Monster High School

Jag såg på henne och torkade ögonen med min ärm. Jag skakade på huvudet och såg misstroget på henne.
"Det borde väl du om alla veta.."
Sa jag tyst, medans jag grep krampaktigt om min vänstra handled. Jag ville inte minnas det, men jag gör det ändå.. Det gjorde ont. Väldigt ont. Jag skrek, men de brydde sig inte ens. Han brydde sig inte ens. Min egna pappa. Han hade bara sett på mig, med en kall, hatisk blick medans jag skrek.
Jag börjar gråta igen och sveper håret framför ansiktet.

(Goodnight babes ;* lol c

Inne i rummet är det pratigt. Det är en "talarstol" i mitten av rummet, och någon som jag antar är en lärare står i den. "Hallå!" Säger hon "Välkommen till eran första termin på våran vackra skola! Jag tänkte att vi skulle börja med upprop så att vi vet att alla är här. Vi börjar med...
Kristine Alison!" Kristine svarar ja lågt från någonstans i rummet. Läraren ber Kristine att ställa sig bakom talarstolen. Hon har väldigt blek hy och stora genomträngande ögon.
"Amy Andersen!"
En mörkhyad tjej med små huggtänder springer bort och ställer sig bredvid Kristine. En tredje tjej som står nära mig suckar och tittar längtansfullt på sina vänner.

Jag ser att Julie vinkar till mig att jag ska gå fram till henne, samt de andra personerna som står där. Utan att jag vet varför så lyder jag och går fram till henne, något som är konstigt då det är mig vi pratar om. En otrevlig liten skitstövel till demon.
"Hej."
Min röst låter lika kall och hård som vanligt, men mina ögon är inte fullt lika hårda. Varför vet jag inte. Men kanske, kanske det är för att hon är den första som faktiskt verkar vilja prata med mig. Den första som faktiskt inte verkar, tja, tycka att jag är extremt otrevlig och hemsk.

Julie ~
Jag ler och tittar på hans röda ögon, de är inte lika läskiga längre.
Mer mjuka och snälla.
"Hej", säger jag inte fullt lika blygt längre och kommer och tänka på en sak.
Var är Ayaka?
Jag vänder mig om och söker med blicken men jag finner henne ingenstans i salen.

Jag ser att Julie tittar sig runt omkring och kommer sedan att tänka på att Ayaka inte är här längre. Hon gick ju efter allt tillsammans med hela den här "gruppen" innan.
Jag försöker att slappna av i hela kroppen och sluter ögonen, något jag har lärt mig brukar fungera när jag ska lokalisera saker. Det är något som demoner nämligen är helt fantastiska på, eller, alla demoner förutom jag. Jag är den där efterblivna demonen som inte har utvecklat något demoniskt än förutom den där saken att lokalisera godhet, änglar, något som andra demoner föds med. Jag lärde mig det inte förrän jag var åtta.
Det rycker till lite i min kropp, men jag kan inte känna henne. Jag kan bara känna en annan ängel, något som egentligen inte förvånar mig då Ayaka är en fallen och alltså inte helt en ängel. Fast, andra demoner brukar förvisso också kunna hitta fallna änglar.
Jag ger ifrån mig mitt vanliga 'tch'-aktiga ljud och tittar sedan på Julie.
"Varför letar vi inte upp henne, Ayaka alltså, för det är henne du kollar efter, eller hur?" säger jag med min kalla röst.

Jag låter blicken glida över folkmassan. Alla jag satt med i kupén har gått iväg. Julie pratar med Archie igen. Det är rätt uppenbart att hon gillar honom.
Du borde inte vara här. Du kommer tappa kontrollen. Så slutar det alltid.

Lirima såg sorgset på Ayaka. Vad var det hon skulle veta? Hon granskade undrande Ayaka, som nu hade gömt ansiktet i håret och satt och snyftade på klippan. Lirima kröp närmare henne och lade sina armar runt henne.
Det verkade som om Ayaka ändå trodde att Lirima gjort något mot henne... kanske var det märket som hon hade på handleden?
Men Lirima kunde inte minnas att hon någonsin sett märket förut. Även om hon försökte vara en trygg person, men innerst inne kände hon sig fortfarande konstig. Det kändes inte som om hon hörde hemma här. Hon hade inga vingar, hon kunde inte förvandla sig och var inte magisk... hur hade hon hamnat här egentligen? Och varför?

Uppropet fortsätter P skolan En efter en av elever går upp och ställer sig bakom talarstolen. "Akaya!" Ropar läraren.
Ingen kommer upp.

Lirima såg bakåt. Stigen upp till skolan var helt tom. Nu hade nog alla gått in i skolan. Lirima var hungrig, men hon kunde inte på några villkor lämna Akaya helt ensam. Solen hade gått ner under horisonten och månen hade stigit upp. Månen var klotrund och lyste spöklikt vit.

Lirima klappade Akaya tafatt på axeln. Det kändes inte bra att vara ute på natten på en sån här plats, sen hon kom till skolan och sett så många märkliga saker hade hennes fantasi skenat, och hon var livrädd för vad som skulle komma efter dem. Men det skulle hon aldrig visa förstås.

"kan någon gå och leta efter Akaya!" Säger rektorn befallande. Jag förvandlar mig till en humla och flyger upp och tittar runt i salen. Ingen Akaya.