Förbjuden romans ~ Avslut (Professor/Elev)

BRA!

Jag har inte varit inne på mugglarportalen på ett tag och när jag loggar in ser jag det röda ögat, det är ty p det bästa so finns, först tror jag att du bara har lagt in ett kapitel men sedan fattar jag du har lagt upp TRE nya kapitlen!!!!!

Och vad mycket so kan hända på tre kapitel!!! Redan på första kapitlet misstänkte jag att hon var gravid, och så var hon det!!! Sen tog de hennes baby hur kan man vara så hemsk ?fast det är ju Bellatrix vi pratar om. IS VOLDERMORT BACK!?!?! HAN VA JU DÖD!!!
Och vad har Sevrus tagit? Har de t någonting med Dumbledore att göra......?

Okej har lugnat ner mig lite nu Du bad oss om att skriva vad som man tycker är bäst med din ff så. Först vill jag bara säga hur otroligt bra den är♡☆♡☆♡
Men en av de bästa sakerna hur allt kan vändas så snabbt: från att hon drack en kopp te till att var "gisslan" till voldermort. Och hur det nästan alltid händer någonting nytt men att när det inte händer något större så ler man ändå när man läser och osv osv. Man skulle kunna skriva hur långt som helst!! Förlåt för lite flamsigt och dåligt formulerat men efter ett sådant kapitel så

Först senaste kapitlet: jag är mållös.

Det bästa med denna FF: att det alltid är något på gång, alltid kul att läsa. I vissa böcker/ffs finns det sega perioder som gör det tråkigt att läsa men så är det inte här. Jag känner hela tiden lässug och blir då väldigt glad varje gång det kommer ett kapitel.

Gud vad bra ♥

JÄTTEBRA KAPITEL!!!
Jag tycker att det bästa är sättet du skriver på(som är magiskt) och handlingen. Fast kanske mest sättet du skriver på!
Fast jag gillar karaktärerna också

Hmm. Gillar att du vågar skriva en seriös professor/elev fanfic, utan att det blir konstigt alls. Gillar hur du har låtit snape öppna sig mer och mer långsamt genom de tre delarna. Och så skriver du väldigt bra såklart!

YAY!


Tack!!!


åh, va synd att ditt första inlägg kom bort. Tråkigt när sådant händer när man lagt ner tid på att skriva något och så bara försvinner det. Uscha.

Så glad att du gillar det och känner så många olika känslor ^^
Ja vi får se vad som händer

Aww, tack tack tack


Thank you so much!


TACK!


Hihi, glad att du blev så glad över att jag lagt upp tre kapitel!

Haha, ja det händer mycket i min FF ^^
Hmm, Voldemort är inte alls död? Det har han aldrig varit i min FF. Står i beskrivningen i första och andra att det är en fristående FF och står även att Voldemort lever ^^

Aww, tack
Hihi, tack så mycket! Glad att du tycker om så många saker med min FF Känns bra att veta att det finns många bra saker med det ajg skriver Då vill man fortsätta att skriva


Aww, va härligt (För hoppas att det är en bra mållöshet?)

Men shit, jisses va härligt att höra! Så underbart att du alltid har lässug


TACK!


Yay! Glad att du gillar det
Så kul att höra Det är en av de absolut finaste kommentarerna en skribent/författare kan få
Hihi, glad att du gillar dem också ^^


Jag har läst några FF's om prof/elev och de har alla känt väldigt oseriösa och det är har nästan var enda gång varit någon dum tonårsgraviditet med i bilden och jag vill inte ha det så. Bara för att man skriver om kärlek behöver det inte vara tråkigt lovey-dovey ^^ Plus att det har alltid känts som om de helt plötsligt poff bara varit lyckliga så fort det träffats, men i verkligheten är det verkligen inte så och det finns så mycket roligt man kan hitta på att utsätta kärleksparet för ^^
Så glad att du gillar det
Aww, tack så mycket ^^

Got anymore of them kapitels?

Hej raringarna!

Det är fredag idag och tänkte dela med mig utav ett nytt kapitel till er!
Jag hoppas verkligen att ni ska gilla detta, plus att detta är ur Severus perspektiv!
Till detta finns också tillhörande musik: Linkin Park - What I've Done




~Kapitel 11 – Snapes Perspektiv~ (del 4)

Penelopes skrik väcker mig, jag sätter mig upp och inser att jag befinner mig i samma rum som min mardröm. Det oändliga rummet som nu inte är oändligt. Men det ser annorlunda ut, jag vet vart jag är denna gång. Jag är i Malfoys hus, i källaren. Jag kan hör Bellatrix galna skratt följt av Penelopes ekande skrik. Det skär i mitt hjärta, känns som om jag ska gå av på mitten.

”SLÄPP MIG- AHHH! NEJ!” skriker Penelope ut och hennes panikslagna röst kastas mellan de kala väggarna. Hon låter utmattad, som om hon vinglar på kanten till medvetslöshet.
”PENELOPE?!” ropar jag panikslaget ut i ett frenetiskt försök att lokalisera vart hon är.
”SEVERUS!” får jag till svar men jag kan inte lokalisera vart ljudet kommer från.
”Iiihihihi hii!” Bellatrix skratt hissar sig fram genom luften.
”Lilla stackars Severus. Vad ska du göra nu?” Jag kravlar mig upp från marken, stryker med mitt finger över ögonbrynet. Det färgas rött av mitt egna blod.

På ostadiga ben staplar jag fram genom rummet, mot hållet jag tror rösterna kommer från. Men det är svårt att avgöra när ljuden studsar mellan väggarna.
”Bellatrix! Jag kommer avsluta dig!” frustar jag ut. Min röst hård som is, jag känner inte igen den.
”Aahahaha, stackars, lilla, hjälplösa Severus.” Penelopes skrik hörs igen men det är kvävt, som om någon håller en hand för hennes mun och i nästa sekund hörs Bellatrix igen.
”DIN LILLA! DU SKA FÅ FÖR DET DÄR!”

”LUMOS!” min stav skickar iväg ett klot av ljus genom rummet, mina ögon faller på Penelopes kropp under Bellatrix.
”DITT LILLA SMUTSBLOD!” utbrister Bellatrix samtidigt som jag ser hur Penelope kämpar för att komma loss från hennes grepp.
”AAAAAH! NEJ! SLUTA!!!” Jag känner mig förlamad när jag förstår vad Bellatrix utsätter min älskade Penelope för. Hon märker henne...

Ännu ett skrik från Penelope, det rycker mig ur min förlamning och utan en enda eftertanke riktar jag min stav mot Bellatrix som sitter lutad över Penelope, frenetiskt kämpande med att märka kvinnan i mitt liv.
”BELLATRIX!” ropar jag ursinnigt, min hand stadig med staven riktad mot hennes förvånade ansikte som nu stirrar mot mig. Hennes galna ögon.
”AVADA KEDAVRA!!!” Ett grönt sken lämnar min stav och jag tycker mig se skräck i Bellatrix ögon innan hon flyger bakåt, bort från Penelope som skakandes ligger på marken.

Jag bortser från all min smärta, den existerar inte, jag känner den inte. Den är inget mot smärtan som finns i mitt hjärta. Jag springer bort till Penelope så fort mina mörbultade ben kan bära mig. Hennes blick är tom. Kall.
”Pe-penelope..?” suckar jag fram, en tår strilar ner för min kind när jag hukar mig vid hennes sida. Hon svarar mig inte, hennes blick fäst på taket medan tårarna rinner ner för hennes kinder. Jag drar upp henne i min famn och reser mig stelt från golvet. Jag sluter mina ögon och i nästa sekund lämnar vi källaren.

Sovrummet går från suddigt till skarpt och världen slutar snurra. Jag håller Penelope hårt tryckt mot min famn. Hon har börjat skaka.
”Penelope... Vi är hemma.” mumlar jag in i hennes öra. Osäker på vad jag ska säga. Jag går fram till vår säng och lägger försiktigt ner kvinnan i mitt liv ovanpå sängkläderna. Kvinnan jag svurit att beskydda som nu är skadad, sårad, traumatiserad och bruten. Hon rullar över på sidan och kurar ihop sig medan hon skakar oroväckande. En smärta ilar inom mig, starkare än något jag någonsin känt. Penelope kramar sin mage med sina blodiga armar.
”Penelope, hjärtat?” Inget svar. Min kropp värker, jag kan känna blod rinna från olika sår men inget av det spelar någon roll.

Jag sitter stilla vid hennes sida. Min hand vilar ovanpå hennes axel. Låter henne känna att hon inte är ensam. Minuterna tickar förbi, långsamt och plågsamt.
”Penelope... Jag älskar dig.” mumlar jag om och om igen men inget svar. Min Penelope finns inte där. Jag stryker då och då hennes hår. Efter en timme slutar hon skaka och jag kan känna hur hennes andetag börjar lugna sig.

Det går ytterligare några minuter innan jag hör det pustande ljudet utav Penelopes sovande andetag. Hon måste vara i chock. Vem vet vad de gjorde med henne... Vad de tvingade henne att gå igenom. Tanken rusar ovälkommet genom mitt huvud och ett hav av raseri sveper in över mig. Jag reser mig hastigt från sängen och börjar vanka fram och tillbaka genom rummet. Tänker på allt det som jag borde lämnat bakom mig sekunden som Penelope blev en del utav mitt liv. Det jag valde att begrava.

Jag hör ett gnyende ljud från sängen. Jag stannar upp och ser mot Penelope. Hon har kurat ihop sig ännu mer på sängen.
”Du är så vacker...” mumlar jag och för en stund står jag där. Förundrad över skönheten som funnits i mitt liv i över två år nu. Hatet och föraktet växer sig starkare inom mig. Hur kunde jag låta något sådant här hända henne? Jag borde aldrig dragit in henne i mitt mörker...

Du skriver väldigt detaljrikt och beskrivande, och SJUKT BRA!!