Prs med Wolf

Anaid satte sig ner i gräset och tog sina vänners händer. Det var nog bäst att ta det lite lugnt med tanke på allt som hade hänt. Astrid andades häftigare efter att Rascal pratat med henne, hon svarade inte utan tittade bara stressat på Anaid.
"Det är ingen fara, ingen kommer att göra dig illa Astrid" hon vände sig om lite grann och såg på Rascal och Sham, "De är mina vänner, ingen kommer att äta upp dig"
Hon log lite snett mot Sham och Rascal och såg sedan tillbaka på Astrid och Minosa.
"Jag vet att ni behöver vila och att ni varit med om mycket, men tror ni i alla fall att ni kan försöka berätta vad som hände efter att vi sågs senast?"
Astrid såg lite lungnare ut med släppte inte Sham och Rascal med blicken. Minosa tog ett djupt andetag och började berätta.
"När ni lämnade slottet blev allt total kaos, det gick inte att vara där, alla verkade attackera alla, hundkräken...jag menar vargarna hoppade på både sina egna och människorna, soldater sköt pilar åt alla håll och kanter och brydde sig inte om vem som blev träffad det var ett under att vi klarade oss undan ut i skogen" Minosa gjorde en paous, "Sedan dess har vi sprungit runt i skogen och letat efter dig men vi är inga vargar, vi kan inte spåra. Till slut orkade vi inte mer och lade oss rakt på marken jag gissar att vi somnade"
När Minosa pratat klart var hon väldigt utmattad Anaid lät henne och Astrid vila en bit bort från Sham och Rascal.
Anaid kom fram till vargarna.
"De kommer nog ta ett tag för dem att återhämta sig och framför allt Astrid är livrädd för hamnskiftare så vi får ta det lite lugnt i början"



(Oj vad långt det blev. Jätteledsen för inaktivitet, har varit på Gotland samtidigt som du var i Scottland, men stannade där lite längre. När jag kom hem har jag varit sjuk ((migrän)) och knappt sett min egen hand om detta inlägg är lite konstigt kan det bero på att jag fortfarande inte mår helt ok... )

(Usch då, hoppas du blir bättre snart c

Rascal och Sham satt tysta medan väninnorna talades vid. Sham rynkade lätt på näsan när Minosa kallade hamnskiftarna hundkräk och Rascal sträckte diskret ut en arm för att lugna honom och hålla tillbaka honom om det krävdes. Lyckligtvis lyckades han lägga band på sig själv och lutade sig tillbaka med ett lite bistrare ansiktsuttryck. Rascal hade dock inte tagit åt sig av vad hon sagt, han hade koncentrerat sig på det hon sagt efteråt. Vargarna hoppade på både sina egna och människorna. Trots sin förvisning kunde han inte låta bli att oroa sig. Hamnskiftare med varghamnar var kända för att vara lojala. Vad kunde möjligen ha fått dem att anfalla varandra? Och hur var det med hans far? Och resten av flocken? Hur många hade stupat? När Anaid nämnde Astrids rädsla för dem nickade han avlägset.
"Det blir nog bäst", svarade han och kastade en menande blick på Sham som rullade med ögonen, men förblev tyst. I samma ögonblick klampade Aimil in i lägret med händerna fulla med växter och en bekymrad min.

"Vi ska nog ta de Minosa sa med en nypa sallt, allt som hänt kan bli lite för mycket för henne" Anaid flätade tre grästrån medan hon pratade, "Hela grejen med att vara vän med hamnskiftare är också väldigt svårt för henne hennes..."
Men så hejdade hon sig. Hon kanske inte borde berätta om Minosas bror och branden för Rascal och Sham.
Ett prassel i buskarna bakom dem avbröt hennes tankar.
Anaid vände sig mot Aimil och log men leendet slocknade snabbt när hon såg det bekymrade ansiktsuttryket.
"Vad är det Aimil?" frågade hon, "Har nånting hänt?"

Aimil satte sig ned bredvid Astrid och utan att bry sig om att be om tillåtelse lade hon en bit blött tyg på hennes panna och lade växterna i hennes knä.
"Tugga på de här", sade hon uppfordrande innan hon vände sig till Anaid.
"Jag fick upp ett spår när jag var borta. Vi har gått längre än vad vi trodde, vi är inne i lodjurens revir. Av alla hamnskiftare är de dem värsta..." Sham nickade instämmande. "Kommer du ihåg vad jag sade Anaid? De är specialister med eld och orsakade den stora branden förra året. Vi lånade ut våra krigare och bågar för att hjälpa deras anfall och de brydde sig inte ens om att hindra elden från att sprida sig till skogen!" sade han ilsket och fnös.
"Du kommer säkert ihåg det hela Anaid, branden startade där du bodde", sade Rascal och sneglade på henne. Han hoppades att hon inte skulle bli arg över vargarnas inblandning.

Astrid såg förskräckt ut över Aimils beröring och order, men hon gjorde som hon blev tillsagd.
Anaid bara gapade. Hon visste inte vad hon skulle säga efter att Rascal pratat. Hon tvingade sig själv att bita ihop andas lugnt och svälja sin ilska och sorg. Branden hade kostat henne både hennes mor och syster. Det var svårt att svälja.
Precis när Anaid återfått kontrollen över sitt humör ljöd en gäl och klen röst bakom henne.
"De...dem...branden var..." Anaid vände sig om för att se Minosa hyperväntilera och sakta resa sig upp från gräset platsen hon satt på, "Ni...ni...andetag...andetag...andetag...de..."
Utan förvaning kastade sig Minosa skrikande mot Aimil som satt närmast. Hon slog, klöste och sparkade åt alla håll. Anaid flög upp från gräset och slet bort Minosa från Aimil. Minosa kämpade emot, men hon var svag och det gick snabbt att få bort henne.
"MINOSA!" Anaid tryckte upp sin vän mot närmsta träd stirrade in i hennes ögon, "LUGNA DIG!! DET HÄR HJLÄPER INTE!! MARCUS KOMMER INTE VAKNA FRÅN DET DÖDA FÖR ATT DU ATTACKERAR ALLA HAMNSKIFTARE DU SER!!!"

Kaoset tycktes utbryta på en sekund och samtidigt kunde Rascal se händelserna i slow-motion. Han kunde se hur Minosa anföll Aimil som höll upp händerna i försvar och tog emot hennes slag utan att slå tillbaka. Han såg hur en spark träffade hennes näsa och orsakade näsblod. Han såg hur Sham kastade sig till sin systers försvar ögonblicket efter att Anaid slitit Minosa från Aimil och tryckt upp sin bästa vän mot ett träd. Han kunde inte göra något för att hjälpa till. Han kunde bara stirra på Anaid när hon skrek åt Minosa. Marcus? Efter Minosas utbrott var det säkert att anta att den här Marcus stått henne nära och att han dött i attacken på slottet. Inte konstigt att hon blev så arg. Hans folk hade hjälpt till att mörda någon hon älskade.
"Minosa." Han förvånades av sin egen lugna röst.
"Det var inte vi som dödade Marcus. Men det var inte heller vi som hindrade det. De här två kan inte hållas ansvariga för det som hänt, men om du vill; kan du placera all din vrede på mig." Sham stirrade på Rascal med halvöppen mun. "Rascal! Det är inte ditt ansvar heller!" skrek han. Aimil tryckte sin hand mot sin näsa för att stoppa blodflödet och reste sig upp.
"Han har rätt Rascal, det var inte ditt fel." Rascal ignorerade dem.
"Du kan hata mig om du vill och utkräva din hämnd. Men inte nu. Nu behöver du, och Astrid all hjälp ni kan få och för tillfället är vi er bästa chans."

Anaid vände på huvudet och såg på Rascal. Hon visste inte om hon skulle se arg ut eller inte. Minosa kämpade för att komma loss ur Anaids grepp. Vanligtvis hade hon lätt kunnat ta sig loss men nu var hon svag och kraftlös och orkade inte hålla stånd mot Anaid.
Anaid såg sin vän i ögonen.
"Minosa..." Minosa försökte slå henne i ansiktet men missade, "LUGNA DIG!"
Efter en lång tid slutade Minosa att slåss och slappnade av mot trädets stam.
Anaid försäkrade sig om att hon inte skulle försöka attackera någon igen.
"Minosa, jag vet att du är arg, men det hjälper inte att slåss. Marcus kommer inte tillbaka och du gör bara massa onödiga dumma saker"
Minosa sjönk ner i gräset och stirrade på Anaid. En tår föll från hennes kind.
"Du själv då häxa? Du känner såklart ingenting! Du bara ignorerar det faktum att de där odjuren var med på att bränna Jessa och Deborah, din mor och syster till döds!"
Anaid öppnade munnen för att säga något men fick inte fram ett ljud. Hon visste inte vad hon skulle säga. Minosas ord gick rakt in i hjärat på henne.
"Precis, du säger inget häxa"
En tår trillade ner från Anaids kind. Minosas ord gjorde så ont, men Anaid kunde inte svara. Hon vände sig mot Aimil i stället.
"Är du okej?"
Anaid log men tårarna rann längs hennes kinder.

Rascal sänkte huvudet i tyst skam och vände sig sedan om. Utan ett ord gick han iväg och lämnade lägret i gläntan. Sham såg efter honom, men gjorde ingen ansats att stoppa honom. Han hade inte gjort något för att hjälpa Anaid med Minosa, men efter att hon skällt ut Anaid och förolämpat, inte bara honom och hans folk utan också hennes vän som uppenbarligen brydde sig mycket om henne steg morrningen i halsen på honom.
"Hur kan du säga så!? Visst, förakta oss så mycket du vill, men ge dig inte på den enda här som faktiskt älskar dig! Vet du vad vi kallar såna personer? Cara dearmads - vänglömmare. Du kan inte-" Aimil stoppade sin bror med en handrörelse. "Sluta Ailean. Det räcker." Sham tystnade och tittade ilsket bort medan Aimil torkade bort resten av blodet och bytte Astrids tyg.

Anaid torkade torarna och skulle just svara Sham när Minosas röst ljöd ännu en gång.
Först kom ett litet strävt hostande skratt och sedan pratade hon.
"Jag föraktar er inte jag hatar er" Anaid bara gapade, hon kunde inte tro sina öron, "Vet du vad vi människor kallar såna som ni? Colléctions - Skamlingar, onda, vanhelgade monster som inte borde finnas i denna värld"
Nu räckte det, Anaid knäppte med fingrarna och Minosas huvud sjönk ner mot bröstet.
"Hon sover bara" viskade Anaid, "Hon har ett häftigt humör..., bry er inte om vad hon säger, hon menar det inte..."
Orden lät ynkliga och inte så trovärdiga efter vad Minosa sagt.
"Astrid, stannar du hos Minosa och ser till att ingen rör henne...jag menar inget illa...och Astrid, hjälp Aimil med hennes näsa du brukar vara bra på sånt"
Utan att vänta på något svar vände Anaid sig om och gick ut i skogen efter Rascal.
När hon kunde se hans rygg stannade hon upp. Skulle hon ropa?
"Rascal?"

Sham stod bortvänd med slutna ögon. Inte förrän Minosa sov vände han sig om och svarade Anaid.
"Åh, jag tror nog att hon menade varje ord. Hon är allt våra äldre sade om människor. Otacksamma, vårdslösa och olojala. Tro inte att jag kommer hjälpa henne efter det", morrade han och satte sig ned med ryggen mot Minosa. Aimil suckade mjukt och lade en hand på Anaids axel.
"Bry dig inte om honom." Hon log vänligt åt Astrid och lät henne hjälpa henne.

Rascal hade inte hunnit långt. En nackdel med att ha bra hörsel är att man hör även det man inte vill höra. Han hade hört alla ord som kastats som granater i lägret och allt hade bara gjort honom mer och mer missmodig. Hur kunde han ha varit så dum? Rädda inte bara en, utan tre människor? Och vad hade det gett honom? Förvisning, smärta och hat. Han skakade på huvudet. Nej, det var inte allt. Han hade också fått vänskap, det mest värdefulla i världen. När Anaid hittade honom satt han på en stor sten med benen uppdragna under hakan. Han vände sig inte om när hon sade hans namn.
"Hatar du oss också?" viskade han. "Är vi... Är vi sådana monster som hon säger att vi är?"