Privat mellan Ripadal och HermioneHäst

Snape gick och satte sig i en trappa och försökte hålla tillbaka tårarna.
Men det var omöjigt.

Kajsa och Elva följde efter Snape. Han satte sig ner. Och började gråta?! Flickorna tittade på varandra. Kunde Snape ens gråta?
-Hur mår Professorn? Frågade Elva

Snape ryckte till och såg upp och såg direkt ner och sa lågt.
- Vem skulle må direkt bra....efter ha tvingats dödat den enda vän man haft på de senaste åren?
Och nästan dött själv.....för att fortsätta kämpa för att inte låta allt vara förgäves?

Elva tittade på Snape.
-Var inte ledsen professorn. Vi finns här. Hon tittade upp mot Kajsa som nickade. Hon lade en hand på hans rygg. "Vi finns här" Viskade hon.

Snape tittade på dem, varför försökte de trösta honom egentligen?
Han hade aldrig behandlat de särskilt väl, så varför tröstade de honom?

-Professorn, vi har lektioner nu så vi måste gå, Kajsa tar tag i hans huvud med båda händerna och stirrar in i hans ögon. "Hejdå" säger hon pch vänder sig om. Elva skyndar leende efter.
-Hejdå, professorn, säger hon och ler.

Snape såg efter dem, vad tog det åt dem?
Försökte trösta honom?
Och varför godkände han det?
Han brukade inte god ta va som helst.
Han kände en värme i sig som han inte känt på många år..

Flickorna var glada. De hade hjälpt en trollkarl, även om han var en lärare.

Snape gick till sitt klassrum och klottrade ner något på sitt papper och suckade och kollade ner på det.

**Jag vet att det är så fel, men jag tror verkligen att jag blivit förälskad.....i helt fel person....eller i fel ålder***

Dagen gick fort och blev till kväll. Middagen gick fort och kvällsduschen också. När Elva äntligen låg i sängen tänkte hon. Hon tänkte på Snape och på Kajsa och på vad som hänt förra året.