Malfoy och Granger

Wow! Helt underbar! Sträckläste alltihop och är jätteivrig till ett nytt kapitel! Och våga inte säga att du inte har talang! För det har du!! Keep it up och känn dig bevakad!
P.s älskar Dracos kommentar i stora salen "jag tror de kom på oss" nämen när haha?

Gud vad glad jag blir! Tusen tack!

---

Kapitel 29

Draco

Någon vecka senare

Alla var där, alla satt runt bordet. Ändå var en stol tom. Den bredvid mig. Men jag vågade inte öppna munnen.
Voldemort babblade på och en del andra pratade också, när de fick lov att göra det.
"Juste, jag har glömt att berätta att vi har en ny medlem bland oss." sa Voldemort plötsligt.
Jag lyfte blicken och kollade på honom.
Han kollade på mig också.
"Hon borde nog komma snart." sa han sen.
Hon. Vem kunde det vara?
Voldemort bytte ämne och började prata om något annat.
Efter ett tag öppnades dörren till salen.
"Ah! Där är du, det var på tiden!" sa Voldemort högt.
Den som kom in sa inget.
Jag kollade på henne, men man kunde inte se vem det var eftersom hon hade en mantel och ansiktet var täckt.
"Det finns en plats ledig bredvid unga Mr. Malfoy här." fortsatte Voldemort och pekade mot den tomma stolen.
Voldemort lät ganska... glad.
Hon gick snabbt mot platsen och satte sig bredvid mig.
"Välkommen. Jag är säker på att du kommer vara till stor hjälp." sa Voldemort till sist.
Sen började han prata om något annat igen.
Jag lyssnade inte och kollade bara på hon bredvid mig.
Hon märkte det nog för hon verkade vara obekväm.
Efter ett tag avbröt min pappa Voldemort.
"Jag är ledsen att behöva avbryta dig herre, men vem är den här nya medlemmen?" sa han tyst.
Voldemort kollade surt på pappa ett tag.
Sen log han.
"Ja det klart, ni vet ju inte vem det är än. Du kanske skulle kunna ta av dig manteln? Jag tror att de flesta här inne vet vem du är, bara de får se ditt ansikte."
Voldemort kollade på henne.
Hon nickade.
Sen tog hon långsamt av luvan med skakiga händer.
Sen såg man vem hon var.
Några andades in som om de precis sett något hemskt och några började småviska med den bredvid.
Men jag blev alldeles stel. Det kunde inte vara sant.
Hermione.
Hon kollade allvarligt på Voldemort.
Sen la ihop sina händer och la dem mot bordet.
Jag kollade förskräckt på hennes arm. Hon hade mörkrets märke där.
"Hermione Granger, äntligen möts vi personligen." sa Voldemort högt.
"Det är en ära att få vara här." sa Hermione med stadig och bestämd röst.
Jag bara stirrade på henne. Hon hade inte ens slängt en blick på mig.
"Herre, varför har du tagit in en smutsskalle?" fräste Bellatrix.
Voldemort kollade argt på Bellatrix.
"Hermione må vara smutsskalle men hon har lovat att ge information om Harry Potter, hon kan vara till mer hjälp än någon av er här!" nästan skrek han till svar.
Bellatrix kollade på honom och sen la hon armarna i kors.
"Men du ska veta Hermione, att om du klantar dig..." började Voldemort.
"...så dödar du mig." fyllde Hermione i.
Voldemort nickade.
"Just precis."
Alla var tyst ett tag.
"Det var nog allt för idag. Nu kan ni gå!" sa Voldemort tillslut. Sen försvann han.
Jag ställde mig hastigt upp och gick snabbt ut ur salen.
"Draco!" hörde jag Hermione ropa bakom mig.
Men det struntade jag i.
Jag gick upp för trappan och rusade in i mitt rum.
Jag rev ner allt som jag hade på en hylla i ren frustration. Sen satt jag mig på min säng och begravde ansiktet i händerna.
Jag lyfte på ansiktet när jag hörde att någon kom in. Hermione.
Hon kollade ledset på mig.
"Draco jag..." började hon.
"Hur kunde du?" frågade jag, kanske lite väl högt.
Jag ställde mig upp och tryckte upp henne mot väggen (dock inte hårt, bara så hon blev rädd.)
Hermione var på väg att börja gråta.
"Förlåt mig men jag ville inte vara utan dig." sa hon tyst.
"Förstår du inte att DU kommer göra det lättare för Voldemort att döda Harry?" sa jag, argt.
"Jag hade inte tänkt berätta sanna grejer om honom."
En tår föll ner för hennes kind.
"Så lätt är det inte att ljuga för honom!" svarade jag.
Hermione var tyst.
"Jag går ur om du går ur." sa hon sen.
"Vi kan inte Hermione! Går vi ur så är vi båda i stor fara speciellt du!" skrek jag.
Jag hoppas verkligen att ingen annan hörde det här.
Hermione sa inget.
Jag suckade och släppte hennes krage.
Hon ramlade ihop på golvet.
Jag gick och satt mig på sängen igen.
Hon kollade upp på mig.
"Förlåt Draco." sa hon, knappt så man hörde det.
"Bara gå." sa jag surt.
Hermione kollade på mig.
Hon grät jättemycket.
Sen ställde hon sig upp, och gick ut.

Wow. Bara wow. Typ helt totalt amazingly awsome kapitel!! I like this twist awsome. Helt enkelt awsome

Ooooh så bra du skriver! ♥

Superbra!!!

Bonjour!
heh, ja det gick ju bra att skriva här igen.
MEN jag har faktiskt varit i London (vilket var totally awesome). sen så har ju skolan börjat, och jag har börjat på en ny skola (tyvärr inte Hogwarts) och det har varit lite stressigt.
Sen så har jag inte haft några idéer, vilket jag faktiskt inte har nu heller. Men blev sugen på att skriva såå, here we go.

---

Draco

Kapitel 30

"Ms. Granger. Har du hört något om Potter?" frågade Voldemort så det ekade i rummet.
Hermione satt bredvid mig, som förra gången.
Men vi hade inte sagt ett ord till varandra på en vecka.
Hermione skakade på huvudet.
"Han har inte sagt så mycket. Men jag tror jag vet hur du kan lura dig till honom." svarade Hermione.
Voldemort log.
"Nå, få höra då." sa han.
Jag kände hur nackhåren reste sig på mig.
"Harry har endast en släkting kvar, Sirius Black. Jag skulle säga att Sirius är den viktigaste personen i hans liv." sa Hermione.
Jag ville bara ställa mig upp och skrika, och även slå till Hermione.
"Lura honom. Lura honom att du håller fast Sirius, och torterar honom. Harry kommer definitivt tro på det, och komma för att stoppa dig. När han sen inser att du inte har Sirius kan du..."
Hermione var tyst ett tag.
"...döda honom." sa hon sen tyst.
"Vart? Här är lite väl riskabelt." frågade Voldemort.
Det lät som att han tvekade på idén, vilket jag var glad över.
"Jag har tänkt på det ett tag, och jag tycker att ministeriet är ett bra ställe. Ni behöver ändå hans profetia, den är där. Han kan ge den till er, sen dödar ni honom." svarade Hermione.
Voldemort kollade allvarligt på Hermione ett tag.
Hermione såg nervös ut.
Hon tog tag i min hand som var under bordet.
Jag drog bort handen. Jag ångrade att jag gjorde det.
Voldemort brast ut i skratt. Alla andra dödsätare skrattade också, även fast de förmodligen inte visste varför de skrattade.
Voldemort slutade skratta, dödsätarna gjorde likadant.
"Utmärkt idé Hermione." sa han sen.
Alla dödsätare såg förvånade ut, som om de trodde att Voldemort avskydde Hermiones idé.
"När ska vi göra detta?" frågade han sen.
"Imorgon borde bli en dag." svarade Hermione.
Hon såg lättad ut.
Voldemort nickade.

Nästa dag


Hermione

Harry, Ron, Ginny, Neville och Luna hade kommit och det var full fajt med massa dödsätare.
Jag stod i ett hörn och gömde mig, Draco stod bredvid mig.
"Tänk om han lyckas döda Harry, eller någon annan av dem." viskade jag till Draco.
"Du kanske skulle ha tänkt över det lite bättre." viskade han till svar.
Jag skakade på huvudet.
Sen hoppade jag fram från hörnet och riktade staven mot den första personen jag såg.
Det var Ron.
"Hermione, vart har du varit?" frågade han förvånat.
Tårarna brände bakom ögonen.
"Förlåt." viskade jag.
"Lamslå!" skrek jag.
Ron flög bakåt.
Jag sprang fram till honom.
"Hermione vad..." började Ron.
"Crucio!" skrek jag med darrig röst.
Ron skrek och vände sig av smärta.
Längre bort stod Draco och gjorde samma sak mot Neville.
Jag blev upptagen av att kolla på hur Neville gallskrek så jag var inte beredd när jag blev puttad.
Jag landade på mage och tappade andan.
Jag tittade upp och såg att det var Harry som hade puttat mig.
Jag ställde mig upp och riktade staven mot honom.
Jag han inte öppna munnen före Harry skrek "expelliarmus!"
Min stav flög ur min hand och hamnade i Harrys.
Harry kollade surt på mig. Sen bröt han av staven.
Alla från fenixorden hade kommit.
Efter ett tag hörde jag Harry skrika.
Jag kollade förskräckt åt hans håll.
Bakom honom stod Lupin och höll fast honom.
Någon hade dödat Sirius.
Voldemort stod framför Harry och höjde sin stav.
Jag sprang fort fram och ställde mig framför Harry.
"Du får inte skada honom!" skrek jag.
Tårarna rann ner för kinderna.
Voldemort sänkte inte staven.
"Jag visste att du var för svag för att klara av det här, din smutskalle." fräste han.
"Avada ke-" började han.
Jag blundade. Jag var beredd att dö. Jag var värd det.
"Nej!" hörde jag någon skrika.
"davra!" försatte Voldemort.
Jag hörde ett skrik och sen blev det tyst.
Jag öppnade försiktigt ögonen.
Jag var inte död.
Jag tittade ner och framför mig låg Draco.
Han var blek i ansiktet och hans gråa ögon var tomma.
Det gjorde ont i bröstet och det kändes som om någon hade snurrat runt mitt struphuvud.
Jag satt mig försiktigt vid Draco.
"Draco." viskade jag.
Jag skakade på honom.
"Draco." sa jag lite högre.
Ingen reaktion.
"Draco!" skrek jag.
Jag la mitt huvud mot hans bröstkorg som inte rörde sig.
Jag kramade om honom och hans svarta tröja blev blöt från mina tårar.
"Du får inte vara död. Du är allt jag har." grät jag.
Voldemort och de andra dödsätarna hade försvunnit.
Tonks kom och satt sig bredvid mig.
"Hermione vi måste gå." sa hon lugnt.
"Nej, nej! Jag går inte utan honom!" skrek jag.
Jag kunde knappt prata.
"Vi tar med honom." viskade hon.
Lupin kom och tog upp Draco's livlösa kropp i sin famn.
Tonks hjälpte mig upp från golvet.
Hon la min arm runt hennes axlar, och så hjälpte hon mig att gå.
Hela jag skakade och jag skrek av sorg.
Lite längre bort gick Ron och Neville och hjälpte Harry att gå.
Han var lika ledsen som jag.
Livet hade ingen mening längre. För Draco var borta.

---
Det känns som att denna del blev lite rörig men aja.
Och innan någon undrar, jo det gjorde ont i mig att döda honom. För han är min favoritkaraktär. Meeeeeeen ja.

Ny läsare. Jätte bra

Ny läsare. Sträckläste hela och jag kan lova att jag inte juger när jag säger att jag grät under senaste kapitlet. DU SKRIVER SÅÅÅ HIIIMLAAA BRAAA!

Asså blir du inte författare vet jag inte vad!
Du skriver så sjuuuuuuukt bra!

Alltså aaah, vad glad jag blir för alla fina kommentarer.
Tack så jättemycket! Börjar nästan gråta, alltså verkligen tack, ni förstår inte hur glad jag verkligen blir ♥

---

Kapitel 31

Hermione

Vi kom tillbaka till Hogwarts och vi var alldeles utanför förbjudna skogen.
Ginny stod och kramade om Harry som grät jättemycket.
Lupin satt ner Draco på marken och jag slängde mig nästan på Draco.
"Det måste finnas något vi kan göra!" grät jag.
Lupin satt sig bredvid mig och klappade mig över ryggen.
"Det finns inget vi kan göra åt döden, det vet du, Hermione." sa han mjukt.
"Han får inte vara död!" skrek jag.
Mcgonagall hade kommit ut och undrade vad som hade hänt.
"Draco Malfoy har blivit mördad." sa Tonks tyst till henne.
Mcgonagall andades inåt som om hon blev rädd.
Hon gick fram till mig och la en hand på min axel.
"Jag beklagar Granger." sa hon tyst.
"Jag ber professor Dumbledore och de andra eleverna komma ut." sa hon och började gå mot slottet.
Efter ett tag kom hela skolan med professor Dumbledore i täten.
Hagrid kom och la armen runt mig.
"Så ja, Hermione." sa han lugnade och ledde mig till de andra.
Alla samlades runt Draco.
Dumbledore gick fram till honom och kollade på honom ett tag. Sen vände han sig om och kollade på alla elever.
"Draco Malfoy har blivit mördad!" sa han högt. "Av ingen annan än Lord Voldemort!"
Det började viskas bland eleverna och Pansy brast ut i gråt. Jag hade lust att gå och klappa till henne.
"Jag vill att alla här som inte tror att han är tillbaka öppnar upp ögonen. och tänker till." sa han och kollade på alla elever.
Dumbledore backade och ställde sig bland eleverna.
Sen höjde han sin trollstav.
Alla elever och lärare gjorde samma sak. Förutom jag eftersom jag inte hade någon trollstav längre, Harry gjorde det inte heller av någon anledning.
Ingen grät (förutom jag och Pansy då. Och Harry, men han grät ju av en annan grej), men alla såg ledsna ut.
Jag skakade på huvudet och försökte leta mig ut ur folkmassan. Sen gick jag mot slottet och försökte torka tårarna.

Efter ett tag kom alla tillbaka. Alla Gryffindorelever var tysta, vissa viskade saker med varandra.
Jag satt på soffan i pyjamas och kollade tomt in i brasan.
Sist av alla kom Ron och Harry in.
Jag ställde mig långsamt upp och kollade på dem.
"Harry förlåt." sa jag tyst.
Harry slängde en blick på mig och sen gick han till killarnas sovrum.
Ron kollade ledset på mig och sen gick han efter Harry.
Jag förstod om Harry hatade mig. För det var mitt fel. Mitt fel alltihop. Det var mitt fel att jag och Harry aldrig mer skulle få träffa personerna som betydde mest för oss.