~Bayrios~ [Fantasy Roll]
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > ~Bayrios~ [Fantasy Roll]
| Användare | Inlägg |
|---|---|
|
Nordanhym
Elev 
|
Då de anlände till slagfältet var det som att bli kastad in i den mörka visionen han upplevt i sin medvetslöshet. Vart han än såg fanns där död. Död. Och än mer död. Mongraler bredvid Letoyaner, Letoyaner bredvid Garudier. Det var en enda blodig röra av lemlästade, blodiga, nerhuggna kroppar blandat med blod från varandra och den leriga jorden under kropparna. Det fanns en sorg i Eriks hjärta so inte kunde uttalas. En smärta som bara fortsatte i takt med att hans ögon följde slagfältet. Kriget flyttade sig, man motade Mongralerna bortåt och det mörka bara spred sig. Förgiftade. Lämnade död och hemskhet bakom sig. Från det västra hörnet till det östra av slagfältet. Från alla kanter. Det var en fruktansvärd syn.
"Kom igen!" sade Freja då hon hade stigit av sin hatari i skogskanten. Erik vände Frigga och skrittade bort till henne, han satt av och fötterna landade med ett slafsande ljud från den bloddränkta marken. Mina vänner... Min familj... Lands vänner, vänner av Bayrios... Jag önskar jag kunde svara på varför ni dött, men, det finns inget svar på denna ondska... Erik kände en tyngd lägga sig över sitt bröst. Han hade alltid varit för bra på att känna empati, medlidande, även med de som inte förtjänade det. "Freja..." Erik stod stilla vid kanten till slagfältet. Hans blick sökte efter något i fjärran men hans röst var så dyster och betungad. "Erik?" Han greppade hennes hand då hon kom upp bredvid honom. "Var försiktig. Jag vill inte förlora dig." Freja nickade som Erik kunde se i ögonvrån. Då släppte han hennes hand och drog yxan från hölstret på hans rygg. "Vi går..." sade han och tillsammans tog de sig över kroppar, lemmar och blodig jord för att komma bort till området där slaget utspelade sig. "Jag kan inte hålla din rygg, jag måste hitta Arya. Se att hon är oskadd." Freja nickade men det syntes i hennes ögon att något förändrades. De sprang tillsammans med långa kliv och höga krigsrop in i samlingen av krigande människor och monster. Erik sökte och sökte, högg ner Mongral efter Mongral. Hjälpte Letoyaner och Garudier som befann sig i kniviga situationer. Han undvek skickligt alla vapen och slag från sina motståndare då han klöv ner dem i sin tunga sprint genom slagfältet. Han sökte överallt, fram och tillbaka, norr söder, öster väster. Ja överallt. Men ingenstans kunde han finna vad han sökte. Ilska och rädsla bubblade inom honom då han såg en kroppsform som var bekant. Han kunde bara se dansande rörelser. Arya! Erik ökade tempot och med rovlystna rörelser av vildsint omfång tog han sig fram. Men bara två meter från Garudiskan stannade han upp. Det var inte Arya. Någon som var lik henne bakifrån men det var definitivt inte hon. "Vart är du..?" Erik kunde känna den där klumpen i magen. Han hade sökt hela fältet. Varje hörn, kant, vrå och meter. "Vart är du?" Erik stannade aldrig upp, han var under konstant attack från Mongraler och trots att hans styrka sviktade hade han inget val än att slå sig fri hela vägen ut från fältet. Han hade irrat runt i två timmar och sökt efter henne. Men ingenstans fann han henne. "Gläntan?" Erik fann ny glöd då han besteg Frigga som stod där han hade lämnat henne och satte av i full galopp mot gläntan. Piskad i ansiktet av grenar, konstant vaksam mot förföljelse eller andra möjliga hot tog han sig fram. Långsamt dog ljuden ut och tystnad omslöt honom. Det var uppfriskande och lugnande. Att han hade saknat tystnaden så, det hade han tidigare varit omedveten om. Men just i den stunden fann han inte chansen att stanna upp och lyssna. Han ville hitta Arya och det fort. Han dundrade in i gläntan och stannade upp Frigga med ett mjukt gnäggande. Där låg hon, raklång i gräset med ett stillsamt uttryck i ansiktet. Erik fann att han dröjde med blicken några extra sekunder bara för att, ja, varför? Lika bra att erkänna. Hon är vacker, vackrare än någon annan jag sett... Tänkte han för sig själv men försökte tysta ner tankarna. Det var en omöjlighet. Men trots vetskapen om detta brann något inom honom. Han ville väcka henne, ruska om henne, se hennes vackra ögon, se att hon var okej. Så det var vad han gjorde. Efter att ha suttit av Frigga och gått fram till Arya knäböjde han och greppade tag om hennes axlar. Försiktigt ruskade han om henne, "Arya, Arya vakna." sade han försiktigt. Han ville inte skrämma henne med tanke på omständigheterna de befann sig i med kriget och Mongralerna som irrade omkring. För att inte nämna att deras familjer fortfarande låg i krig med varandra. Freden var endast temporär. "Arya?" sade han en sista gång.  
26 jan, 2017 20:08 |
|
Kallamina
Elev 
|
"Arya?" Erik log sitt varma leende mot henne, "Arya, kom"
Hon tog ett steg fram men tvekade. Tänk om han förhäxade henne? Tänk om det var en fälla? "Vad är det?" frågade han med de vackra ögonen fästa på hennes. Hon skakade på huvudet. "Det är en fälla" sade hon, "Jag borde inte känna såhär, du har förtrollat mig" Eriks leende försvann. "Varför skulle jag förhäxa dig Arya?" frågade han. Hon svarade inte. "Kom" sade han igen men hon tog ett steg bakåt och skakade återigen på huvudet. "Nej" Erik tog ett steg mot henne och sade hennes namn. Hon bakade ett steg till. "Arya" Erik tog flera steg mot henne och det varma leendet var borta, "Arya" Hon fortsatte att backa men Erik kom närmare och närmare. För varje steg han tog förvreds någon av hans kroppsdelar och efter ett tag stod där inte längre Erik utan en Mongral och sträckte ut sin förvridna han mot henne samtidigt som den väste; "Arya..." "Arya, Arya vakna" Arya stönade. "Arya?" "Inte nu Parvati, jag..." Men när hon slog upp ögonen var det inte Parvati som ruskade om hennes axlar. Ägaren till de vackra ögonen hon sett i drömmen satt böjd över henne och ropade hennes namn. Arya tjöt och hoppade nästan än meter bakåt för att sedan kravla sig flera steg bakåt. Hon andades häftigt och stirrade på Erik med stora ögon. Men efter ett litet tag lugnade hon sig och sluta stirra. "Du skrämde mig!" sade hon irriterat, "Vad gör du här? Det är lång tid kvar till-" Arya avbröt sig själv när hon mindes sjukdommen hon helat prinsen ifrån och glädjen över att se honom återstäld sköljde över henne. "Hur mår du?" frågade hon mjukare. 
26 jan, 2017 20:53 |
|
Nordanhym
Elev
|
Vad i hela- Erik förvånades, nästan chockades av Aryas beteende. Hon hade praktiskt tagit flugit bort från honom för att sedan kräla än längre bort. Sedan började hon tala osammanhängande och gick från förbannad till nästan glad på en sekund. Men att hon frågade hur han mådde gjorde det hela bättre. Han gav henne ett mjukt leende och svarade på frågan.
"Jag mår bättre. Nu." sade han och reste sig upp från sin knäböjda ställning. Det gjorde lite ont i revbenen från rörelsen men det höll han dolt från Arya. Han tog några steg mot henne för att inte vara flera meter från henne.
26 jan, 2017 20:58 |
|
Kallamina
Elev
|
Arya synade Erik. Han verka må bra men efter vad hon sett i tältet innan hon helat honom vågade hon inte tro att all skada var helt borta.
"Är du säker?" frågade hon, "Inget spår av sjukdommen kvar eller så?" Arya tänkte inte på att hon egentligen inte borde veta om att Erik varit sjuk. Om Freja godtagit Aryas önskemål om att hålla det hemligt för Erik vem hans helare var trodde han också antagligen att Arya stannat kvar på slagfältet, omedveten om smittan som drabbat prinsen. Spoiler: Tryck här för att visa!
26 jan, 2017 22:28 |
|
Nordanhym
Elev
|
Erik skulle precis svara då han hejdade sig, hur visste hon att han hade varit sjuk? Det hela tedde sig mycket märkligt för Erik då han antagit att Arya stannat på krigsfältet. Hans träckte på sig och lade huvudet något på sned medan hans panna fick ett veck från tanken, mitt emellan hans breda ögonbryn av blonda strån.
"Hur fick du veta att jag hade en sjukdom?" frågade han rakt ut för att ge henne en chans att svara ärligt på frågan innan han spekulerade i några funderingar kring det hela. Erik hade alltid ansett att det var bättre att bara fråga rakt ut och vara ärlig med människor, det levde han efter. Oftast. Spoiler: Tryck här för att visa!
27 jan, 2017 17:49 |
|
Kallamina
Elev
|
Arya rätade på ryggen vid Eriks fråga. Hon hade utan att själv märka det försagt sig nästan det första hon gjort efter att ha undan hållit Erik något.
"Ahöm..." kraxade Arya hest men kom inte på något bra att säga, så hon stängde munnen och förblev tyst.
27 jan, 2017 17:55 |
|
Nordanhym
Elev
|
Erik såg frågande, men tålmodigt, på Arya. Hon hade öppnat munnen och kraxat något mumlande men sedan stängt den och övergått till att vara tyst. Vilket hon förblev. Erik kunde inte riktigt förstå varför hon inte kunde svara på hans fråga,
"Jag avskyr lögner." sade han och rätade på sig. "Avskyr dem." fortsatte han och hans ton var något mörkare, brummade mer på något sett. "Så, berätta, hur visste du att jag var sjuk?" Han stod raklång, hans axlar raka och ryggens tel. Han ville ah ett ärligt svar av Arya, han kände henne inte tillräckligt för att kunna lita på henne utan att hon behövde förklara saker eller berätta saker. Som med Freja till exempel, hon kunde välja att inte berätta något för Freja hade Eriks tillit. Men Arya hade inte den ännu.
27 jan, 2017 18:07 |
|
Kallamina
Elev
|
Arya kände sig plötsligt ovanligt liten där hon satt på marken framför Erik. Visst hade hon alltid känt sig liten jämfört med vem som helst men nu var hon plötsligt ännu mindre på något sätt. Hon ställde sig upp men det gjorde ingen större skillnad då det fortfarande var en bra bit kvar till Erik.
Arya sträckte på sig och tittade intensivt upp i Eriks ögon. Hon funderade en kort sekund på om hon skulle ljuga, men allt inom henne skrek att det vore extremt korkat för tillfället. Hon suckade och såg bort från Erik. Efter en liten stund sade hon; "För att det var jag som helade dig"
27 jan, 2017 18:49 |
|
Nordanhym
Elev
|
Erik stirrade på henne, han rörde inte en min först. Han ville se om kvinnan han trodde sig känna någorlunda försökte dölja något för honom. Men hennes röst var ärlig och så var hennes ögon. Så Erik slappnade av och hans hållning blev med ens lösare och han log mot Arya.
"Tack Arya, för att du räddade mig från det..." Sade han, han var tacksam att hon räddat hans liv men än mer tacksam för att hon drog honom ur de mentala plågorna han hade tvingats uppleva. "Men, hur?" frågade han sedan och frågor började bubbla upp i hans huvud, vad det var för sjukdom, hur Arya hade vetat, hur hon hade blivit bemött i lägret, allt bubblade upp i hans huvud man han bestämde sig för att hålla sig till en fråga i taget.
27 jan, 2017 23:28 |
|
Kallamina
Elev
|
Arya visste fortfarande inte riktigt om hon skulle berätta allt förr Erik. Hon hade egentligen velat hålla det första som en hemlighet men tack vare hennes egen slarvighet var det försent nu. Hon rykte på axlarna.
"Jag stannade först kvar på slagfältet när Fray-" Arya avbröt sig själv. Nej, inte ett till namn jag inte kan uttala! tänkte hon irriterat. "...När du fördes bort" fortsatte hon, "Men sedan kom min väninna Parvati och varnade mig om sjukdomen och jag förstod att det var det du drabbats av" Arya såg inte på Erik när hon talade utan tittade på sin och Eriks riddjur som båda fridfullt betade en bit bort i gläntan. "Så, jag red till erat läger, hittade tältet du befann dig i, använde min Gröna Magi till att hela dig med och red ut igen" Hon tittade upp på Erik igen för att se hans reaktion.
28 jan, 2017 10:59 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen