt materialiserades framför honom och Theodore Nott kom glidande genom dörren, som därefter hastigt svepte igen, nickade han bekräftande.
“Så möts vår trio igen.” Det var Lostburge som först tog till orda.
“Vi var aldrig någon trio.” Notts röst var hatisk.
“Oavsett benämning”, Snape såg allvarligt från den ene till den andre, “har omständigheterna fört med sig att vi nu befinner oss inom samma murar. Vi behöver hantera det.”
“Jag inser inte problemet, Severus”, replikerade Lostburge nästan uttråkat. “Eden vi fyra … ja, numera tre … står under gör ju ändå att vi omöjligt kan bära hand på varandra. I alla fall inte på något ödesdigert sätt …”
“Varför inte tala klarspråk”, bet Nott av. “Även om vi inte kan förinta varandra, finns andra saker som går att utföra. Det vet du lika väl som jag, Owen.” De spetsiga tänderna glimmade till i vaxljusens sken när han gav Lostburge en sidoblick.
“Ingenting i den vägen ska utföras här.” Severus lät mycket bestämd. “Det gäller er båda, i den position ni för tillfället innehar på slottet. Alldeles oavsett vad historien förtäljer. Så länge ni vistas här, bär ingen av er hand på den andre. Så är det.”
“Och hur förhindrar du det, Severus?” Lostburge log kyligt.
Severus vände sig allvarligt till honom.
“Det gör jag inte”, sa han. “Däremot vädjar jag till er som civiliserade individer.”
Han nickade mot dem båda.
“För sakens skull.”

26 januari, vid en ännu senare timme

Det var mörkt och tyst innanför Hogwarts murar. Det enda som hördes innanför det annars så rörliga slottet var Mrs Norris tassande kattfötter mot stengolvet. Det enda ljus som flammade i den vilande borgen kom långt nerifrån fängelsehålan, en del där det tidigare varit förbjudet för eleverna att vistas. Det hade tagit en viss tid att rusta upp området så pass att en större våning, i klass med exklusiv gästflygel, kunnat inredas. Där sprakade brasan i den magnifika eldstaden på ett sätt som kunde varit hemtrevligt ifall omständigheterna varit annorlunda.

”Nej men Theodore…Slå dig ner!”
Lostburge gjorde en svepande rörelse med sin hand, en gest som skulle föreställa inbjudande.
Theodore Nott stod kvar ett ögonblick i dörröppningen med ormstatyn i bakgrunden. Med sina flammande, gulbruna ögon betraktade han den högreste, leende mannen framför sig. Lostburges leende gick visserligen från öra till öra, men bakom detta fanns en nästan lika brinnande avsky som den Nott själv kände. Leendet var inte ett leende av värme, utan av triumf. En seger som ännu inte var vunnen, men där resultatet redan var utstakat. Nott rörde sig långsamt in mot rummet. Tyst, likt en fladdermus som fäller ihop sina vingar, slog han sig ner i stolen mittemot Lostburge, som fortfarande log.
Mannen knäppte sina händer, flätade ihop de långa, smala fingrarna med varandra, lutade sig fram och iakttog Nott med stort intresse.
”Jag antar att du med hjälp av dina specialegenskaper listat ut vad du gör här? Att du redan fått icke godkänt i Försvar mot svartkonster har du nog förstått för länge sedan…”
Lostburge skrockade tyst åt sitt eget skämt. Nott rörde inte en min. Han fortsatte bara att stirra på mannen framför sig, med de smala läpparna sammanpressade.
Ett sting av nervositet tycktes anas hos Lostburge, och som om Theodore Nott vädrat sig till det, började han tala: ”Jag har mina aningar, Owen. Men låt oss få det hela ur världen, vad är syftet med vår sammankomst denna sena timme?”
”Sena timme…” Lostburge skrattade återigen till. ”Som om du lägger någon vikt vid sådant, Theo…” Han uttalade smeknamnet som Eleonora brukade använda på Theodore Nott med en tillgjord röst, vilket fick Nott att göra en hastig rörelse. Lostburge hoppade ofrivilligt till.
”Hoppsan, känsligt område...” Han skakade beklagande på huvudet likt en förälder som nekar ett barn en godispåse. ”Men intressant. Det är ju just på grund av denna lilla fröken som vi två sitter här nu. Du och jag, som på den gamla goda tiden, eller hur? När du löd under min order… Trilskades inte, njöt av att döda…” Lostburges leende blev bredare när han såg Notts ögon mörkna.
”Du kan inte döda mig, och det vet du, inte sant? Det handlar inte bara om eden. Vad skulle Mörkrets herre göra med flickan då, när han får reda på det, Nott? När han får reda på din svaghet. Att herrens mördarmaskin har skaffat sig svagheter… nästan likt oss alldagliga personer.” Lostburge lutade sig ännu närmare Nott, stödde armbågarna på skrivbordet som skilde dem båda åt: ”Du vet att herren inte vill något hellre än att få tillbaka sin dödsmaskin, eller hur? Nästan lika gärna som han vill åt pojken Potter, så vill han ha tillgång till den, sitt hemliga vapen. Nämligen Du.”
Den bleka, mörkhåriga pojkens ansiktsuttryck avslöjade ingenting om huruvida Lostburges ord hade påverkat honom eller inte. Inte en enda känsla speglades i hans ansikte, men det var som om det inte behövdes, som om Lostburge i sitt sinne kunde läsa det som han någonstans ändå visste att Nott kände, långt där inuti kroppen utan ett pumpande hjärta.
”Du minns väl Richmond, gör du inte? Eller Bibury, Hawkshead eller Grassington?”
Lostburge hade nu rest sig upp och nästan lika ljudlöst som Nott själv förflyttat sig så de stod jämsides med varandra. Den äldre, långa mannen med den svarta manteln, och den yngre, kortare, taniga pojken. Åtminstone yngre till allmän beskådan, i själva verket var Nott äldre än så.
”Allt lidande du orsakat, Theo…All ond bråd död. Minns du?” Lostburge lutade sig nära, fäste sina isande ögon i Notts gulbruna. ”Jag minns allt, gör du?”
Utan att ta blicken från Notts ansikte tog Lostburge fram sin trollstav och förde den till tinningen. Den dansande, silvriga massan var identisk med den som Nott själv hade visat för Eleonora förra terminen. Utan ett ord tog Nott emot den, lät den virvla i luften ett par sekunder innan han tillsammans med Lostburge lät sig slitas in i minnets dansande skimmer.

Tre trollkarlar kom gående längs vägen. Alla tre bar mörka mantlar och huvorna var uppdragna över deras bleka ansikten svedda av mörker, strider och hat. Den förste av dem bar hat för sig själv och sina synder, den andre för allt han inte lyckats åstadkomma, och den tredje för allt som stod i hans väg. Ljudet av deras steg var det enda som hördes i den mörka, svala sommarnatten. Inte ens en fågels pipande eller en fladdermus vingslag bröt tystnaden. Männen fortsatte att gå, tills en av dem, den längsta och mest resliga, han med mest spänst i stegen och beslutsamhet i blicken, plötsligt stannade. Som på en given signal stannade de andra också.
Owen Lostburge fällde ner huvan så de glittrande, grå ögonen blev synliga.
”Herre, vi är här nu…”
Det hördes ett susande, som en viskning. En vind smekte över trollkarlarna, fick nackhåren på nummer två i trion att resa sig. En rysning skar genom hans kropp när han tillsammans med de två andra mötte herrens glödande blick.
”Severus…Igor…Owen…” Lord Voldemort hälsade de tre männen välkomna med en svepande gest. I mörkret trädde ytterligare tre personer med huvor fram. Mellan sig höll de någonting, någonting som ingen av dem egentligen verkade vilja hålla i. Någonting som rörde sig i bojor, med steg som verkade alldeles ljudlösa. Igor började darra. Severus bet ihop läpparna. Owen sträckte nyfiket på sig.
”Jag har någonting jag vill presentera för er… Något alldeles speciellt, något enastående…”
”Är det vapnet ni talat om, herre?” Owen försökte få rösten att verka stadig, men hans iver och brinnande nyfikenhet gick inte att ta miste på.
Voldemort gav upp ett ihåligt skratt som fick Karkaroff att darra om möjligt ännu mer.
”Släpp fram den!” beordrade Voldemort de tre Dödsätarna som hade stannat till alldeles bakom honom. Som på en given signal fortsatte de framåt, och nu i månens plötsliga sken gick det att se klart. Mellan Dödsätarna gick en pojke. En smal, blek pojke med svart hår och svart klädnad. Hans ansikte var blekt som marmor, kallt och tidlöst. Ögonen röda, som blodet innanför alla dessa sju kroppar som befann sig där. I denna varelses kropp hade blodet sedan länge torkat ut.
Lostburge tog ett steg bakåt. Snape rynkade pannan. Karkaroff flämtade till.
”Vad är det för någonting, herre?” Snape, som hittills inte hade yttrat ett enda ord, var den man som först tog till orda.
Voldemorts leende blev ännu bredare. Pupillerna vidgades som hos ett barn på julafton, ett barn som precis fått en alldeles för dyr, värdefull leksak.
”Det här, mina vänner, är framtidens vapen.”
”En… vampyr?” Severus fråga hängde i luften, men lämnades obesvarad endast ett par sekunder.
”Det stämmer…” Voldemort gick ett varv runt pojken och Dödsätarna som fortfarande höll honom fångad i kedjor. Handklovarna om hans smala handleder var hårt satta.
”En vampyr… skapad av Patriarkatet, på min order… fullt omedvetet att detta skulle bli en sådan fullträff. Den här har visat sig ha krafter utöver det vanliga. Med rätt träning har den visat sig bli väldigt användbar.”
Voldemort ställde sig nu alldeles framför den bleka, betydligt kortare pojken. Han tittade fortfarande bara rakt fram, rörde inte en min. Ögonen glödde.
”Den kan… döda. Den är gjord för att döda. Skapad för att döda.”
Voldemort rörde älskvärt vid pojkens ansikte.
”På min signal dödar den vem som helst…” Voldemorts blick föll på Karkaroff, som gav till ett kvävt läte. ”Vem jag behagar… dödar den som gjort Mörkrets herre besviken… Den gör jobbet, vi behöver inte göra någonting. Kan det bli så mycket bättre än så? Den känner ingenting. Den har ingen själ, så ingenting kan påverkas eller slitas sönder. Ingen trolldom kan blidka denna varelse. Han har inget syfte som leder honom vidare utöver det syfte jag skänkt honom. Och han, mina herrar, han ska göra er trio till en kvartett. Låt mig presentera…. Theodore Nott.”

Så spännande avsnitt! Ryste vid slutet!

Severus Snape stod tyst på kontoret och väntade på sina besökare. Ingen av dem behövde något lösenord.
När Owen Lostburge sekundsnabbt materialiserades framför honom och Theodore Nott kom glidande genom dörren, som därefter hastigt svepte igen, nickade han bekräftande.
“Så möts vår trio igen.” Det var Lostburge som först tog till orda.
“Vi var aldrig någon trio.” Notts röst var hatisk.
“Oavsett benämning”, Snape såg allvarligt från den ene till den andre, “har omständigheterna fört med sig att vi nu befinner oss inom samma murar. Vi behöver hantera det.”

Den här biten ger mig pirr i magen.

Och slutet ger mig verkligen rysningar! Undrar hur det ska gå!