Argus Filch [SV]

Åh nej! Det är så synd om honom så det är inte klokt! D:
men helt magiskt skrivet!

superbra! Du måste vara en häxa, din text är magisk.

Tack så jättemycket! ♥
Den här gången ska det inte ta lika lång tid tills nästa kapitel...

Tjoho!!!
Superbra kapitel, du skriver väldigt jättebra! ♥

Hurra!!!! Jag kan knappt vänta.

Sååå bra skrivet, hade aldrig kunnat komma på att skriva en fanfiction om Argus!
Du är ju jätteduktig, finns inte ord för hur mycket jag älskar denna fanfiction! ♥

Stackars Argus!

Ååh tack! det här kapitlet blev ganska långt, hoppas att det gillas!

I flera år hade han väntat. Han hade längtat så att han trott att han skulle bli galen. De gånger hans liv känts för svårt, de gånger han bara hade velat somna in, då hade han tänkt på det. Det var vad som fått honom att orka fortsätta.
När Thea fått sitt brev hade drömmen om ett annat liv vaknat. Han hade börjat fantisera om det mystiska slottet, drömt om det på nätterna.
Året efter hade hans storebror Anthon fått beskedet om att han var välkommen till Hogwarts. Argus hade knappt kunnat dölja sin avundsjuka. Han skulle vara tvungen att vänta i två hela år till, innan det var hans tur.
Varje dag hade masat sig fram oändligt långsamt. Argus hade aldrig trott att han någonsin skulle sakna sina syskon som aldrig hade behandlat honom väl, men när han endast hade sin tystlåtna far till sällskap så kunde han faktiskt sakna tiden innan hans syskon lämnat familjen.
Flera dagar, ibland veckor, kunde passera utan att Argus och hans far ens växlade ett ord. De gånger de pratade med varandra var det ofta kortfattat, och sällan fick Argus höra något trevligt från sin far. Argus gissade att hans fars tystnad var ett straff för det han gjort mot Thea. Argus tvivlade på att han någonsin skulle bli förlåten för det. Trots det ångrade Argus inte det han gjort det minsta.
Inte en dag hade gått utan att Argus sett hennes ansikte framför sig. Anthonia. Hennes namn fick honom fortfarande att darra. Han visste att han aldrig mer skulle få känna hennes läppar mot sina, men trots det kunde han inte sluta tänka på henne. Även fast han försökte låta bli, så fanns det en liten förhoppning långt inuti honom. Att Anthonia skulle få sina minnen tillbaka när han började på Hogwarts. Att hon skulle komma ihåg honom igen.

Argus Filch var elva år gammal nu. Det var mitt i sommaren, och varmare än på flera årtionden. Argus far var inomhus, han satt vid köksbordet och läste tidningen. Hans hudfärg var rödbränd från gårdagen, då han somnat utomhus i solen. Den här dagen var han tvungen att vistas inomhus hela dagen.
Anthon och Thea, som var hemma från Hogwarts över sommarlovet, var nere vid sjön på andra sidan vägen. De tog sig ett svalkande dopp när hettan blev olidlig.
Argus kom precis inspringande i köket från trädgården. Hans hår var fuktigt av svett, och han flämtade av andfåddhet. En förhoppningsfull glimt syntes i hans ögon.
"Har brevet kommit?", flåsade Argus till sin far. Fadern slog långsamt ihop tidningen, rullade ihop det och lade den på bordet. Han vände sig sakta om och såg Argus djupt i ögonen.
Argus lade märke till flera nya rynkor i hans fars ansikte. Han hade åldrats flera år de senaste månaderna.
"Nej." Förhoppningen försvann från Argus ögon. Han såg ner i golvet, mumlade "okej" till svar.
Detta var en repris på gårdagen, och dagen innan den, och den innan den... Argus hade ställt samma fråga varje dag hela sommarlovet, och varje dag hade han fått samma svar.

Juli övergick i augusti. Den extrema hettan avtog något. Skolstarten närmade sig. Varje dag försökte Argus intala sig själv att "nästa dag, nästa dag kommer det".
Men det blev svårare och svårare.

"Har det kommit?", frågade Argus sin far. Hoppfullheten lyste i hans ögon, även fast han anade vad svaret skulle bli. Det var inte många dagar kvar av augusti nu, och Argus kände paniken växa. Varför kom inte brevet?
Argus far suckade. Hans gråaktiga ögon såg sorgsna ut på något vis.
"Argus", sa han. "Att du inte har förstått det än." Hans tonfall lät smått irriterat, men även nästan lite medlidsamt. Argus vågade knappt andas. Tiden gick oändligt långsamt. Hans far tog stats, öppnade munnen.
"Du är en ynk. Du kommer inte att få börja på Hogwarts."

Åh nej! D: Stackars lilla Argus!
Bugglan, du skriver så bra så man nästan börjar gråta ju!

Åh tack Katla, vad glad jag blir!
Inte för att du nästan börjar gråta då...