Minnen från förr (PRS)

Efter ett par knackningar kom frun i huset och öppnade dörren. Kvinnan var storvuxen och såg ut som en typisk matmor i blårutig klänning som skyddades av ett vitt förkläd.
Hon såg något förskräckt på mannen som stod framför henne. Hon förväntade sig ingen hit, det var olikt att någon ens kom hit. Först kvinnan och nu denna något skrämmande, något vildvuxna man.
"Ja, kan jag hjälpa er?" frågar hon slutligen vänligt och ler. Ett trevligt sätt brukade hjälpa mycket.
Hon avbröts dock av en hög skräll och hon såg ut bakom mannen. Tasha stod där, hon bar på mjölken som kom från korna hon nyss mjölkat. Eller ja mjölken låg utspridd över gruset på gården. Hon såg förskräckt, nästan rädd på honom. Men hon stod ändå kvar. Vad ville han ens? Varför var han här?
I den stora tröjan, byxorna och kängorna såg hon mer ut som en pojke än något annat. En mager och blek pojke som var som fastfrusen på marken.

Zachary tog ett steg bakåt när kvinnan öppnade dörren med ett skeptiskt samt lätt förskräckt ansiktsuttryck som prydde hennes vänliga ansikte. Det var inte speciellt konstigt att hon trodde han var en yxmördare eller något liknande, han hade inte gjort några försök till att se efter sig själv under den gångna veckan. Till en början hade Sally försökt, men när han ilsket slagit bort hennes små händer hade hon återvänt in till skuggorna hon brukade leva i innan de funnat huset.
"Jag..." började han tvekande, skrovligt, men hann inte avsluta meningen.
Någonting föll i den frusna marken bakom honom och han spann runt på stället. Hon såg nästan ut att vara ännu magrare än sist han såg henne. För över en vecka sedan, med andra ord.
Han stirrade på henne med uppspärrade ögon under en lång stund. Vågade inte röra sig då han var rädd att skrämma bort henne. Sedan började tårarna strömma ner för hans frostbitna kinder och han sjönk ihop på trappavsatsen med ansiktet begravt i händerna. Han hade trott att hon var död, att hon svultit ihjäl eller dött av kölden. Att se henne levande fick känslorna att svämma över.

Kvinnan utbytte en frågande blick med Tasha osäker på vad hon borde göra. Hon var säker på att detta var orsaken till kvinnans uppdykande och tystnad. Hon visste inte om hon borde lämna dem, men samtidigt ville hon ha koll så inget hände dem.
"Jag går in och värmer på lite kaffe åt oss, ni ser så frysen ut." sa hon vänligt och stängde dörren. Men hon pekade på köksfönstret och visade Tasha att hon stod där och höll koll på dem om det skulle ske något.
Tasha stod kvar på samma ställe förundrad över hans gråt, men fortfarande rädd.
"Vad gör du här?" frågade hon slutligen då hon kände att det var plats för att säga något. Rösten hennes var lika raspig som hans lät, den hade inte blivit använd på länge. Hon var på sin vakt mot honom och hade inte rört sig. Nu önskade hon att hon hade sin stav, men den låg någonstans ute på åkern.

"Vad tror du..."
Zachary tystnade, svalde i ett försök att samla sig själv. Aldrig hade han faktiskt väntat sig att finna henne på ett ställe som detta, och han hade inte heller tänkt ut vad han skulle säga till henne.
"...att jag gör här?" Avslutade han skakigt och torkade bort tårarna, som inte ville sluta falla, med baksidan av sin ena hand. "Snälla, jag menade aldrig...Jag är ett svin, okej? Nej rättare sagt så är jag en varulv, det är en ännu värre förolämpning", sade han tyst och tittade på henne med vädjande ögon.
"Jag skulle aldrig göra dig illa, hur misstänksamt det där än såg ut så hade jag kunnat stoppa mig själv, men du...Du bara luktade så gott och jag började tvivla på mig själv och sedan när du började bete dig som om ditt liv inte betydde något..."
Han kastade ur orden, snubblade över sin egen tunga. Under hela sitt liv hade han nog aldrig varit så rädd som han var just då. Rädd att hon skulle vända honom ryggen. Det skulle vara vettigt av henne att göra det, men han var självisk.

Tasha rörde sig inte ur fläcken utan bara stirrade på honom. En sida av henne ville sparka, slå och skrika åt honom hur mycket han gjort henne illa och hon hatade honom. En annan del av henne ville bara förlåta honom, krama honom och göra allt bra. Men det påminde om hennes far, de gångerna han ångrade sig och gjorde samma sak igen. Men detta? Var det verklig ånger? Hon ville tro på det han sade. Så istället för att komma fram till honom eller gå sin väg så gjorde hon det i mitten och stannade kvar.
"Varför gjorde du så? Du visste att jag var rädd, men du fortsatte. Vet du hur mycket du sårade mig? Jag som litade på dig. Hur ska jag ens veta att det inte sker igen? Hur ska jag veta att du inte bara vill göra mig illa igen?" hon såg på honom med tvekan i blicken, ville tro på honom, ville att allt skulle bli bra igen. Han verkade ångerfull. Men hon hade blivit sviken så många gånger att hon inte visste om hon klarade mer.

Zachary tittade på henne, ville helst av allt övergå till att blänga men tvingade sig själv att se oskyldig ut. Ännu en gång torkade han sina våta kinder och suckade. Hon skulle inte förstå. Faktumet var att ingen förstod. Kanske han var ett missfoster dygnet runt ändå, någon som inte kunde hålla uppe en barriär i huvudet mellan rätt och fel så fort någonting utlöste ilska.
"Jag vet inte", sade han slutligen, nästan ohörbart.
"Det började med att att du sade någonting om att...Att det inte skulle göra någonting om du dog. Det kanske var på skoj men jag blir helt vansinnig när du säger sådana saker."
Han klämde fram ett litet leende och drog en hand genom det smutsiga håret, rätade lite på ryggen.
"Du kanske inte vet det men jag tror att jag bryr mig väldigt mycket om dig."
I och med att vinden började avta singlade små, små vita flingor ner från himlen. Snö, och det verkade bli mycket av det också.
"Hur som helst", fortsatte han och vände upp blicken mot den bleka himlen. "Så ville jag skrämma dig, men sedan gick det lite överstyr antar jag. Det kommer alltid finnas en sida av mig som har god lust att äta dig till middag, vare sig jag vill eller inte. Barriären i mitt huvud mellan mig och mig är ganska tunn...Det är lite som när en kvast får spinn...Är man en skicklig spelare som du är, kan man lätt återfå kontrollen över kvasten i de flesta fall. Men är man som jag, ganska urusel på att hantera en kvast, är det nästan omöjligt att ta sig ur den situationen."

Tasha nickade långsamt, hon förstod, eller trodde att hon gjorde det.
"Du måste förstå." började hon tvekande.
"Att jag menade det jag sa, det skulle inte göra något om jag dog. Jag är en trasig människa utav många själ och jag håller knappt ihop längre. Det är heller inte någon som skulle sakna mig." sa hon och log sedan snett mot honom.
"Eller jo, kanske nu." sa hon långsamt och tog ett steg mot honom. Hon kom fram till hans sida och räcker honom handen för att dra honom upp. Kylan var än mer påtaglig, hon frös i den stora stickade tröjan. Huvudet som inte hade mycket hår längre, där vissa delar var kala. Snön började falla om dem och hon såg på honom, granskade honom. Han såg hemsk ut, han behövde ett bad och ja omhändetagan.
"Jag förstår, eller förstår kanske lite. Jag uppskattar det dock inte alls. Men jag längtar tillbaka till dig, till vårt hem." sa hon långsamt, fundersamt och nickade mot dörren.
"Frun bjuder på kaffe, jag måste tacka dem innan vi går. Sedan vill jag leta reda på min stav, den är på åkern någonstans tror jag." hon log svagt mot honom. Visste inte om hon gjorde rätt, men hon ville ge honom en chans till. Kanske han bättrade sig? Om inte? Tvivlade hon på att hon skulle orka tillbaka.

"Och det är just det som gör mig så förargad", sade Zachary och tog hennes hand. "Du värderar inte det liv du borde uppskatta."
Väl uppe på fötter lade han märke till hur illa däran hon verkligen var. Det värsta var att det var hans fel. Om människorna som ägde gården inte funnit henne hade hon troligen dött. Han undrade om hon kanske redan nu var döende. Håret var glest, huden blek och hon var så otroligt, äckligt smal.
"När du var borta tog jag mig tiden att städa upp det första rummet, utifall att du skulle komma tillbaka", sade han och tog en tes av hennes hår i sin hand. "Jag hade kunnat missta dig för en klen pojke, du måste äta mer..."
Han lät handen falla till sidan och tittade ner på sina skobeklädda fötter, visste att han inte var värd att bli förlåten. Helst av allt, för hennes egen skull, hade han nästan önskat att hon skulle gå därifrån och lämna honom i sitt förflutna. Men han uppskattade även hennes val. Även om de inte känt varandra riktigt en speciellt lång period gillade han henne och hade funnit att när hon försvann blev han vresigare och mer lättretlig än en kobra.
"Kaffe låter som en bra idé", sade han och nickade instämmande.
Tystnaden föll mellan dem och han kunde inte undgå att undra om hon skulle smacka till honom i ansiktet om han kramade henne. Det gjorde egentligen detsamma, tänkte han slutligen och drog henne till sig med ena armen.
"Du kan vara helt lugn, jag har faktiskt inga planer på att sätta tänderna idag", mumlade han och väntade på att hon skulle börja göra motstånd.
Men han visste bättre, de båda behövde känna mänskligt närhet. Rättare sagt så behövde snarare han själv göra det.

"Gör du det själv då? Uppskattar du ditt liv? Finns det inte tillfällen då du bara vill ge upp?" hon mötte inte hans blick, men hon var allvarlig i rösten. Inte försen han sa om städningen.
"Gjorde du? Tack så hemskt mycket." hon log stort och mötte hans blick. Hon såg tacksamt på honom, att han gjort det för hennes skull? Hon hade faktiskt inte trott det om honom.
Hon öppnade dörren och skrattade till.
"De misstog mig faktiskt för en pojke, mest för byxornas och hårets skull." flinade hon till men hennes leende stelnade något då han drog henne intill sig. Efter ett tag slappnade hon av och la försiktigt armarna om honom i en kram.
"Fan, vad jag saknat dig." får hon fram, svär som hon alltid gjorde vid större känslor. Hon håller tillbaka tårarna för att inte göra honom obekväm som han var förr då hon gråtit.
"Vi borde gå in." mumlar hon tillslut, släpper honom och drar med honom in i värmen.

"Jag uppskattar mitt liv tillräckligt för att inte vilja dö", sade Zachary och såg gravallvarlig ut. "Och dett borde du också göra, gällande ditt eget liv alltså", fortsatte han med samma stela ansiktsuttryck. "Annars har jag ju städat rummet alldeles i onödan, och vem ska då gå runt och oroa sig för mig alldeles i onödan för den delen?"
Han log mot henne med munnen såväl som ögonen. Hade han verkligen blivit så fäst vid henne redan? Tydligen. Visserligen hade han inte känt likadant för någon annan som han kände för henne i nuläget, och kanske aldrig skulle känna. Det var därför han varit så rädd att hon skulle välja att inte ha honom i sitt liv.
"Vad tror du jag har gjort?", frågade han och höjde på ett ögonbryn. "Var det inte därför som jag just satt och grät som en liten bebis på trappavsatsen? Nej förresten, låt oss glömma allt det där."
Han släppte henne och lär sig ledas in i den lilla hallen. Den var trång, liknande ingenting han någonsin sett innan. Det var egentligen ingenting negativt. Små hus verkade ha en tendens att vara mysigare och mer hemtrevliga. Väggarna var till exempel fulla med ytterkläder och skor. Han kunde ana doften av kaffe från köket som till största sannolikhet låg precis intill. Sedan var det även varmt och behagligt inne i den lilla stugan. Dock kanske det bara var en illusion då han själv var genomfrusen.