En magisk romans

KAPITEL TOLV: KYLA OCH ILSKA
DEL TRE

Sarahs perspektiv

Jag är på väg bort från Aziza. Jag har sett att ljuset i Leonel Zarcos kontor är tänt, och jag ska dit för att söka tröst. Då hör jag ett plask bakom mig och vänder mig om. Jag väntar mig att få se att Aziza har tappat (eller kanske slängt för att få min uppmärksamhet) sin väska i sjön, men det är inte skolpapper som ligger och flyter på ytan. Det är Azizas jacka och Aziza är inte kvar på land.
"Aziza!", skriker jag, men jag får inget svar. "Aziza!" När jag kommer närmare sjön kan jag se att hennes livlösa kropp ligger i det iskalla vattnet med ansiktet vänt neråt. Jag kan knappt andas av chocken. Tänk om jag är anledningen till min bästa väns död. Tänk om sista gången jag någonsin såg Aziza i livet var när jag bråkat med henne?

Till sist tar jag mig samman. Jag är inte tillräckligt stark för att rädda Aziza utan att själv drunkna, och jag kan inte komma på någon trollformel som kan lyfta henne upp ur vattnet. Jag springer in i närmaste slottsingång i ett desperat sökande efter någon, vem som helst, som kan hjälpa mig, trots att det gör ont att lämna Aziza i sjön. I ett helt otroligt sammanträffande är den första person jag stöter ihop med (bokstavligt talat) innanför dörren Remus. Han ger ifrån sig ett stönande ljud när jag råkar springa rakt in i honom, men jag har inte tid att be om ursäkt. Han tar ett tag om mina axlar för att stabilisera oss båda efter krocken.
"Åh, Remus...", Jag andas högt av ansträngningen och rädslan. Den lilla klump jag haft i halsen under mitt och Azizas samtal är nu så stor att jag inte vet hur jag ska kunna prata med den där. Jag ser från Remus till James, Sirius och Peter (trots att han knappast är mer kapabel att hjälpa Aziza än jag själv är).
"Vad har hänt?", frågar James, som faktiskt ser orolig ut och för en gångs skull inte det minsta retsam. Sirius, som stått bakom Remus skuffar sina vänner åt sidan.
"Det är väl inget med Aziza?" Jag nickar, medan tårarna gör min syn oklar.
"Hon föll... Sjön", säger jag. "Snälla, hjälp" Det tar bara sekunder för Sirius att reagera. Som en pil skjuter han ut ur entréhallen, och James kommer inte långt efter.

Jättebra

KAPITEL TOLV: KYLA OCH ILSKA
DEL FYRA

Sarahs perspektiv

Det gör mig lättad att de reagerar så snabbt. Att Sirius gör det kan man ju förstå, men att James plötsligt tar mig på allvar förvånar mig. Jag står kvar med Remus och Peter när de båda andra försvinner och vet varken vad jag ska göra eller säga.
"Spring och hämta rektorn och Madame Pomfrey, Peter." Jag har aldrig hört Remus ge någon order förut, men Peter lyssnar lika mycket på honom som han skulle ha gjort på James eller Sirius, och ger sig av upp för trappan bakom oss. Jag ser mot utgången. Jag vill gå ut och hjälpa till. Jag måste gå ut och hjälpa till.
"Gå inte, Sarah", säger Remus lika lugnt som vanligt som om han läst mina tankar. "Du kan inte hjälpa James och Sirius. Det bästa är nog om du bara väntar."
"Väntar?" Jag ser misstroget på honom. "Jag tänker inte sitta här och vänta under tiden Aziza dör." Remus ser upp i taket som om han ber en tyst bön. Han tycker säkert att jag är fruktansvärt irriterande, men just nu bryr jag mig inte. Det viktigaste är att Aziza överlever. "Tänk om Aziza dör under tiden jag 'väntar'!"
"Du har inget val. Jag tänker inte låta dig gå ut. James och Sirius fixar det. Jag lovar."

Han leder mig in i Stora Salen och i stort sett pressar ner mig vi Gryffindorbordet. Han häller upp te i två koppar och ger den ena till mig. Jag ser bara ner på den som om den är någon slags äckligt kryp, men jag kan se i ögonvrån att Remus smuttar på sitt.
"Hur kan du vara så lugn? Vill du att hon ska dö?" Remus får en liten rynka att uppstå mellan ögonbrynen vid min fråga.
"Det är klart att jag inte gör!", utbrister han sedan. Jag himlar med ögonen.
"Just det... Jag glömde att du är van vid livsfara", säger jag. Remus stelnar till och sätter långsamt ner sin kopp. Jag ser att han försöker dölja chocken som jag vet att han känner inombords. Det är minst sagt tillfredställande att se att han äntligen känslomässigt verkar reagera på någonting som händer. Han knäpper händerna på bordet, och ser med en genomträngande blick på mig.
"Vad menar du?", frågar han med en sänkt, helt förändrad ton. Inte för att det spelar någon roll. Det är så mycket stoj och stim omkring oss att ingen kan höra vad vi säger i alla fall.
"Jag vet", säger jag bara. "Aziza berättade för mig." Remus drar högerhanden över ansiktet och ger ifrån sig en liten suck. Han vidrör sin ljusbruna lugg, men det syns tydligt att det inte är på samma sätt som James, för att imponera på folk. Det är snarare en rörelse Remus gör av vana.
"Herregud", säger han tankfullt. "Vem mer vet?" Jag får genast sympati för honom, och mår plötsligt dåligt över att jag ville se hans reaktion. Det här är viktigt för honom. Jag kan bara tänka mig hur mycket folk skulle ge sig på Remus om de fick reda på att han var varulv.
"Bara Aziza. Det var hon som berättade för mig."
"Jävla Sirius", muttrar Remus, och först förstår jag inte. Sedan skakar jag på huvudet.
"Det var inte Sirius som sa någonting. Aziza följde efter er och såg det hända en kväll, och behövde prata om det efteråt. Hon var rädd."
"Är du det?", frågar han. "Rädd för mig?" Det tar ett tag innan jag svarar, men när jag väl gör det är jag säker på min sak. Jag tar hans hand som ligger på bänken mellan oss.
"Nej. Nej, det är jag inte."

Två delar sen jag sist var inne

Nuuuuuuh!! Zarco!! Älskar dock Remus och GAHH hoppas Sirius ger Azisa mun-mot-mun-metoden, för det hade bara varit så passande och perfect, helt enkelt!! X3 X3 *fangirlar ssom bara den*

sjukt bra!!

Sjukt bra!

Åh vad spännande, mer

Jättebra!

Nytt kapitel, lovely people Jag vet att denna del är lite torr, men jag har redan skrivit färdigt nästa, och den är en bättre. Jag vill bara säga att kapitel fjorton kommer vara sjukt gött, så ni har något fint att se fram emot om ni fortsätter läsa


KAPITEL TRETTON: UPPVAKNANDET
DEL ETT

Azizas perspektiv

Mörkret bara är där, som en skugga, men samtidigt som något definitivt och sjävklart. Jag kan liksom inte förmå mig själv att undra varför det är där, för jag vet att det inte är något att undra över, och att det aldrig kommer finnas något annat än det. Jag har ingen kropp. Jag bara är där och rör mig runt i ett slags drömlikt tillstånd. Mina tankar är suddiga och långsamma, men något får de plötsligt att öka i hastighet och effektivitet.

Ett litet ljus kommer någonstans ifrån och jag rör mig mot det. Det blir större och större, och snart är allt ljust. Framför en grå himmel uppenbarar sig ett ansikte. Sirius ansikte. Det droppar från hans hår ner i mitt ansikte, och han ser oroligt på mig. Jag har svårt att tänka klart och allt snurrar, men jag vet inte om det har med Sirius att göra eller snarare att jag är iskall och blöt. Jag känner hur jag skakar mot marken jag ligger på, men det känns åtminstone mycket bättre än att vara inne i den tomma svärtan jag var i nyss.
"Hon lever!", utbrister Sirius lättat och lägger en hand på min kind. James ansikte kommer också in i mitt synfält. Han ser allvarlig ut. Det är konstigt att se honom sådan. Sirius tar hastigt bort sin hand från mitt ansikte.
"Kom igen", säger James bara. "Hon måste upp till sjukhusflygeln." Någon (jag tror att det är James) tar tag i mina smalben, medan den andra tar tag i mina armar. Sedan bär de mig. Det är svårt för mig att veta om vad som händer hela tiden, för det där svarta dyker då och då upp igen, som för att påminna mig om att det fortfarande finns där.
"Var inte så hårdhänt med henne", säger Sirius skarpt när James råkar få min fot att slå i en stenpelare, men jag känner ingen som helst smärta. Kanske är min kropp alldeles för bortdomnad.
"Förlåt!", säger James. "Jag är fortfarande blöt om fingrarna. Åh, rektorn. Kan du hjälpa oss?" Rektorn, professor Dippet skyndar sig mot oss tillsammans med Madame Pomfrey från sjukhusflygeln i hasorna, och jag känner hur något annat än händer plötsligt lyfter upp mig. En besvärjelse.
"Vad har hänt?", frågar madame Pomfrey under mig, och Sirius börjar.
"Jag vet faktiskt inte riktigt. Vi hittade henne i sjön."
"Kom med här", säger hon. Det där svarta kommer tillbaka, och nästa gång det lättar ligger jag i en säng i sjukhusflygeln.