Ondskan går i arv

SUPER VILL HA MER!!

Super!

Super!

Och här kommer ett till kapitel!

Kapitel 13 - Rötter

På lördagen möttes de klockan sex vid dörren till stora salen. Där syntes det tydligt att de hade pågått ett krig på slottet, för stenarna hade inte exakt samma färg, det hängde en stor minnesskylt över alla på Dumbledores armés sida som hade dött, och en annan skylt berättade om skadorna som hade uppstått där, bland annat om en av avsatserna som hade blivit bortsprängd och nu inte alls hade samma storlek som innan den förstördes.
-Ska vi gå då och hämta våra saker? frågade Will.
-Ja, sade Durrabel.

De hade lämnat sina saker i rummet de hade hittat förut och nu hoppades de att det för allt i världen skulle funka för dem att ta sig in igen, och att rummet inte bara hade varit någon slags engångsföreteelse.

När de var upp där önskade båda att få komma in i rummet där de hade vistats innan. Turligt nog fungerade det, och när de kom in var rummet faktiskt lite större och det innehöll soffor istället för kuddar, och sakerna de under gårdagen hade lämnat på golvet låg nu på ett bord.

När de kom ner igen gick de ut och fortsatte på stigen neråt markerna. De kunde se hur det lyste i Hagrids stuga och hur en hund skällde, Durrabel hade för sig att den hette Fang. Bredvid stugan låg skogen tät och kuslig, och även om det inte hade mörknat ordentligt var den genommörk, och konturen av den mot himlen som var ljusare åt det hållet var vacker.

När de bara var någon hundra meter från stugan och skogen och precis skulle vika av åt vänster för att inte synas från stugan om man inte tittade jättebra hörde de hur dörren öppnades och såg hur en bastant gestalt gick ut och sade:
-Tyst med dig Fang, jag kommer ju snart tebaks!

Det var Hagrid som gick ut, antagligen för att gå och äta middag, vilket bestod av några olika pajer. Durrabel och Will fick panik, för Hagrid skulle se dem om bara någon sekund. Ögonblickligen kastade de sig ner i det turligt nog väldigt höga gräset och bara tiondelen av en sekund senare vände sig Hagrid om och om de hade stått upp då hade de varit fullt synliga.

De kravlade sig iväg och när Hagrid hade kommit så långt att han var ungefär där de stod innan hade de kommit långt iväg. När han hade gått ytterligare än bit, nynnandes på någon fånig låt reste sig Durrabel och sedan Will upp ur det fuktiga gräset och borstade av nederdelen av sina rockar, och Will sade:
-Puh, det där var nära ögat. Tänk vad pinsamt om han hade sett oss.
-Haha, skojar du eller? Inte bara pinsamt, ganska jobbigt…
-Ja, nu har vi ju klarat oss ur det första äventyret. Hoppas att det inte blir fler.

När de kom ner till skogsbrynet tvekade de en liten stund. Båda var överens om att det ändå kändes lite läskigt, men till slut gick de in ändå.

Därinne var det slående mörkt och allt ljud som hade funnits innan, från fåglar, Fang och ljud uppifrån slottet försvann direkt. Kylan trängde sig på och det var fuktigt. De började långsamt vandra in, och för varje steg knakade de under skon.

Ett litet tag senare började också dimman ligga på och de hörde något märkligt ljud som var misstänkt likt ett varulvsaktigt yl. De kunde känna hur rädslan byggdes upp men envist gick de.

-Jag tror det var någonstans här det var som jag såg det där, men längre åt höger om jag inte har helt fel, sade Durrabel.
-Okej, då går vi v… Will avbröts helt plötsligt och ropade till.
-Vad händer?
-Nä, det var någon stor rot här. Men det ska vara enkelt att ta sig loss… Nej, jag har fastnat! De här rötterna har låst fast mig. De bygger ett bo om mig! Vad ska jag göra?
-Ta det lugnt, jag kommer på något.
-Nuuu!
-Vänta, sade Durrabel medan hon viskade Lumos.
-Sådär ja, nu ser jag i alla fall, sade hon.
-Men hjälp!
-Diffindo! ropade hon. Det skar av några av rötterna men inte tillräckligt.
-Diffindo! ropade hon igen och den här gången fick hon av tillräckligt många rötter för att Will skulle kunna kravla sig upp innan de anföll igen.

De sprang därifrån och stannade först runt tjugo meter därifrån.
-Inga mer rötter hä-är va? frågade Will skakigt.
-Ta det lugnt, jag ser inga! Kom igen, vi fortsätter! sade hon och drog med Will i armen.

En bit senare såg de plötsligt något stort lysa upp någon sekund i skogen och slockna.
-Vad i sjutton var det där?
-Ingen aning!
-Vi går närmare!

När de kom en liten bit närmare lyste allting upp i en orange färg igen och de såg en vinge vifta. En svart gigantisk vinge som såg ut som den var täckt med läder och den hade “ben” som gick över den, som en fladdermusvinge. De började skrika och vände springande om igen!

Länge sprang de och till slut såg de ett ljus långt fram.
-Hagrids stuga! flämtade Durrabel. Vi är snart framme!

De sprang ut till kanten och där stannade de och flåsade. När de tittade upp igen fann de sig öga mot öga med en bastant gestalt som sade:
-Och vad, om jag får fråga, sysslar ni med?

För övrigt anser jag att Miljöpartiet är det bästa partiet och att kärnkraft borde förbjudas!

JÄTTE BRA!!!!!!!!!

Omg!! Vad ska hända??!!

Jättebra

Ja, kärnkraft borde förbjudas!

SUPER!

Wow!

Superbra!

SÅ OTROLIGT MEGAFANTASTISKT!!