[PRS] boknörd_ & WeasleyHufflepuff

"Kan vi inte stanna då?" frågade jag och paniken i min röst gjorde den gäll, typ som ett småbarns.
Wait.
Jag var forfarande ett barn och ganska liten.
...well.
*Host*
"Nema!" skrek jag. Min rödhåriga kompis verkade inte ha hört mig. Henoms ögonbryn var ihopdragna i koncentration och knogarna vitnade när hen höll så hårt i ratten.
"Kan vi inte stanna!? Eller backa!?" vrålade jag och nu verkade hen ha hört mig.
Frenetiskt försökte Nema på något sätt att få båten att backa.
"Bort Haz!" skrek hen. "Stick!"
Jag skakade ilsket på huvudet.
"Dör vi nu dör vi iallafall tillsammans!" svarade jag.

Båten skulle tippa bakåt i mitt försök, det var liksom en del av planen. Men med paniken visste jag inte om jag skulle klara av att göra en tillräckligt kraftig våg för att väna om.
''Dör Vi...Vi iallafall....Tillsammans'' Hazels ord var till en början oklara, men sedan urskilde jag dem. Och hjärtat hoppade upp i halsgropen. Eller, jo inte direkt, men svängen och orden bildade en knäpp kombination.
Jag slängde en sekunds chockad blick på henne. Hon tittade tillbaks.
Sen for båten upp i en vid halvcirkel, för att sedan vändas bort från klipporna.
Jag hade fullkomligt glömt bort vågen den där sekunden. Men ändå hade planen fungerat. En tidvattenvåg hade fått båten att vända, eftersom att båten själv inte hade krafter till en plötslig vändning.
Men nu styrde båten åt motsatta hållet, mot en annan sidan av horisonten.
Jag förmådde mig själv att sakta ned, och till min irritation stannade den. Nu, really.
Jag vände mig mot min vän och orden dök upp i huvudet igen. Hon rodnade inte. Det var snarare en klar glans i hennes ögon.

Jag orkade bara inte gå in på att målande beskriva mina känslor.
Hjärtat i bröstkorgen som försökte lugna sig från chocken; vi hade nästan krockat i en klippa.
Och nu hade båten stannat.
Det kanske inte var därför mitt hjärta slog så hårt i bröstkorgen.
Okej, nu kom vi in på beskrivande känslor igen.
But who cares?
Och jag tänkte inte erkänna för någon, om ens mig själv, att jag började få känslor för Nema.
Suckande vände jag mig mot Nema.
"Tror du den klarar sig?" frågade jag henom och syftade på båten.

''Visst'' snäste jag, varför blev jag arg? för att jag för en sekund trott att hon skulle sagt något? Erkänt något? Varför var jag såhär, när jag inte ens själv fattade. Att jag var skitfäst vid min bäste vän. Varför inte ta den där kampen själv? För att jag var feg som attan att erkänna för mig själv.
''Hon har väl någon spricka någonstans. Vi stannar ett tag.''
Hazel nickade inte. Gav inte ifrån sig et enda ljud. Och satte sig på kanten.
Jag gick runt i båten. Kolade om det var någon spricka någonstans. Egentligen så tog jag tiden till att studera henne. Men knappt en sekund senare vände jag blicken mot en skreva. Saltvatten läckte in och jag tittade surt på det. Försökte i tankekraft få vattnet att stanna upp. Och det gjorde det. Som när man bränner igen ett sår.
Ändå ville jag att båten inte skulle sjunka, liksom om jag tappar fattningen av solen och släpper taget om kraften. Så jag rev av en remsa från T-shirten och klämde in den i skrevan. Till en början blev den mörkare, sådär kläder blir när dem blir blöta, men inget annat hände.

Nemas lilla utbrott hade gjort mig osäker.
Jag hade inte haft en enda aning om varifrån det kom, men ändå..
jag hade en liten aning ändå.
Nema tog en bit av sin t-shirt och satte den i sprickan, vilket fick mig att sucka.
"Seriöst?" frågade jag. "Håller det verkligen?"
En fnysning hördes från min kompis.
"Vad tror du om mig Hazz? Klart det är vattentätt", ett sarkastiskt skratt hördes.
"Men ärligt, jag vill inte riktigt bråka mer idag. Så håll tyst, okej?" snäste hen.
Jag stängde munnen för att inte säga något onödigt, Nema hade ändå rätt.

Hazel höll tyst.
Jag var spydig. Men vad ska jag säga? eh du, Hazz. Jag typ gillar dig. tror jag....eller jag vet inte...
Knappast.
Jag orkade inte fixa till båten mer. Jag hade hitat flera sprickor men misshandlade inte T-shirten mer med att dra av resor, utan använde tankekraften.
Sen så lutade jag mig mot hytten, som hade blivit värmd av solen, och sjönk ned på rumpa.
En stund satt jag bara där. Med slutna ögon och halvöppen mun. Tog in all värme och andades ljudlöst.
Tänkte på naturkrafterna. För en gångskull att gudarna inte fanns. Bara det ovetande.

Trots att vi nyss snäst åt varandra kunde jag inte låta bli att betrakta Nema i ögonvrån, när hen satt ner där på golvet.
Hens ögon var slutna och jag saknade de havsgröna, intensiva irisarna...
Okej, glöm det.
Jag är ju för awkward.
Jag harklade mig och damp ned brevid Nema, som inte orkade kolla upp. Henoms ansiktsdrag var mer avslappnade och fridfulla än jag sett Nema på länge.
Eller evigheter.
Nemas halvöppna mun drar sig uppåt i ett smått leende och jag tror inte hen är medveten om at jag är där.
"Vad tänker du på?" undrade jag tyst och slet blicken från min kompis.

Borde jag bli förvånad? Arg över att hon störde min stund? För jag var rent ut sagt glad att hon pratade med mig. Weird.
''Havet. Luft eld och jord. Elementen. Frid...'' Svarade jag tyst men förmådde mig inte att öppna ögonen, slitas bort från ljuset som fick mig glad. Lycklig.
Men jag öppnade ögonen. Hazel satt bredvid mig och vände bort huvudet. Det blonda håret syntes knappt under allt smuts och blod. Lockarna var inte lockar längre, snarare vågor. Jag greps av en lust att flina, men det lät jag också bli.
"'Om vi dör dör vi iallafall tillsammans'" imiterade jag och hon tittade in i mina ögon.
''Det gjorde vi inte.'' mumlar hon och spelar oberörd.
''Vad?'' Undrar jag.
''Vi dog inte, eller hur? Vi är vänner.''
Jag ställde mig generat upp, och hon tittar frågande på mig.
''Kommer snart'' muttrade jag, och dök i det kalla vattnet. Jupp, trotts sommaren var vattnet inte varmare än i kanotsjön.
Men jag var inte arg. Inte sur eller något av dem där Nema-sakerna. En hård knut satt fast i halsgropen. Jag tillät vattnet att blöta ned mig. Men jag andades fortfarande. Tittade upp mot båten.

Jag hade hört talas om friendzoneing förut -
att vara kär i någon som bara ser en som kompis. Eller i detta fall; bästa kompis / syskon.
Jag visste inte om jag var kär, men sakta de senaste minuterna, hade jag börjat inse att jag crushade på Nema.
Som nyss hoppat ner i vattnet.
Hade jag gjort det hade jag väl mer eller mindre varit självmordsbenägen - men jag var ju inte Poseidons dotter.
Inte för att jag inte kunde simma, men jag skulle väl ha fått panik över att jag inte kunde nå bottnen och typ börjat vifta så mycket med armarna att jag fått fem miljarder kallsupar och fyllt lungorna med vatten.
"Nema?" ropade jag när jag inte hade sett till min rödhåriga bästis på ett tag.

Allt var knäpptyst. Inte rymden-tyst utan det här var en behaglig tystnad. Och jag gillade den.
Inga fiskar. Ingenting.
Men det fick mig också orolig. Inte för att det var vanligt, utan för att det blev så jäkligt tomt.
Ett rop förvred tystnaden, och jag såg hur Hazz lutade sig över kanten för att titta ned i vattnet. Hon tittade med rynkad panna runt båten, skannade området. Så stannade ögonen på mig och rynkorna försvann.
Jag tittade upp, sparkade med benen och kämpade mig upp-vilket jag inte behövde kämpa för med tanke på att jag i stort sett inte behövde göra något alls.