Prs Wolf och Dragon Fantasy

Sidara nickade och tog hans hand.
"Jo, jag vet. Det är inte farligt eller högt, det bara känns så." sa hon och handen menande mot hjärtat och pekade sedan på hjärnan. Hon visste inte om han skulle förstå, men att han försökte lugna henne talade gott. Sakta kom hon på fötter med hjälp av honom och de började gå mot lådorna. Sidara försökte lugna sig själv, men paniken var nära och hon började andas snabbt och panikartat då hon såg ner mot lådorna.

Claurus förstod inte vad Sidara försökte säga med sina gester, men han hoppades att det inte var något oförskämt.
Han följde med henne till andra sidan taket och betraktade henne när hon såg på lådorna. Han hoppade ner till den första och höll upp armarna mot Sidara. Det kändes pinsamt, men han ville bara komma ned så snart som möjligt och fortsätta.
"Jag tar emot dig", sade han lågt och vinkade med fingrarna åt henne.
I framtiden var det nog bäst om han höll henne borta från höjder och mörker. I framtiden... Hade hon ens en? Och om hon hade det, skulle han verkligen vara en del av den?

Sidara ser ner på honom, egentligen var det inte särskilt högt det förstod hon. Men känslan var ändå hisnande då hon såg ner. Men hon visste att hon måste ner och ju snabbare hon fick det överstökat var ju det bra. Hon satte sig ner på takkanten och sträckte ut armarna innan hon hoppade. Hon visste att han skulle fånga henne och då han gjorde det kunde hon inte annat än kramla sig fast vid honom ett tag innan hon darrande släppte honom. Det värsta var över nu, nu var det bara att klättra ner för lådorna.

Claurus tog emot Sidara och förvånades över hur lätt hon var. Han hade inte tänkt på det förut, men hon vägde nästan mindre än hälften av vad han gjorde. Han satte ner henne på lådorna och hoppade smidigt ned. De befann sig i en smal gränd mellan husen och på marken blåste gamla tidningar och plastpåsar omkring.
"Vi glömde bränna din leksak. Nåja, du får fler chanser", sade han plötsligt och ryckte på axlarna. Sanningen var att han inte hade glömt det. Han hade struntat i det för av någon anledning ville han inte att Sidara skulle få förståelse för svartkonsten. Han visste inte om det var för att han ville vara ensam om det eller om det var för att han ville skydda henne och det gjorde honom galen. Han ville inte bli för fäst till henne, men han kunde inte hjälpa det, han kände sig ansvarig för henne.

(Vildvittra?)

(Sorry att jag inte svarat på aslänge )

Sidara nickade, hon var för tillfället bara glad att komma ner på fast mark. Svartkonsten var inte så nödvändig egentligen, bara en intressant sak att prova på innan hon dog. Hon hostade till och hoppade sedan ner på marken.
"Mat och kläder är viktigare." log hon svagt, just nu hade hon inte mer än en stor T-shirt på sig som förvisso gick ner till knäna men inte mer än så. Hon ville ha nya praktiska och bekväma kläder att ha på resten av deras resa.
Hur långt hon nu skulle orka? Hon hade känt att krafterna tog på henne mer och mer. Hon blev lätt trött och yr även om hon inte erkände det för honom och knappt för sig själv heller.

(Ingen fara, jag gör likadant ibland)

Claurus nickade lätt. Om han mindes rätt fanns det en marknad på stadens torg under den pågående årstiden där de lätt skulle kunna smälta in och stjäla obemärkt.
"Följ efter mig", sade han och slank ut ur gränden. Även om han inte mindes den exakta vägen till torget kunde man lätt hitta dit genom att följa strömmen av människor på väg för att utföra morgonens handel.
Claurus började sakta att gå och såg sig ofta om för att försäkra sig om att han inte tappade bort Sidara igen.

(Det blev kort, är väldigt trött)