Något nygammalt

Laura kunde inte förstå det själv men hon lämnade sin tillflyktsort och gick ut på skolgården. Det var ännu tidigt men hon kände att hon ville veta var flickan skulle. Hon hade en känsla av att Cara, denna människa hon såg som något att ty sig till eller att ta råd av nu inte mådde bra själv. Alla hade problem, det visste även Laura men vad Caras var, det visste hon inte.
Hon tog sig ut i skogen men visste inte var Cara försvunnit. Hon visste var hon gått in men inte mer. Tyst tar hon fram staven och gör en formel för att hitta henne och följer sedan stavens riktning, längre in i skogen.

Cara kom fram till den välbekanta sjön och bestämde sig för att dyka i, ett uppfriskande bad var alltid välkommet och särskilt när hon kunde göra det i enskildhet. Hon lät klänningen falla till marken innan hon dök i. Vattnet var svalt men inte kallt och hon drog handen genom håret så det la sig bakåt och inte i ansiktet. Hon älskade att simma och hade gjort enda sedan hon var liten. Hon simmade ut till mitten av sjön och la sig sedan och flöt en stund innan hon simmade tillbaka. Solen började lysa fram på sina ställen mellan träden, just där sjön låg kom faktiskt solen fram och hon bestämde sig för att sola, hon trollade fram en handduk la sig ner på marken.

Laura hade funnit Cara i och med att hon klev upp ur vattnet. Just denna uppenbarelse var chockande för Laura och hon visste inte var hon skulle ta vägen. Men hon ville inte vara den som spionerade eller något och skulle Cara få syn på henne skulle det gå åt skogen.
Så Laura drar efter andan, hon kan nu inte fly då skulle hon bli upptäckt och tar ett steg fram så att hon syns. Hon försöker att inte stirra på Cara som ligger där på handduken. Tyst harklar hon sig och är beredd på den stav som ska riktas mot henne, det hade hon gjort i detta tillfället.
"Det var inte meningen att störa." fick hon tyst fram.

Cara drog staven och vände sig om men suckade när det var Laura, hon som alltid hade kunnat vara ostörd här, hur hade kvinnan ens hittat henne?
Hon la sig ner på handduken igen och tittade upp i himlen, hon skämdes inte för sin kropp utan snarare uppskattade den, hon visste att hon var vacker och hon fann därför ingen mening med att ta på sig fören hon var torr.
"Så vad vill fröken Laura denna morgon" sa hon tillslut och reste sig upp ifrån handduken för att torka håret och tog sedan på sig kläderna, hon satte sig ner vid strandkanten och såg ut över vattnet.

Laura såg ner i marken och märker att detta var en dålig sak att göra.
"Förlåt, jag kan gå." sa hon och sneglade på Cara, på det hon gjorde och kunde inte ta bort blicken. Hon visste att det hela var ohyfsat, men det var något förtrollande över hela situationen, med Cara och med vattnet, skogen, allt.
Hon bet sig i läppen och vågade sig äntligen fram då Cara var klar och påklädd.
"Jag vill egentligen inget, tänkte mer på dig." sa hon uppriktigt och la huvudet på sned.
"Att söka ensamheten är ofta ett sett att behöva fundera över något." sa hon tyst och insåg att Cara säkerligen ville vara just ensam, men hon hade erbjudit sig att gå.

Cara tittade på Laura och först funderade hon på att be henne att gå, men sedan så ryckte hon på axlarna, hon kunde knappast vinna Lauras förtroende och få henne att prata med folk om hon bad henne gå.
"Nej stanna du" sa hon och var road över att Laura inte visste hur hon skulle hantera att hon var naken, men om kvinnan inte var van vid att ha den sortens kontakt var det kanske inte så konstigt.
"Varför tänkte du på mig?" sa hon undrande, och ja hon var faktiskt undrande. "Jag har mycket att fundera på, men vem har inte det, vi funderar väl antagligen alla över framtiden, livet och allt annat som det innebär att bli vuxen. Just idag är det Draco, men att ta en simtur fick mig att tänka klarare så det är inte längre något problem" sa hon och studerade Laura.
"Hur är det med dig då? Om du kan komma hit ut till mitten av den förbjudna skogen, kan du inte ha så mycket att göra" sa Cara roande och såg på henne.

Lauras ansikte sprack upp i ett leende då Cara sa att hon fick stanna och satte sig vid henne på stranden. Hon såg ut över vattnet och log svagt som hon funderade över något då Cara berättade om allt, om Draco.
"Så du vet om att han är intresserad? Och har du nu bestämt om ni ska ha det samman?" undrade Laura, tänkte mer högt än vad hon borde. Detta var enbart hennes egna funderingar av vad hon sett och hört mellan dem. Hon hade haft saker för sig genom åren, som att studera människor. Ofta visste hon mer vad andra kände än vad hon visste om sig själv.
Då Cara frågade om henne försvann Lauras leende och ryckte på axlarna först till svar.
"Ja, vad ska jag säga? Det är väl bra kan jag tro." mumlade hon och tystnade.
"Jag var på biblioteket och såg dig, det såg ut som du hade hela jorden över dina axlar och jag ville veta hur det var." erkände hon och det var orsaken att hon kom hit. Att det var så var som sagt för att hon inte hade något att göra. Sedan om hur det var med henne? Det visste inte Laura ens själv.

Cara fnös åt hennes kommentar, inte för att det Laura sa var fel utan för Draco.
"Vi hade bestämt det, han övertalade mig att det var värt det och att vi skulle satsa på det, men uppenbarligen var det okej att hångla med någon annan" sa hon kallt och såg ut över sjön. "Men det fick mig att inse att jag inte är skapt för att ha förhållanden"
Hon log när hon tänkte på natten med Jillian, det hade varit en bra natt.
Hon såg på Laura när hon slutade le.
"Även om du inte anser att det är bra behöver du inte dölja det" sa hon enkelt och skrattade sedan.
"Ja jag har en tung krona jag bär" sa hon bara roat och såg ut över sjön.

Laura la huvudet på sned och betraktade Cara fundersamt.
"Du tror inte att det var som att ge igen. Innan vi gick ut kastade du slängkyssar efter den där Gryffindor tjejen, varför?" sa hon och såg på Caras leende som inte alls tycktes passa in i situationen.
"Varför skulle du inte passa i ett förhållande? Du är trevlig som få och Draco känner du ju och han känner dig." sa hon och log mjukt mot henne. Hon ryckte åter på axlarna åt det Cara sa.
"Vad ska jag säga då? Det är ingen ide att säga något. Det finns inget som får far tillbaka i livet, jag önskar dock att jag hade hans kropp att begrava." mumlade hon tyst och såg ut över sjön.
"Sedan kan jag inte göra det du sa. Våga ta chanser, jag är rädd för det, för Blaise." fick hon fram som ett ynkligt gnäll.
Närhet var hon inte van vid och han ville än mer, hon måste våga att lita på någon annan och det kunde hon inte.

"Att ha sin tunga i halsen på någon är inte detsamma som att flörta!" sa hon allvarligt. "Vi skulle låtsas som om allt var som vänligt, ändå höll jag mig undan ifrån de killarna som ville bjuda upp mig igår, jag hade utan problem kunnat gå därifrån med vem som helst av dem, men jag ville inte såra Draco, men eftersom han inte kunde hålla tassarna i styr, fick jag en trevlig natt med Jillian" sa Cara enkelt och la sig uttråkat på mage.
"Haha trevlig, ja kanske mot några få, men jag kan bli riktigt otrevlig och ja jag vill väl inte utsätta den personen jag är i ett förhållande med för det, sen är det pappa" sa hon och ryckte på axlarna. "Kanske det som är problemet att vi känner varandra så bra som vi gör, vi vet båda vad den andra har gjort och det blir svårt att inte tänka på det"
Cara vände sig sedan mot Laura.
"Jag förstår det, men en gravsten är inget mer än en sten, huvudsaken är att han finns i ditt hjärta" sa hon och log svagt mot Laura.
Hon låg tyst en stund innan hon vände sig mot Laura.
"Blaise lär inte skada dig, så hade du velat satsa på någon för första gången skulle jag rekommendera honom, om du inte vill vänta till ett riktigt förhållande då, för då är Blaise fel person." sa hon enkelt.