Gryffindor Keeper

NEJ. Sallad, visst, men jag är ju regnguden! INGEN är bättre än mig! x)

Jag är Omnes-guden! (Hint=Latin!)

Ha. Ha.

hur många tillber dig då? Just det, INGEN. Jag däremot är älskad av småfolket. XD

Ehh.. Jag är guden över Alltet! Jag behöver inte dyrkas av någon! Jag är GUDEN ÖVER ALLTET! ALLTET DYRKAR MIG!
Vem dyrkar dig dåh?

UNIVERSUM VILL BLI IAKTTAGET! ALLTET ÄR TRÖTT PÅ ATT BARA IAKTTA!
(ping: tfios)

En massa människor. Never heard about regndans?

Tack igen för era fina kommentarer! De betyder ALLT!♥

Det här kapitlet är lite kortare än de typ tre senaste, men jag hoppas att ni gillar det ändå!!


Kapitel femton (Sophie's perspektiv)

Jag vaknade och gäspade sömnigt, jag hade drömt en så konstig dröm, jag hade haft en bror, han hette Lourens, sedan hade han försvunnit och jag hade försökt att dränka mig, det sista var jag arg på mig själv för. Men det var ju bara en dröm, jag skulle aldrig göra så i verkligheten… Plötsligt var mina ögon vilt uppspärrade och alla mina sinnen på spänn. Jag låg i en vit säng i ett vitt rum. Runt omkring mig fanns flera likadana sängar och i några låg det människor. Jag försökte sätta mig upp men något höll tillbaka mig mot sängen. En dörr öppnades och en kvinna klädd i vitt kom in i rummet. Hon log mot mig och gick fram mot min säng.


“Hej” sade hon vänligt “Vad skönt att du äntligen har vaknat, vi var väldigt oroliga ett tag där”
“Förlåt” började jag “Men vart är jag och varför var ni oroliga”
Kvinnan tog fram sin trollstav och riktade den mot mig, jag kände hur det som höll mig tillbaka lossade och jag satte mig uppoch tittade undrande på kvinnan, hon satte sig ner bredvid mig.
“Det är för att du inte ska ramla ur sängen” sade hon och lade huvudet på sned.
“Du är på Sankt Mungos Sjukhus, du har varit medvetslös i flera dagar.”
Jag stirrade skräckslaget på henne.
“Varför?” frågade jag.
“Vi har inte fått alla detaljer men det var något om att du hade ramlat i vattnet och din vän hade räddat dig, och det var väll tur för annars hade du varit död nu”
Hon log igen och visade två rader med kritvita tänder.
“Vi vill att du stannar här i natt, men du får åka tillbaka till Hogwarts imorgon.”
Jag nickade och lade mig ner i sängen igen, jag gäspade stort och den sista tanken jag hann tänka innan jag somnade var att när jag vaknade, ville jag ha mat.

Jag öppnade sakta ögonen och gäspade stort, vart var jag någonstans? hann jag tänka innan jag mindes det kvinnan med de vita tänderna hade sagt. Jag satte mig upp i sängen, slängde benen över kanten och började att gå mot rummets enda dörr. Den var låst. Jag suckade uppgivet, jag kunde alltså inte komma ut och äta någon mat om ingen kom och hämtade mig. Min mage kurrade högljutt när jag satte mig ner på sängen. Jag tänkte på den utsökta maten på Hogwarts när ett högt “poff” fick mig att hoppa till. Det hade plötsligt dykt upp en stol och ett litet bord fullt med mat mitt i rummet. Jag sprang snabbt fram och satte mig ner, jag glufsade hungrigt i mig maten och sedan gick jag mätt och belåten tillbaka och lade mig i sängen. Efter några minuter blev jag uttråkad, jag önskade att jag hade haft en bok. Ett nytt “poff” hördes och bredvid mig på sängen låg en stor blå bok, jag tog upp den och började läsa. En timme senare hördes ett klick från dörren och in kom en man klädd i vit läkarrock med en liten lerkruka fylld med grönt pulver i handen. Han hälsade och bad mig följa med honom in till rummet bredvid. Där fanns tio stora spisar, han ledde mig fram till en av dem och sade,
“Ta lite flampulver, ställ dig i spisen och säg sedan med tydligt röst ‘Hogwarts’”
Jag nickade, självklart hade jag ju rest med flammpulver förut, men det behövde jag inte berätta för honom. Jag ställde mig i spisen och sade,
“HOGWARTS”

Det var ett virrvarr av gröna eldsflammor och jag kunde skymta stora vardagsrum och mysiga källare när jag susade förbi. Jag började må lite illa när jag tillslut skymtade professor Dumbledore’s kontor, jag ramlade vimmelkantig ut på det kalla golvet och såg mig trött omkring, jag hade ont i huvudet och jag ställde mig upp med stöd av väggen. Jag hatade flammpulver.
“Goddag miss Hyde” sade en vänlig röst från andra sidan rummet.
Jag hoppade till och vände mig om,
“Åh, professor Dumbledore, är det bara du” sade jag lättat “du skrämde mig”
Professor Dumbledore log väligt och hälsade mig välkommen tillbaka och sade att jag kunde bege mig till uppehållsrumet i stället för att skynda iväg till dagens sista lektion. Jag nickade och skyndade därifrån.
Jag gick glatt genom korridoren påväg mot Ravenclawtornet när jag plötsligt såg en välbekant gestalt,
“Janice!” ropade jag glatt och började springa.

SÅÅÅ BRAAAAAAAAAAA
BANAAAAAAANGIRAAAAAFGURKBRAAAA♥

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:
BÄSTA FF:N NÅGONSIN!!!
Hur kan du skriva så bra???????
IT'S NOT POSSIBLE!♥

EST PRODIGIOSUS! ♥

Är så spänd på att få veta sanningen! Underbart skrivet! ♥

JÄTTEBRAA!!!!!!!!!!!!

Hittade ett stavfel bara:
Sista gången det stod Dumbledore, stod det i stället Duumbledore