Nya halvgudar

Nathaniel trycker lättat om Estelles axlar och paniken rinner av honom. Han klämmer fram ett leende och släpper sedan taget om henne.
"Okej, bra", sa han lättat och mötte hennes blick.
"Jag var rädd att mitt helande inte hjälpt alls och jag tvingat med dig ut hit fast du inte klarade av det", erkände han och såg ner i backen. "Lova att säga till ifall jag tar det för fort eller om det börjar kännas dåligt?"
Han funderade på vad hon sagt, och såg upp på henne igen. "Du är nog bara otränad och har ganska dålig kondition, skulle jag tro. Därför blir det ändå jobbigt att springa, trots att du är helad", försökte han förklara. "Det kommer antagligen ta ett tag innan du jobbat upp en hyfsad kondition", la han till. Bra kondition kom inte över en natt, men nu när hon kunde andas mer ordentligt skulle det nog inte vara omöjligt att uppnå.

Estelles blick som för ett tag sedan uttryckt panik uttryckte nu ömhet då han verkade skämmas över det han gjort. Sakta, försiktigt la hon en hand på hans axel och log svagt.
"Jag lovar att säga till. Jag är otroligt tacksam för det du gjort och gör. Anklaga inte dig själv, sådant här händer." sa hon mjukt innan hon lyssnade på hans ord. Det lät förnuftigt det han sa och hon var i dålig kondition, hennes dåvarande hälsotillstånd hade inte tillåtit sådant. Dessutom hade hon jobb, skola och annat som tog hennes tid.
"Jag hoppas det." sa hon en aningen besviket, besviken på sig själv över sig själv.
"Jag hade velat bli som dig, som alla er andra." sa hon och gjorde en gest över alla barn och ungdomar som tränade, som var otroligt skickliga.

Nathaniel andades lättat ut när Estelle försäkrade honom att det inte var hans fel, och han log varmt mot henne när hon la handen på hans axel. Som om det var han som behövde tröstas.
"Du kommer att bli som mig och de andra halvgudarna. Du har bara haft andra förutsättningar, men efter en del träning som kommer du ligga i nivå med oss", försäkrade han med ett uppmuntrande leende. "Jag lovar att hjälpa dig"
När han såg på Estelles bekymrade ansikte insåg han att han skulle göra allt för att hjälpa henne, och det fanns inget som kunde hindra honom.
"Vill du fortsätta?" frågade han. "Eller ska vi ta en lite längre paus? Det är okej att ta det långsamt och ta många pauser"

(I fantasyrollspelet med gudarna är det din tur att svara nu )

Estelle såg på honom, hoppades att det han sa var sant.
"Tror du det?" sa hon hoppfullt och log. Hon kastade en blick mot de andra, de som var så skickliga i vapen. De som hade olika banor att ta sig igenom, de klättrade och allt.
Sedan såg hon åter på honom, hon ville bli som dem, som han. Bli som Nathaniel, han var skicklig och vacker i hennes ögon.
Hon nickade åt det han sa.
"Vi kan fortsätta." sedan skrattade hon lätt, då hon inte visste om han var allvarlige eller ej. Hon såg ingen av de andra ta pauser. Gjorde hon det skulle det bara visa att hon var så dålig som hon var. Att det var okej kändes som om det var något han sa bara för att vara snäll.
"Vi sätter igång." sa hon slutligen och tog i då de åter började springa. Hon koncentrerade sig på att springa och att andas nu, det gick bättre för henne.
Det kändes för en gångs skull skönt att röra på sig, något som förr varit obehag och smärta. Luften ute var härlig och den sköljde friskt genom hennes lungor, det var underbart att vara ute.

(Såg det! Har haft övningshelg med kören och sovit borta så har inte kunnat svara )

Nathaniel mötte hennes leende. "Självklart tror jag det", svarade han. "Med lite tränings så", la han till med ett snett flin.
Nathaniel skrattade till när hon gjorde det. Det var så lätt att umgås med Estelle, han hade aldrig tyckt det var så lätt och naturligt med någon av de andra på lägret.
"Du kommer hata mig när vi är klara med det här", sa han till henne när de började springa igen. Han visste inte om Estelle orkade svara, så han fortsatte prata. För honom var det inga problem att jogga långsamt och prata samtidigt.
"Vi måste sedan se till att du kommer igång med vapenträningen, och hittar det vapen du känner dig mest bekväm med", fortsatte han och kollade på henne då och då, för att se till att hon var okej.
"De flesta halvgudar har ett vapen de kan hantera bättre än det andra, om de kan hantera något överhuvudtaget. Afroditetungarna brukar inte vara så intresserade av vapenhantering", sa han och nickade lite menande åt ett gäng Afroditetungar som satt på läktaren bredvid träningsarenan och solade sig.
"Medan Aresungarna är mästare på de flesta vapen", sa han och pekade mot några från stuga 5 som övade med svärd.
"Vi som är barn till Apollon är bågskyttemästare, och väldigt få kan slå oss i prickskytte", fortsatte han berätta och hoppades att han inte tråkade ut henne. Men det kändes lättare att prata och springa än att bara springa i tystnad. Dessutom så fanns det så mycket han ville berätta om lägret för henne. Han kollade på henne för att se till att hon fortfarande mådde bra.

(Vad kul )

Estelle skrattade åt det han sa osäker på om han menade det eller ej, varför skulle hon hata honom?
"Det tror jag inte, det blir svårt." la hon till, om han nu menade det. Varför skulle hon ens hata honom? Aldrig att hon skulle det, hon hade aldrig kommit så bra överens med någon förr. Eller ja, vågat tala med, umgås och skratta med. Trots att de bara känt varandra några dagar så kändes det som om de alltid känt varandra.
Hon sa inget mera utan koncentrerade sig på att springa och andas, hon tänkte inte ge upp i sista tagen, inte erkänna sig besegra. Det hela gick bättre än förväntat och hon kunde till och med höja se på de som Nathaniel pekade på och pratade om.
Nathaniel rynkade sakta ögonbrynen då han nämnde de olika och undrade ur hennes stuga gjorde. Hon kände att hon skulle bli grymt besviken om hon inte fick hantera vapen bara för att det inte passade sig.
"Hur gör Irisungarna då?" sa hon sakta och det syntes att hon var bekymrad över något, hon saktade till och med av i stegen även om hon inte slutade att röra på sig.
Hon log dock då han talade om prickskytte.
"Det såg jag allt, du var mycket skicklig med bågen." sa hon berömmande. Då de hade mötts och ett av de där monstren var efter dem. Inte för att hon mindes mycket av händelsen då hon sedan fick en hylla över sig.

Nathaniel tänkte för en sekund innan han svarade. Han såg att Estelle var bekymrad, och han ville svara rätt så han inte gjorde det värre.
"Irisungarna har väl ingen särskild vapenskicklighet, utan bara den vanliga vapenhanteringen som alla halvblod får lära sig", förklarade han och såg på henne. "De flesta halvblod väljer ett vapen som de gillar bäst och lär sig att hantera"
Han svepte med handen över träningsarenan där flera olika vapenträningar pågick.
"Till en början kommer du få pröva på alla tills du hittar det du gillar, och de flesta fortsätter sedan med ett specialvapen plus lite grundträning i bågskytte och svärdskamp", fortsatte han och log ett uppmuntrande leende.
Han skrattade till åt hennes sista kommentar. "Tack", sa han och log snett. "Men jag är fortfarande mest imponerad av dig. Du är ju helt orädd som gav dig på det där monstret enbart beväpnad med några konservburkar. Kanske är det ditt specialvapen", la han till och blinkade åt henne, och skrattade varmt.

Estelle nickar och ler svagt, hon var nöjd med svaret. Det betydde att hon fick hantera vapen och att det inte var fel att hon gjorde det. Att inte ha någon särskild vapenskicklighet bekymrade henne inte. Hon hade aldrig varit skicklig eller bra på något så det var vanligt för henne. Hon var en som aldrig sken på prov eftersom hon knappt kunde läsa eller koncentrera sig. Annars hade hon ofta råkat ut för olyckor som nu i efterhand troligen var monster.
Nej, hon hade aldrig varit bra, det hade hennes far sagt och så var det. Hon hade bara överlevt för att klara sig vidare, klara sin far.
Estelle stannar upp och skrattar till vid Nathaniels ord.
"Ja, det skulle vara något va? Konservburkar som vapen." flinar hon men såg sedan på honom allvarligt.
"Det var inte särskilt orädd av mig. Jag trodde väl knappt att det var riktigt. Särskilt inte när du såg det med, det var bara jag som brukade se dem." berättade hon och visste inte hur hon skulle förklara. Hon hade väl inte riktigt trott på att det var vad det var, men ändå hade hon gjort det.

Nathaniel stannade bredvid Estelle och skrattade med henne åt tanken på konservburkar. Men när hon slutade skratta gav han henne en bekymrad blick som mjuknade ju mer hon talade.
"Det, för mig, bevisar bara på hur orädd och modig du är", sa han mjukt och mötte hennes blick.
"Det är en sak att gå emot något verkligt, men att för att möta något som taget ur en mardröm, för det krävs det verklig styrka", sa han bestämt, men en ton som sa att det inte var någon idé att säga emot honom. Sedan log han snett. "Och du mötte mardrömmen bara beväpnad med några konservburkar"
Han log uppmuntrande, och såg henne ärligt i ögonen, för att visa att han inte försökte driva med henne.
"Hur känns det?" frågade han sedan. "Går andningen bra?"

Estelle såg på honom, men kunde inte riktigt hålla med. I en mardröm visste man ändå ibland att man drömde och kunde därför ta det lugnt. I verkligheten visste man att det var ens liv det gällde. Fast hade hon vetat att det var en dröm? Nej, hon hade nog räknat det som en mardröm som han sa.
Estelle log svagt och visste knappt hur hon skulle besvara detta beröm som hon inte tyckte tillfäll henne alls.
"Tack." mumlade hon lågt och rodnade svagt. Hon förstod inte honom, han verkade förstå henne så bra. I visa stunder som nu då hon knappt själv förstod vad hon menade förstod han det.
Hon möter dock hans blick och nickar.
"Jo, det går bra, andningen med." sa hon, även om hon inte skulle erkänna om det var dåligt heller. Men nu var det bra, hon andades lätt, men det var bara ansträngning av att hon rört sig och inget annat.
"Det har inte känts såhär bra på evigheter." sa hon och log glädjestrålande mot honom, hela hennes ögon log.