Medeltida hemligheter (prs)

(Yay! )

Maximillian stirrade på lappen aningen för länge medan han kände hur en tår hann leta sig nerför hans kind.
"Vad är det?" undrade Alicia oroligt.
"Jag... Jag tror det är Rose." Han räckte henne lappen och betraktade henne medan han försökte komma över den tomma känslan i kroppen.
Alicia rynkade ihop ögonbrynen och gav tillbaka lappen. "Självklart är det Rose, din idiot."
"Det finns definitivt en stor möjlighet till att det kan vara Rose, ja", medgav han.
"Men...?"
"Men, jag har aldrig sett hennes handstil förut så det skulle lika gärna kunna vara någon annan."
Alicia tystnade. "Åh."
"Ja", nickade Maximillian så gott han kunde.
"Det..."
"... är minst sagt sorgligt", avslutade han åt henne.
"Ja", andades hon och tittade bort. Hon bet sig själv i läppen och skakade sedan på huvudet. "Jag måste tala med Hector", sade hon innan hon reste på sig och lämnade Maximillian ensam med sina förvirrade känslor.

(Vi kan väl hoppa en månad fram i tiden eller liknande? Så att Max mår bra? Och vad borde ske? XD Ska de försöka hitta Rose eller inte? Jag menar, Max kan ju följa med som en vän även om han kanske blir kär i Alicia??
Och, jag minns inte, men har Rose fortfarande Maximillians ring han gav henne? O.o)

(Jo, det blir roligare om Max är bättre Själv tycker jag att det skulle vara kul om de försökte hitta Rose, men det är upp till dig Oj jag hade helt glömt ringen xD Det var såpass längesedan jag rollade, men ja, hon har ringen isåfall )

En månad hade gått och Rose hade vant sig vid livet i gläntan. Varje morgon fick hon följa med Björn och jaga. Det var rätt ödsligt mitt ute i ingenstans men Rose klarade sig med hjälp av några böcker. Hon hade också lovat att skicka hem Glimmer till byn, så en dag fullföljde hon sitt löfte och gick ner till det lilla stallet där hon befann sig. Rose lade försiktigt händerna om Glimmers lena mule.
"Tack för allt, Glimmer. Jag vet att du kan vägen hem. Tack", viskade hon och öppnade dörren till hagen. Glimmer stod oförstående kvar.
"Ge dig av", viskade Rose. Glimmer tittade på henne med sorgsna ögon. Hon verkade ha förstått vad som skulle ske härnäst, så Glimmer travade iväg. Rose stängde grinden till hagen och följde Glimmer med blicken tills hon red in i skogen och var utom synhåll. Nu var det om möjligt ännu ödsligare på den lilla gården. Rose gick upp på sitt rum för att hämta en bok ur hennes väska när hon kände något hårt och runt i botten av väskan. Hon tog upp föremålet och granskade det. Ringen som Max hade gett henne. Rose undrade om Max ville ha tillbaka ringen men hon bestämde sig för att inte skicka den. Det var hennes ring nu.

(Tja... Kanske inte blir som tänkt, men men x3)

Hector blinkade klentroget. "Vänta, har jag förstått det helt rätt?"
"Högst troligt", sade Alicia och nickade. Maximillian vred lite obekvämt på sig.
"Ni vill hjälpa till med att hitta Rose på grund av en ring?"
"Det är en familjering", sade Maximillian och rodnade aningen. Alicia höll huvudet högt och nickade bara åter igen. Hector och hon hade grälat flera gånger sedan Rose gett sig av och Maximillian blev säkrare för var dag att de fortfarande hade känslor för varandra. Han visste att de hade känslor för varandra.
Hector suckade, masserade näsroten och skakade sedan på huvudet. "Nej. Hon är efterlyst. Ni kan inte börja försöka hitta henne på grund av en ring."
"Du får för all del gärna träffa våra föräldrar och förklara det", erbjöd Maximillian. Alicia började le. Han kunde se att hon fann tanken på Hector med deras föräldrar roande.
Hectors blick smalnade aningen. "Jag tror inte jag vill det."
De hann inte tala mer förrän Tobias mer eller mindre sparkade upp dörren. "Max! Glimmer är tillbaka!"
Och sedan startade det riktiga kaoset.

(det blir som det blir )

"Rose, vi ska rida in till byn idag och.. Och undrar om du vill följa med?", frågade Björn vid frukostbordet. Rose rynkade ögonbrynen.
"Är inte det för riskabelt?"
Men hon ville. Hon ville träffa Max och ge honom ringen.
"Om du bär den här dräkten kommer folk tro att du är en broder i Nattens Väktare. Se till så att luvan täcker ditt ansikte bara", sade Emily och höll upp en svart dräkt. Rose funderade. Om något gick snett skulle det kanske kosta henne livet. Men det var det värt.
"Jag följer med", svarade hon tyst. Emily och Björn sadlade tre hästar samtidigt som Rose klädde på sig dräkten. Den täckte henne förvånansvärt bra och dolde hennes kvinnliga former.

Ridturen gick fort i Roses ögon och det pirrade till i henne av spänning och skräck. Hon hade ringen runt fingret och om hon hittade Max skulle hon fråga om hon skulle behålla den eller om han ville ha den. Rose visste inte vilket svar hon ville ha.

(hade ingen aning om vad som skulle hända, hoppas detta är ok. )

(Jodå ^^ Ifall vi höll oss inom rimliga gränser så skulle båda vara döda vid det här laget)

Maximillian satt på en höbal tillsammans med Alicia, hennes hand i sin. Han förde deras händer mot sina läppar och kysste Alicias.
Hans blick letade sig upp mot hennes och när han såg in i de bruna ögonen visste han att hon älskade honom. Och han älskade henne. Men, Maximillian var fortfarande säker på att han inte var den enda hon älskade.
De satt och åt lunch tillsammans, vilket var enda anledningen till att han slappnade av inne i det nya stallet tillsammans med sin fästmö. "Alicia..."
"Åh, gud, här kommer det", sade hon och skrattade till. "Jag vet att något bekymrar dig", log hon mjukt och kramade hans hand.
Maximillian fick plötsligt en liten vision in i framtiden. En liten dagdröm. Han kunde se framför sig hur de satt i en liknande position, med barn runt omkring sig och hur hennes armar kramade om honom efter en lång dag, hur hon yttrade samma ord...
"Älskar du Hector mer än mig?" Hans ord var ynkliga, precis som hans röst. Han kunde knappt möta hennes blick.
Alicia tog inte illa upp. De var tvungna att gifta sig med varandra, vare sig de ville eller inte.
"Älskar du Rose mer än mig?"
De såg på varandra en sekund, suckade samtidigt och sade i synk "jag vet inte".
"Jag älskar dina kyssar dock", viskade Maximillian.
"Åh, alla älskar kyssar, Max. Spelar ingen roll vem det kommer ifrån. Här, ät din macka nu", sade hon och stoppade in mackan i fråga in i hans mun.
När han nästan kvävdes började hon skratta så mycket att hon var tvungen att vika sig dubbel. Maximillian började skratta åt henne, fortfarande med hennes ena hand i sin, och kvävdes därför ännu mer på mackan som var instoppad i hans mun.

Byn var full av liv vid den här tidpunkten men ingen tycktes märka besökarna.
"Vi rider in i stallet för att lämna våra hästar", sade Björn lågmält. Rose nickade. Hon fick inte prata för de skulle känna igen en kvinnas röst. Björn tog täten och skrittade in i det nya stallet. Rose log under den svarta luvan. De hade gjort ett bra arbete. Skratt hördes inifrån.
"Skulle våra hästar kunna få stå här under vårt korta besök?", frågade Björn någon där inne. Rose red in och där satt han. Max och Alicia.

Maximillian ställde sig genast upp, en hand på svärdet han numera alltid bar omkring på. "Nej... Det är kungens privata stall. Inom murarna, om ni inte märkte det", sade Maximillian sakta, som om mannen kanske råkade vara lite sen i sin utveckling. Kungens privata stall var det förvisso, men han hade då aldrig sett kungen i stallet. Prinsen och prinsessan hade han sett några få gånger, men egentligen var det mest riddarna som brukade använda hästarna. Och Maximillian. Hästarna var bara kungens lilla troféer. Bevis på hans makt. Som om murarna som delade slottet och dess mark ifrån resten av staden inte räckte.
Alicia ställde sig också upp, lade en försiktig hand på Maximillians axel. "Andas. De är säkerligen vänskapliga. Fredliga", sade hon med ett litet leende som fick hennes ögon att mjukna.
Maximillian skakade på huvudet. "Jag kan inte ta några sådana risker längre." Han vände sig mot mannen som talat. "Nej, ni får ställa hästarna ute, tillsammans med de andra. Nere vid marknaden skulle vara bättre", sade han stelt. Han kunde inte förmå sig själv att le. Ifall något mer skedde i stallet så skulle han förmodligen bli misstänkt av kungen. Och i värsta fall avrättad ifall kungen tyckte att han var skyldig. Han kunde inte riskera något; det hade han inte råd med.

Björn nickade stelt och vände sig för att rida ut. Emily följde efter honom men Rose stannade kvar. Hon steg av hästen, klev fram till Maximillian och sträckte fram ringen.

Maximillian skrek nästan till för att ropa efter Hector eller Tobias men Alicia lade snabbt handen över Maximillians mun. "Idiot", fräste hon och han började inse att skrika var det sämsta han kunde göra.
Istället så såg han på ringen, hur Alicias tog den ifrån Rose och tackade henne men plötsligt var inte Maximillian säker på vem ringen tillhörde.
"Tack", sade Alicia igen men Maximillian bara stirrade. Sedan kramade han hårt om Rose.
"Vi har varit jätterädda", viskade han. "Du skrämde livet ur oss. Hur tänkte du?" Han vägrade släppa henne. Han kramade henne, tryckte hennes huvud mot sin hals för att skydda hennes ansikte från alla som kunde tänkas komma in eller titta in.
"Nej förresten. Hur tänker du nu? Tänk om någon hittar dig? Tänk om någon fångar dig, Rose?" viskade han. Han var livrädd när han uttalade hennes namn men han hade saknat henne. Precis som Alicia älskade både honom och Hector älskade Maximillian både Rose och Alicia.
"Hur länge stannar du?" undrade han sedan.
"Borde jag duka för en eller tre extra vid matbordet?" undrade Alicia och inkluderade de två andra personerna som lämnat Rose vars ansikte de fortfarande inte sett.

Rose log brett trots att ingen skulle se henne. Det kändes så bra att ha Max i närheten att hon aldrig ville åka. För ett ögonblick funderade Rose på att stanna, men förnuftet hindrade henne. Hon skulle precis fråga Max hur han mådde, eftersom hon helst ville undvika frågan om hur länge hon skulle stanna och sist Rose såg Maximillian låg han till sängs i sjukstugan, när röster hördes utanför stallet och paniken drabbade henne.
"Jag.. Vi måste ge oss av", viskade Rose och skyndade sig bort till sin häst. Mitt i steget vände hon sig om och kastade sig i Max famn.
"Följ med oss..", viskade hon med tårar i ögonen som ingen kunde se. "Alicia och Hector kan också följa med, snälla, följ med mig.."