Spring innan de tar dig (Öppet)

Emorys hand var fortfarande stadig även om axeln värkte. Det spelade ingen roll nu. Adrenalinet pumpade genom hans ådror och han svor högt då även Mina utsatte sig för fara från de andra. Den andra. Vart hade gått fel med dem? Hade de varit de senaste åren? Bara för att de var genmanipulerade betydde de inte säkerhet.
Han började röra sig framåt. Fortfarande med vapnet i hand. Ingen rädsla för den främmande mannen som de kallade Daniel även om vaksamheten var där. Han visste att de inte var ofarliga utan vapen.
”Gå ifrån dem”, sade han med en stadig röst till mannen. Det fanns endast en anledning till att han inte dödat dem andra ännu. Han ville locka fram de andra. Honom, Aravis, kvinnan och mannen han ännu inte visste namnet på. Enda anledningen till att han inte dödade honom på en gång var Celaenas tydliga igenkännande och något som liknande godkännande. Men Emory kände igen kvinnan som han dödat. Han visste inte vem Daniel var men han visste vem kvinnan var.
”Backa undan ifrån dem NU”, röt Emory till emot Daniel. Hatet i hans blick var tydligt och det fick Emorys mungipor att röra sig något uppåt trots att mannen stod kvar. Emory stannade upp meter ifrån dem. ”Du borde backa ifrån dem ifall du inte vill sluta som din vän här.”
Ett litet steg bakåt och Emory andades ut. Han hade inte ens märkt att han hållit andan.
”Rapportera tillbaka och säg att vi inte längre var kvar”, fortsatte han med ett dödligt lugn. Det slog honom att en hans vänner var döda och att de skulle ifråga sätta det. Det bästa var att döda honom och den skadade. Att inte lämna något bakom sig. Inga bevis. Inga kroppar. Han borde döda dem. Vad var det för fel på honom? Han borde döda dem.

Enligt Gwens beräkningar borde skytten befinna sig ungefär där hon var nu, hon hade nästan fri sikt mot gruppen i skogen en bit bort. Men det var tomt. Dock fanns det tydliga spår av att någon hade stått där, och när hon såg bort mot gruppen igen såg hon hur någon rörde sig mot dem. Denna någon var uppenbarligen van att röra sig i terräng. Trots att hon bara såg honom bakifrån var det ingen tvekan om att det var Emory. Så det var alltså han som skjutit. Intressant. Hon undrade vad han hade för motiv. Hon ogillade att hon inte kunde föreställa sig vad det kunde vara, hon brukade inte ha problem med det. Det hade hjälpt om hon fått se hans ansikte.
Utan att lägga undan pistolen smög Gwen sig närmare gruppen. Hon såg nog till att inte bli upptäckt, för trots att gruppen verkade vara fullt upptagna med sitt, så var de genmanipulerade och betydligt mer uppmärksamma än vanliga människor. Hon stannade en bit bort, bakom ryggen på Emory, och sjönk ner på huk bakom en buske som skulle dölja henne.
Emorys order förvånade henne. Det hade varit enklare att bara döda dem. Gruppen var redan stor nog som den var. Gwen förvånade sig själv när hon benämnde dem som en grupp. Ville hon verkligen det? Var det verkligen klokt? Det spelade mindre roll nu. Nu var det först tvungna att lösa situationen här. Och det såg inte ut att bli lätt. Både nykomlingen som fortfarande stod upp och Celaena hade hat i sina blickar när de såg på Emory. Kanske skulle de inte vara en grupp så mycket länge till. Gwen beslöt sig för att avvakta ett tag till innan hon la sig i. Hon ville inte riskera att bli skjuten.

Mina såg från Emory,Celaena,Daniel och den Emory igen.
Hon visste inte riktigt vad hon skulle gå med på.
Visserligen hade Daniel försökt döda henne,men Celaena gillade honom. Och om hon gillade honom, skulle han vara så farlig ändå? Tillslut bestämde hon sig för att hålla med Celaena och hennes mordiska blick.
Emory hade inte behövt döda kvinnan. Hon hade inte gjort något.

Daniel svalde inte ens innan han svarade. "Jag har ingen att rapportera till. Vi såg några av regeringens bilar fly från den här riktningen, så vi gick hit. Tänkte att det var säkrare att gå i skogen än på vägen. Och att det enda som kunde skrämma regeringen på det viset vad genmanipulerade så vi tänkte att vi kanske var bland vänner. Dumt som fan visar det sig nu, men vi gjorde inget", fräste han till svar och skulle precis slå till Emory om inte Celaena hade hade trängt sig emellan dem och knuffat till Emory hårt i bröstet. Hon hoppades att hon hade överraskningen på sin sida.
"Vad fan är ditt problem? Varför dödade du henne? Ett barn! Hon var inte ens tjugo år ännu!" Hon stod så nära som möjligt och tittade rakt upp mot honom. "Varför dödade du henne? Hon visste för fan inte ens att du var här! Jag hade allt under kontroll! Tror du att de kunde se dig därifrån?" Hon började gråta av ilska igen. Hon hatade att gråta av ilska. Det brukade betyda att förlora kontrollen.
Hon stirrade på mannen framför sig och kände hur hon rynkade på näsan och grimaserade. Hon förstod sig inte på honom. Han äcklade henne. Han... herregud, han var ett monster.
"Emory..." började hon lågt medan hon tittade ner i marken. Hon svor till innan hon tittade upp igen. "Tror du inte att de skulle ha dödat mig ifall de ville någon av oss illa?" Nu visste hon inte varför hon grät längre. Hon visste bara att hon hade ont i bröstet. Hennes hjärta slog förtvivlat och hon kände sin grimas ändras till något helt annat.
Hon kände händer på sina axlar som drog henne bakåt och hon såg upp mot Daniels ansikte. "Celaena. Släpp hans arm", sade han. Hon bleknade när hon insåg att hon utan att vara medveten om det hade hårt gripit tag i hans arm.
"Förlåt", viskade hon förtvivlat och lät Daniel dra henne två steg bakåt. Trots det förväntade hon sig fortfarande att få ett svar från Emory.
För på något vis måste han ju bry sig. Annars skulle han inte ha skrikit så där. Han skulle ha kunnat stanna i skuggan och inte visa sig förrän... när det än passade egentligen. Han riskerade många ilskna blickar nu. Han... hon stannade upp i tankarna. Hade han något slags hjältekomplex? Kanske paranoia samtidigt? De två tillsammans skulle med enkelhet kunna få fram någon som ser faror överallt och försöker försvara andra hela tiden. Celaena visste såklart inte om han försökte försvara dem men... hon insåg att det kunde vara en möjlighet.
Flera vanliga soldater, och genmanipulerade, brukade få något slags hjältekomplex för att inte uppslukas av sitt samvete när de dödade. Ifall det var så det var nu så förstod hon åtminstone varför han reagerade som han gjorde. Men, fan visste vad som egentligen pågick i hans hjärna.
Celaena kände sig helt tom inuti. De hade ju till och med Dakota med sig. Det fanns andra vis att se efter ifall man var säker än att skjuta folk. Hur hade allt gått så fel?

Emory tog några steg bakåt vid inpakten ifrån Celaena. Han vände inte sin blick ifrån Daniel trots att hon ställde sig mellan dem. Hur dum trodde han att han var? Utan att lägga någon vikt vid Celaenas ord som bara bevisade hur naiv hon var tog han ett steg åt sidan så att hon inte skulle vara i siktet.
”Visst. För det är vad man gör. Vi vet allihopa att de inte bara kommer springa iväg med svansen mellan benen. De skickar in förstärkning.” Det hade aldrig varit en av Emorys uppdrag men han kände till det. Han var inte den enda som stannat på regeringens sida. Och kvinnan hade han sett förut. Han glömde aldrig ett ansikte.
Han märkte inte ens att hon grabbat tag i honom förrän mannen lade sina händer på henne. Vid det blottade Emory sina tänder i en hotfull grimas. Det var varken rätt tid eller plats för det här. Och han borde döda mannen men istället sänkte han sitt vapen till höften. Inte för att han gav upp eller avfärdat mannen som ett hot men det var tydligt att Celaena inte tänkte. Och ifall hon var villig att offra allt. Sin frihet för att hon litade på Daniel som varit med kvinnan, vem var han att stoppa henne? Trots att han avskydde det. Trots att hela hans väsen skrek efter mannens liv och inte bara för hotet han utgjorde.
”Visst”, fnös han till. ”Jag är inte beredd på att låta dem ta mig tillbaka, inte så enkelt, för jag vet vad som väntar där men var min gäst.”
Leendet som Daniel gav honom fick hans blod att koka men han hade lärt sig att kontrollera det. Någon som han hade lärt sig kontrollera sina känslor eller det var vad han försökte intala sig. Trots sina ord stod han kvar som en patetisk bortsprungen valp. Han ville slå någonting. Han behövde slå någonting men istället stod han endast där med lätt darrande händer som han ömsom knöt och öppnade. Och om inte det behövde han något att dricka. Om inte båda.

Dakota ville inte, han ville verkligen inte gå fram i gläntan igen. Han ville inte... men han gör det i alla fall. Det måste vara något helt snett med hans hjärna och kommunikationen med hans kropp. Fast han går in i gläntan, som den idiot han är, för Dakota kan erkänna att han är det. Samtidigt så erkänner Dakota att han föredrar styrka i siffror för tillfället. Det finns ingenting som säger att Daniel inte kommer rusa rakt in där Dakota sitter och gömmer sig. Han föredrar att möjligen klara sig när det ändå är ett par fler i gläntan som antingen kan lugna Daniel eller... skjuta honom.

Daniel kanske inte ens minns Dakota! Oh! Det var en välkommen tanke. I vilket fall så har Dakota glidit in i gläntan för att kunna reagera om det behövdes.

(Jag och AuroraAlexius kommer vara borta på Firebolt fram till söndagen. Vi kommer ha få möjligheter till att svara då Men Aravis kan ni dra med lite hur ni vill, hon kan vara avsvimmad eller halvt vid medvetande xD)

Aravis hörde dem i gläntan, vem kunde undvika de ljuden? Trots att hon var en bit in i skogen dold från dem hördes de med all klarhet. Hon hoppades verkligen inte att de drog till sig några soldater med det oväsen de förde.
Hon hade gärna velat komma dit, hjälpa dem och framförallt se hur Daniel var nuförtiden. Men hon orkade inte, orkade inte röra sig ur fläcken mer.
Hon satt dold för var blick bakom ett par buskar, hade både huva och solglasögon på sig för att dölja det avslöjande håret och ögonen. Pistolen hade hon i handen, men mycket mer än så orkade hon inte. Sakta kände hon hur hon flöt bort, hur allt svartnade för hennes blick. Benet dunkade och det hade blött igenom, men hon kände det inte mer, hon försvann i en värld som endast var svart och utan smärta.

Celaena betraktade vaksamt Daniel och såg hur hans ögon flackade till och han bet ihop käkarna. Hårt.
Hon såg upp mot honom och log sockersött. "Jag har ingen information som är värd något, men, ifall du gör något fel så vet du att vi kommer få tag i all information du har."
Han såg först på henne och sedan på Emory innan han vände tillbaka blicken till henne. "Varför väljer du hans sida?"
"Jag väljer inte någon sida alls, din idiot. Om jag väljer din kommer han få en kula i huvudet, om jag väljer hans så kommer du få den kulan. Jag säger bara vad det är som gäller för ifall det visar sig att han har rätt så är det jag som kommer vara den som avfyrar pistolen."
"Du umgås med fel personer", sade han bara till svar. Celaena ryckte på axlarna samtidigt som hon märkte Aravis som svimmade.
"Fan också. Ifall någon mer blir skadad så kommer jag fan inte orka mer", sade hon snabbt till Daniel och Emory innan hon rusade tillbaka till lägret, hämtade sina medicinska saker och kom sedan tillbaka. Hon gav några saker till Daniel med orden "Ta ut kniven efteråt" innan hon rusade fram till Aravis.
Celaena muttrade fram svordom efter svordom medan hon stoppade blödningen igen och bytte bandage.
Daniel dök upp bakom henne och hon såg upp mot honom.
"Har du druckit inom 48 timmar?"
"Uhm. Nej", svarade han aningen förvirrat.
"Har du några könssjukdomar?"
Daniel blinkade chockat. "Nej på det också. Försöker du tala dig fram till att ha sex med mig?"
Hon skakade på huvudet. "Nej. Sätt dig ner. Jag behöver ditt blod."
"Varför mitt?" blinkade han chockat men gjorde som hon sade.
"För att de flesta genmanipulerade är anpassade så att man kan donera blod till vilken skadad soldat som helst. Du är det. Jag är det också, men jag har fler personer att ta hand om och behöver inte bli vimmelkantig." Med de orden satte hon även en nål i hans arm och snart så började Aravis få det blodet hon behövde.
Sedan gick hon bort till Mina igen och lät vem som än ville terrorisera Daniel igen låta den personen göra det. Hon anade i alla fall att fler skulle vara misstänksamma och försöka förhöra honom.
Vid Mina så började hon snabbt arbeta utan att slösa mer tid medan hon kostade blickar mot Emory, osäker på vad hon kände inför honom. Hennes ilska var som borta nu och hennes rationella sida sade henne att hämnd var ganska värdelös just nu.

Mina suckade.
Hon visste att så länge Daniel stannade skulle det bli ganska spänd spänning mellan allihopa.
Eller iallafall mellan Emory och han.

Och denna seriösa dumma skottskada!
Man kunde ju inte ens ta ner ett tält! Och hon behövde ett!
Hon fick väll vänta tills imorgon.
Innan alla hade vaknat.. Iallafall inte Celaena.
För Mina antog att hon skulle bli rasande om hon såg att hon gick omkring igen.
Hon kände sig ynklig. Med hennes ben kunde hon sakta ner henne ordentligt!
Ja..Mina kände sig som ett BARN!
Hon som aldrig hade varit ett barn på riktigt.
Bara tränat på att döda och gymnastik!
Det hade hennes 16 åriga liv bestått av.

Kommer vara på Samos från och med imorgon och har kanske inte har nån möjlighet att skriva! Men ska försöka så ofta jag kan!

Gwen tyckte situationen utvecklade sig åt ett väldigt intressant håll. Hon släppte inte blicken från den argumenterande trion, men när Celaena stormade iväg för att ta hand om vad Gwen gissade på var Aravis, så reste hon sig upp från sitt gömställe. Hon gick varsamt bort mot stället där Emory stod kvar. Hon noterade hans darrande händer som han ömsom knöt och öppnade, och insåg att hans nerver var på helspänn.
"Genman, här", sa hon kort och högt. Det var det kommando genmanipulerade använde ute till fällt för att ge sig själva till känna, så man inte blev attackerad av mimisstag.
Hon stannade bredvid honom och kastade en blick upp på hans bistra ansikte. Sedan låste hon fast blicken vid Daniel, som hjälpte Celaena.
"Intressant kväll det här", konstaterade hon till Emory. Hon hade aldrig direkt småpratat med någon förut, men visste att det tydligen var något man borde göra.
"Det ska bli väldigt intressant att få höra din teori kring dessa nykomlimgar", sa hon sedan. Hon slet blicken från Daniel bara för en sekund och såg på Dakota.
"Kom hit", befallde hon och vinkade honom till sig.
"Dakota är en enorm fördel som vi bör använda. Han kan få ut information ur vemsom helst, utan att vi behöver skita ner våra händer", sa hon förtroligt till Emory. Enbart för att hon visste att hon inte skulle klara sig särskilt långt utan hjälp, så "vänner" var det nog nödvändigt att hitta.