[PRS]Like Love

Hon gick ut ur rummet. Jag satte mig upp med benen längs magen och huvudet i knäna. Och jag grät.
Jag skulle alltså inte har något minne alls under en sån lång tid? Det var ju helt sjukt!

"Det löser sig", Mumlade jag.

"Hur kan du vara så säker på det?" snyftade jag.

"För att jag vet det", svarade jag.

"Kan... Kan du hjälpa mig?" frågade jag försiktigt.

"VISST!" sa jag. Jag skulle kunna göra vad som helst till henne.

"Tack." sa jag lättat, men jag slutade inte gråta.

Jag flyttade mig till hennes säng så jag såg henne bättre.

"Du inser att du inte behöver hjälpa mig, va?" frågade jag tyst.

"Jag vill ändå sitta här", mumlade jag.