Amnesia and revenge

Samantha kände bara något vått i ansiktet och öppnade svagt ögonen och det enda hon fick syn på var Cale. "Cale" kraxade hon fram och försökte sätta sig upp med pigan tryckte ner henne. "Vila!".

Cale sjönk ner på en stol vid foten av Samanthas säng. Han lade sina händer på hennes fötter. "Vila nu Samantha."

Samantha såg på honom och log svagt. Pigan satte ett glas med vatten vid hennes läppar och hon drack lydigt. Och bara en stund senare kom läkaren in. "Miss" sa han och började genast undersöka henne och frågade hur hon kände sig. Bekymrat såg han på henne. "Är du stressad miss? Eller har något väldigt jobbigt i ditt liv nu? Bråk? Något med familjen?" undrade han och hon visste inte vad hon skulle svara och nickade tillslut bara svagt. Det var jobbigt att ljuga för Cale faktiskt. "Men ändå...Stress kan inte ha gjort allt det här...Det måste vara något mer" sa läkaren fundersamt.

Cale rynkade på pannan när han såg Samanthas tveksamma min.

Läkaren fortsatte undersöka och petade plötsligt på hennes mage. Hon bleknade ännu mer och slog undan hans hand, det gjorde förfärlig ont. "Förlåt" muttrade doktorn men såg ännu mer orolig ut. "Jag vet inte riktigt vad som orsakat det här...Har du ätit något konstigt? Det kanske är en allvarlig matförgiftning.." sa han och hon skakade på huvudet. "Jag har ätit samma som alla andra" mumlade hon svagt. Pigan som var där ställde sig upp. "Men doktorn! Varje dag har olika personer gett henne mat upp hit, kanske någon har fifflat med den!".

Cale såg upp på Samantha med förskräckt min. Han såg sig om i rummet. Det var tyst ett tag, och Cale rodnade när han kände doktorns blick komma på honom. "Jag... Igår bar jag in mat åt Samantha..." började han. Pigan som satt längst intill Samantha flämtade upprört och såg ilsket på honom. Cale höll upp händerna i luften och förklarade panikslaget att en piga med kort svart hår hade kommit med maten, att han bara gett den till Samantha. Han tvekade först på att berätta vart mer han sett henne, men passade sedan på att berätta allt om den mystiska pigan. Och just som han slutat kom just den pigan in, med ett glas med blått vatten. Hon kom färsiktigt fram till Samantha och räckte henne den blå vätskan. "Drick, M'lady! Det är min fars speciella medicinblandning! Jag dricker den alltid när jag är krasslig!" sade hon och log. Cale kände sig illa till mods. Kunde det där vara något farligt?

Samantha hörde hur alla blev tysta och det blev spänt i rummet. Hon slöt ögonen, orkade inte lyssna något mer. Hon ville bara må bättre, det här var tortyr. Det var som hon hade feber, magsjuka och allt möjligt samtidigt. Hon hörde då inte Cale prata om pigan, hon hörde bara hans röst som i fjärran.
Så då pigan kom in och räckte henne glaset tog hon bara emot det. "Tack, hälsa din far..." mumlade hon och pigan bredvid var på väg att stoppa henne, ta ifrån henne glaset men hon han dricka en klunk. "Nej M'lady! Drick inte!" sa pigan panikslaget och fick tillslut glaset ifrån henne. Men hon hade rean svalt, det smakade beskt, lite udda.

Cale drog efter andan när Samantha drack. Hade hon inte hört vad de sagt nyss? Han for upp ur sin stol och skakade om Samantha ordentligt. "Få upp det! Ut med vad det nu var du drack, din dumma männska'! Jag bryr mig inte hur, få bara ut det där ur dig! Hur kan någon vara så otroligt DUM!!!" skällde Cale medan han skakade om Samantha, än våldsammare, i förhoppning om att hon skulle bli illamående och spy ut vätskan.

Samantha öppnade genast ögonen vidöppna och såg skräckslaget på Cale. Vad gjorde han? Hon förstod inte. "Cale!" sa hon. Det gjorde så ont i hennes huvud då han gjorde så. "Sluta!" bad hon och pigan försökte hjälpa till. "Mister! Sluta!". Då började Samantha känna sig illamående. Inte pågrund av det Cale gjorde, men vätskan själv. Pigan såg det och gav henne snabbt skålen med vatten i och Samantha hostade och nästan kräktes. Ur henne kom vätskan, men den var inte blå längre, den var färgad röd av blod. Då allt var ute lutade hon sig darrigt tillbaka och såg upp på Cale med än skrämda ögon.

Cale insåg till sin förskräckelse vad det var som for ut ur Samantha. Blod. Hans hals var rödflammig och käkarna hårt spända av återhållen ilska. Att någon hade mage nog att göra något mot Samantha, mot Cales Samantha, det var något han inte kunde förlåta. Att han tänkte på Samantha som hans egen var något han fuck diskutera med sig själv senare. Det enda viktiga nu var att den där henska pigan aldrig mer såg dagsljuset. Det knakade flera gånger när Cale spände ihop sina knytnävar. Det hjälpte honom att kontrollera sig. Men om blickar kunde döda... Ja då hade nog inte många vart kvar här. Långsamt for blicken upp mot den korthåriga pigan som stod med halva glaset full av blå vätska än. Hon såg sig desperat om efter en utväg, men den andra pigan stod ilsken som ett bi vid dörren, med baljan full av vatten i högsta hugg. Liksom så fanns bara ett fönster i rummet, blockerat av doktorn. Och så Cale, rosenrasande.