Piraternas fånge(PRS)

Vivian såg ut att kunna koka över. Fowl var den enda hon inte kunde rå på. Såklart, hon kunde döda honom, kasta honom över bord, men då hade hon ingen läkare längre. Och hon ville inte döda honom, det var faktiskt rätt så trevligt att ha någon som kunde mäta sig med henne, även om hon aldrig skulle erkänna det.
"Min besättning klarar sig. Och om de nu inte är mina slavar längre har de ingen nytta till mig, och vad hindrar mig då från att bara döda dem?". Hennes blick riktades mot Mona som stod längst fram utav de tre och sedan tillbaka till Fowl.

"Du vill inte att jag säger sanningen, Vivan, för om det var så lätt att döda dem hade du gjort det redan när du fick dina pengar." Svarar Mortimer och kastar en nonchalant blick på de tre och ser att Seamus har en kniv i bältet. Har han haft den länge månntro?
"I alla fall, sanningen är att du behåller vissa för att de påminner dig om din tid som adelskvinna, nöjd?" Konstaterar Mortimer och Kaptenen vänder sig ilsket mot honom, tar några långa kliv fram och ställer sig lutande över honom.
"Jag har aldrig varit adlig, Fowl." Säger hon hotfullt.
"Nej, inte efter din olycka." Svarar Mortimer med ett leende. "Du gör dig ändå av med dina slavar när de blir för... vad ska man kalla det? Påverkade av piraterna?" Fortsätter han och lutar sig bakåt.

Mona såg något facinerat på striden som utkämpades mellan kaptenen och doktorn. Han verkade ha en konstig kontroll över henne, fick det han ville även om han trotsade henne öppet. Hon var glad att hon hade honom på sin sida.
Kaptenen stirrade ilsket honom i ögonen, elden i dem brann häftigt. "Din fräcka skeppsråtta! Den dagen jag träffar en annan doktor är dagen du möter ditt öde!". Hon såg snabbt upp på de trre unga som stod i hörnet. "Jag har behållit dem för at jag njuter av att se det adliga avskummet att plågas". Hon såg på honom igen och kom obehagligt nära. "Tro inte detta är den sista striden". Sen bände hon på klacken och gick ut.

"Välkommen tillbaka vid skada, kapten!" Ropar han efter henne och vänder sig till de andra tre.
"Så... jag tror det är bäst om ni två flyttar in hit..." Säger han dröjande och ger Seamus en blick. "Är det möjligt?" Fortsätter han leende.
"Antar det, kaptenen har tydligen inte några gällande invändningar." Svarar Seamus och rycker på axlarna.
"Utmärkt." Konstaterar Mortimer och reser sig och öppnar en dörr i en av väggarna. Det finns ett till lite mindre rum där... men borde vara tillräckligt att sova i. Seamus lämnar rummet för att hämta saker som de kan sova på. Han hoppas på att doktorn kan hålla kaptenen i schack. Det är svårt att hitta skeppsdoktorer som vill arbeta med Vivian Seemour.

Mona var lättad då kaptenen gick. Hon var oerhört glad gör att Mortimer kunde hålla henne i schack. Hon kände försiktigt vid sin bandagerade kind och såg sedan på doktorn förvånat, men även lättat. Det skulle göra tillvaron mycket bättre för henne och Carl. Cellen de bott i var väldigt kall och dragig.
Hon såg efter Seamus och log sedan mot doktorn. Om hon inte hade tackat honom redan hade hon gjort det. "Så jag antar du har två assistenter nu" log hon och kom fram från hörnet de stått i. "Jag hoppas vi kan hjälpa dig mycket". Hjälpa honom, återgälda honom. Mona såg sig om i rummet. på alla mediciner och hjälpmedel, hon föredrog det här än uppe på däck.

Seamus tar sig in i ett av lastutrymmena när hans arm blir fasttagen och han trycks upp mot en av väggarna. Vem annars än kapten? Chocken får Seamus att tappa andan och han hinner inte få tillbaka den ordentligt så han måste kippa efter den.
"Varför bryr sig alla så mycket om flickan?" Frågar kaptenen honom ilsket och trycker honom ännu en gång mot väggen i lastutrymmet. "Du gör det, Fowl gör det, hur i hela fanders kommer det sig att adelsflickan och adelspojken väljer dig framför min högra hand?" Fortsätter hon och låter galen. "Den förra gjorde inte det." Hon går närmare, Vivan är såpass nära att hennes nästipp nästan trycks mot hans. Seamus kippar efter andan när hon släpper honom så att han droppar till golvet. Han kommer inte speciellt långt och hon lägger sin bestövlade fot på hans skadade axel och trycker åt.
"För hon inte förtjänar det här." Svarar Seamus reflexmässigt, han inser dock inte sitt misstag förrän hon tar ett steg bakåt. I chock antagligen. "Det gör inte han heller." Fortsätter Seamus och menar Carl samtidigt som han lägger sin hand på axeln i ett försök att skydda den.

Kaptenen stirrade på honom, först i chock att han vågat yttra sig om det, sedan ilsknade hon till då det gick upp för henne vad han sagt. "Inte förtjänat det här huh?". Hon sparkade lätt till honom. "Hon förtjänar allt hon kan få här. Den bortskämda snorungen" morrade hon.
Under tiden hade Mortimer bett Mona att kolla i cellen ifall det fanns något där som tillhörde dem. Och då Mona visste att hennes nattlinne fanns där begav hon sig ut i korridoren för att hämta det. Då hörde hon kaptenens ilskna röst, hon tänkte just gå åt andra hållte då hon också hörde Seamus. Hon kom sakta närmare och såg henne sparka till Seamus, utan att tänka sig för rusade hon fram. "Gör honom inte illa! Han har inte gjort något fel!". Kaptenen såg nu chockat på henne innan hon blev rasande igen.
"Jag skulle aldrig ha behållit dig, alla här gillar dig alldeles för mycket. Till och med Fowl som gillar ingen!". Hennes blick var vild och hon tog tag i Monas lugg och drog henne till sig. "Sabla unge!". Kaptenen visste inte själv vad hon gjorde längre, för i nästa sekund hade hon dragit en av sina mindre knivar och kört den rakt i Monas mage. Mona och kaptenen stirrade chockade på varandra innan kaptenen sakta släppte henne och flickan föll till golvet.
"Jag...menade inte det här" fick kaptenen fram och ett skrik hördes. "Mona!". Carl kom rusandes fram till Mona och såg på knifen och den växande röda fläcken i hennes klänning. Hon stirrade bara upp på honom, kippandes efter andan, hon var för chockad för att ens känna smärta.

Seamus har ett plötsligt problem med att förstå vad som precis hänt. Han sväljer hårt och ser Carl ställa sig på knä vid Mona. Hans hjärta verkade antingen ha stannat eller så var det faktiskt hans hjärta som slog såpass hårt att det gjorde ont. Det gjorde fysiskt ont och kaptenen verkade rent utav chockad. Seamus drar upp sin förgiftade kniv och pressar in then i Vivans mage ungefär när Fowl kommer inrusande och Seamus tar några steg bakåt direkt. Hans mage vänder sig när han inser att han precis fått sig själv mördad också, straffet för myteri är hängning eller bli kastad överbord. Seamus har motgiftet men av någon anledning skulle han hellre kasta det ned till Davy Jones än ge det till kaptenen för tillfället. Han känner ett brinnade hat mot den kvinnan just nu och därför tar han sig fram till Mona.
"Vad var det där bra för?" Utbrister Fowl, ruskar krafigt på huvudet.
"Snattran, vi har andra saker att göra." Svarar Seamus kvickt nog och plockar upp Mona i famnen från golvet. Kniven sitter fortfarande i men han vågar inte dra ut den, tyvärr. Han bär med henne tillbaka till Fowls hytt.

Mona hade verkligen svårt att förstå allt som hänt, men chocken släppte sakta. Allt gjorde ont, hon var yr och det snurrade runt. "Lämna oss inte Mona!" kunde hon höra Carl säga och han höll hennes hand. HOn stirrade bara rakt upp än och hindrade sig själv från att skrika.
Hon hörde en duns till av kaptenen som föll till golvet och kände sedan hur hon lyftes från golvet. Hon trodde först att det var Carl då hon såg upp och mötte Seamus blick. Hon såg förvånad ut att det var han, men även lättad. De kom till hytten och Carl hjälpte till att lägga ner henne på sängen och Fowl kom snart in med kaptenen. Han la kaptenen i en annan sjuksäng han hade innan han vände sig mot Mona. Då hon var mindre och svagare var det mest fara för henne.
Han tog snabbt bandage, rengörande och nål och tråd innan han försiktigt drog ut kniven från henne. Hon skrek inte, men allt blev bara suddigare då hon kom närmare till att tappa medvetandet. Hon kände hur läkaren skar upp en bit av klänningen vid magen och hur han började arbeta. Mer kände hon inte för hon tuppade av.

"Seamus tryck ned på kaptenens sår." Beodrar Mortimer och Seamus lyder... otroligt motvilligt och tar ett av de många tygstyckerna och trycker den mot kaptenens sår. Hon kommer dö ändå, giftet kommer sprida sig. Han med, han kommer dö. Vetskapen om att hans egen död kommer snart är skrämmande, väldigt skrämmande faktiskt. Han vet inte riktigt vad han ska tycka om det egentligen. Kaptenen mumlar osammanhängande och Seamus trycker hårdare. Det känns bra att ha makt över den irriterande bossiga kaptenen. Han vet inte vad hon egentligen gjort för att förtjäna det hat hon får, hon har varit en kräk... men det var den förra kaptenen också. Carl sitter i ett hörn blek och skakande, med all rätt. Seamus kastar konstant blickar på Mona för att se hur det går.